Så jävla liten. Mini. Mindre. Minst.

 
 
När man känner sig nedtryckt. På botten. I ett förhållandehav. I samhällets kölvatten. I kompisrelationens insjö. På arbetsplatsens uttrokade göl. Så jävla liten. Mini. Mindre. Minst. Du ringer den där jävla skitstöveln till karlslok och han svarar aldrig. Och när han svarar vill han bara ligga. Aldrig prata. Går mitt i natten. Och lämnar dig i hoptrasslade, svettiga lakan. Och allt du vill. Allt du så hopplöst önskar är att han ska älska dig. Stanna natten igenom. Är det så jävla mycket begärt? Du frågar dig själv om det är kärleken du är kär i. Och inte i honom. Och ja, det är du kanske. Men det spelar ingen roll. För du är redan så intrasslad. I svettiga lakan. Där ditt hjärta ligger i bitar under madrassen. 
 
Eller så står du i publikhavet och gungar till ditt favoritband. Med ett magisk stjärnglitter framför ögonen. Dina fötter trampar mot dansgolvet. Du är så jävla lycklig. Men så kommer en hand utan synligt bihang och letar sig upp under din kjol. Raserar ditt drömska tillstånd. Försvinner på en sekund men finns kvar i ditt minne hela kvällen. De där äckliga fingrarna tog något ifrån dig. De tog din nu-dansar-jag-till-mitt-favoritband-och-har-stjärnglitter-framför-ögonen-stund. Din stund. De där äckliga fingrarna utan bihang hade ingen rätt att göra så. Men när du vänder dig om finns ingen där. 
 
Den manliga proffessorn tittar ned på dig där du siter i luckan och pressar fram ett "men lilla gumman" mellan sina nariga läppar. "Du kanske är ny här. Så här har jag alltid fått göra." Och du tänker att du är en liten skit. En "lilla gumman". Och du ska minsann göra som han säger. På samma sätt som du ska ta in gubben på hemtjänstens "Jamän jävlar vilke söt liten snäcka du var då! Kom hit får jag titta närmare på dig!" Och du makar dig närmare. Tänker att du ju är på ditt jobb. Och du vill inte ställa till en scen. 
 
 
 
 
 
 
 
Dessa stunder. När du känner dig liten, mindre, minst. Då kan det vara bra att lyssna på en låt som den ovan. I alla fall så brukar jag göra det. Och ibland. IBLAND hjälper det. Inte alltid. För vi måste påminna oss om att vi är topplistade. Top rated. Så jävla bra. Vi ska inte ta någon skit. Vi måste påminna varandra om att vi är starka och att alla jävla patriarker inte ska få trycka ned oss i geggamojjan. Aldrig. 

Kommentarer
Sanna skriver:

Du är så himla bra, blir helt hoppig och lycklig och vill att du skall bli vår stadsminister. Så det så!

Svar: Meh! Fan vad fin du är! Tack! Stor kram till dig
.

Den 2013-07-02 klockan 14:37:28
URL: http://haltande.blogg.se
Melissa skriver:

Den texten fick mig att gråta.

Den 2013-07-02 klockan 15:16:30
Agnes Rodin- Dreaming of travel around the world skriver:

Så sjukt bra skrivet! starkt! :)

Den 2013-07-02 klockan 15:24:28
URL: http://www.agnesrodin.webblogg.se
Lotta skriver:

Första stycket, precis där befinner jag mig nu. Velar mellan jobb eller plugg, har inga pengar men väl en skithög hyra. Och i likhet med förra sommaren har jag kärat ner mig i någon som behandlar mig som skit. Allt jag ville var att bli omtycket.
Och sedan det där med "hemtjänsten" jag jobbar på boende och där har en man beslutat sig för att ta friheten att tafsa både här och där och säga saker som "stjärt både fram och bak" " du är gravis det känner jag på magen"

Nog med gnäll från mig, älskar dig!

Svar: Fy vad fin du är! En massa styrkekramar till dig i all skit. Lyssna på Icona och känn dig aningens aningens starkare. Kram!
.

Den 2013-07-02 klockan 15:29:20
URL: http://tantlottas.blogg.se/
Maj skriver:

fan vad bra.
Känner igen mig i det med hemtjänsten jag med; jobbar på ett hem och fick redan första dan höra att det var en farbror som var, som de formulerade det, "tösaglad".
Fattade först ingenting men insåg snart att det betydde att han tafsade på alla de unga tjejerna.
Men att "han menar inget illa".
Jag vill säga att det är ju inte av misstag i alla fall. Och det gör mig illa. Men vågar inte.
Och vad ska man göra? Ge en dement farbror en föreläsning i feminism?
Känns hopplöst.

Svar: Mmmm. Jag vet. Det känns hopplöst. Men det är väldigt viktigt att ha med sig i bakhuvudet att man inte är ensam. och att man har rätt att säga ifrån. Ha distans till det. osv. Man ska inte tåla vad som helst! Kram till dig!
.

Den 2013-07-02 klockan 16:22:11
lisa skriver:

så bra skrivet! känner igen mig.

Den 2013-07-02 klockan 19:23:19
URL: http://popflickan.blogg.se
VisaLiza skriver:

Helt rätt! Liza

Den 2013-07-02 klockan 23:24:37
URL: http://visaliza.blogspot.se
Ia // Betraktelser från Fronten skriver:

Men du är så bra! Otroligt bra och målande skrivet, du är inte bara vettig och välformulerad, du är poetisk också! Usch vad jag känner igen mig i allt det där, och ujujuj vad den där låten är bra! <3

Den 2013-07-05 klockan 14:02:16
URL: http://metrobloggen.se/razumishin/
Sarah skriver:

åh! precis det hände mig. På en spelning. Och en hand kom. Och jag kunde inte se vem den tillhörde. Det störde mig hela kvällen, kände mig förnedrad. Vem gör så? När blev det någonsin okej? INTE OKEJ!

Den 2013-07-06 klockan 19:29:27
URL: http://howlowl.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida
















SecondhandGuide.se Besökstoppen
RSS 2.0