En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Jag känner lite sorg.

 

I förra veckan var jag och såg Känn ingen sorg. Filmen som är baserad på Håkan Hellströms låttexter och dess karaktärer. Mina förväntningar var, konstigt nog, inte skyhöga. Jag hade sett några bilder på filmens huvudrollsinnehavare och tyckte att de såg kanska trista ut. Stereotypa. Sporttjejen, rocksnubben, den något-blygare-men-ack-så-goda och så såklart, den vackra afrodisiakdoftande manslukerskan. 

 

Min fina vän Li skrev en recension av filmen som går och läsa här och satte egentligen ord på mycket av det som jag reagerade på. Men jag tänkte ändå kommentera det hele. Och ja, en viss spoileralert bör väl utvarnas. 

 

 

 

 

Det var längesedan jag rördes så mycket av en film. Jag grät så att min mascara lämnade fransarna och låg som en hinna på hakan. Jag sneglade på Mårten och tårar rann ned för hans kinder. Det var en otroligt stämningsfull och gripande film. Fin som fan. 

 

MEN. Fan vad trött jag blir på dessa ständiga skildringar av "en bra" kvinna och "en dålig kvinna". För det finns tydligen två kategorier av kvinnor i vår värld. Horan och madonnan. Hon som håller på sig och hon som lever ut sin sexualitet. Kvinnan som man bara vill ligga med och kvinnan som man vill ha som flickvän. De som samhället (läs männen) ser som möjliga hustrur och mor till sina framtida barn och de som är till för sexuell njutning. JAG BLIR SÅ TRÖTT.

 

Karaktären Eva i filmen, som spelades av Disa Östrand, var så provocerande fyrkantig och stereotyp. Hon är kvinnan som alla vill ha, men som ingen kan få. Ett sagolikt väsen, ett skogsrå. Minsta kroppsrörelse i filmen gjordes med högsta graciösa eftertänksamhet. Ett skimmer stod omkring henne. Ett strålkastarljus. Och när hon senare sitter på sin säng, iförd ett rött genomskinligt underklädesset med matchande scarves i håret och snortar kokain till en av Håkans sorgligare låtar, ja då blev jag helt uttömt less. Scenen skulle kunna vara en American Apparel-reklam. Och visst jag fattar. Hon ska vara den där vackra kvinnan. Hon kanske ska vara stereotyp. Hon är ju Eva från Håkan Hellströms texter. Att hon också sätts i kontrast till Lena, spelad av Josefin Nelden, gör det hela ännu tydligare. Lena är den sportiga tjejen som är kär i Pål men som håller tyst om det. Lider i det outtalade. Men som Pål såklart till sist väljer. Hon är ju flickvänsmaterial.

 

 

 

 

Ja, jag blir så förbenat less. Kom igen! Kunde inte detta vara en film som struntade i denna djupt rotade uppfattning? Kunde den inte vara något annat? Något som INTE reproducerade denna syn på kvinnan? Den var ju så smärtsamt fin i övrigt. 

 

 

 

(För mer läsning läs Lis recension som sagt) 

 

 

Jag har också sett filmen och tyckte mycket om den, jag kan även förstå din irritation över de kvinnliga karaktärerna även om det nog inte störde mig lika mycket. Men måste bara fråga, var det verkligen så tydligt att Pål valde Lena i slutet? Jag fick en känsla av att han inte valde nån, eller var det nåt jag missade?

EXAKT vad jag också tyckte.

men om jag får tipsa om en fantastisk serie om kvinnor - "orange is the new black"