En blommig tekopp

 

 

Ja, de säger ju att hösten kommit nu. Fast jag skulle hellre kalla den sensommar. Sensommar på gränsen till höst. Kanske för att jag har väldigt svårt att släppa sommaren. Kanske för att jag har svårt för mörker. Kanske för att det bästa jag vet är ljusa sommarkvällar. Kanske för att sommarens slut betyder slutet på något annat också. Kanske för att hösten betyder nya tider. Annorlunda tider. Luckor som jag måste fylla med annat än det som jag fyllde dem med på sommaren. Tågresor till Stockholm. Hajkar i skogen. Båtresor i skärgården. Kanske för att hösten kommer bli mer ensam. Kanske för att två tekoppar blir en. Kanske för att jag måste rensa avloppet själv. Kanske för att alla blommor på balkongen kommer att dö och att jag måste plocka in mattorna och soffan. Kanske för att inga svettiga fotbollsstrumpor kommer hänga i duschen. Kanske för att pelargonerna kommer gå i vinteridé och sova som sticklingar i källarn. Kanske för att jag kommer få en ny dörr utan brevinkast. Då kommer jag inte höra grannarnas steg i trappan. Kanske för att min solbränna på ryggen kommer ramla ner i flagor och bli till döda hudceller på lakanet. Kanske för att jag inte behöver göra en låda i garderoben ledig för dig. Kanske för att det inte längre kommer vara ljust när man famlar efter väckarklockan på morgonen. Kanske för att sängen kommer att kännas för stor. 

 

Kanske för att jag är en sommarperson.