En blommig tekopp

 

Jag har fått den stora äran att ta skepnad av en gästkrönikör för min gamla gymnasieskola. Katedralskolan i Växjö. Min första text handlar om vardagsrasism. Den man möter på jobbet, i affären, på nattklubben och på gymmet. Den som bara är där och skaver. Förstör. Förminskar. 

 

Jag tänkte att även ni får läsa den om ni vill. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag klipper lite med ögonen för att se mannen som sitter borta vid spisen och röker hundreds Malboro upp i fläkten. Sakta röker han. Alldeles för sakta. Och inte bara en utan två. Jag och min kollega sitter vid bordet och tittar på. Väntar. Vi vet att klockan tickar. Han vet att klockan tickar. Vi är stressade och han vet att vi är stressade. Men han bryr sig inte. Njuter snarare av situationen. Drar långsamma bloss. Hans gråa läppar formar sig runt filtret. Det ser vidrigt ut. ”Vad var det du sa att du var från något land nu igen?” Frågan är inte riktad till mig. Den är riktad till min kollega. Hon ler lite och drar ut på svaret. Liksom han drar ut på sitt rökande. ”Du vet ju vart jag kommer ifrån för land. Jag berättade det igår.” Mannen vid spisen fimpar. ”Men det kommer jag väl inte ihåg förstår du väl. Ni är ju så många som ränner här.” Formar läpparna kring ciggen igen. Den som aldrig tar slut. ”Var det något speciellt du tänkte på? Varför du frågar.” Hon ler lugnt. ”Men jag hör ju att du inte är svensk. Du pratar ju inte riktig svenska.” Det börjar spritta i mina fingrar. Jag biter mig i läppen. ”Jag är från Pakistan, men jag har bott här i Sverige i snart 30 år.” Mannen tittar upp. ”Just det, jag tänkte väl det. Pakistan säger du. Det landet har jag inget till övers för. Ni bara krigar och ställer till djävulskap. Oroligheter hela tiden.” Med sitt fientliga tonläge fastetsat på sina grå läppar suttar han tag i cigaretten igen. 

 

”Jag älskar mitt land. Men jag kan inte bo där längre. Och det är jag väldigt ledsen för. Det var därför jag kom hit.” Min kollega är helt lugn och tittar bara rakt på mannen och sedan på mig. Jag skriker inombords. Jag sitter fast i mina kommunala kläder och vet att jag måste göra mitt jobb. Men egentligen vill jag bara ta min kollega i handen och gå därifrån. ”Ja, jag vet det. Jag vet att ni kommer hit. Och så lever ni på bidrag. Och inte vill ni arbeta heller. Ingen av er vill arbeta.” Jag vill ge gubben en smocka. ”De flesta av oss vill arbeta. Men det är svårt att få jobb. Och ofta är vi högt utbildade i de länder vi kommer ifrån. Läkare, tekniker och ingenjörer. Men vi har inte samma chanser att få ett liknande jobb här i Sverige. Och det är tufft för många.” Mannen mumlar något. Och jag tänker att hur lång tid kan det ta att röka en cigg för fan. Han tittar på mig. ”Du är ju svensk. Det hör jag.” Nu kan jag inte vara tyst längre. ”Det beror på hur man definierar att vara 'svensk'. Och det beror på hur man definierar 'oroligheter'. Jag anser att när man är svensk medborgare så är man svensk, oavsett etnisk bakgrund. Och jag anser att alla länder har sina oroligheter. Vi kan inte jämföra våra oroligheter med de som händer i Pakistan kanske. Men vi har också en massa skit i samhället som vi måste jobba med. Som RASISMEN till exempel. Det är ett stort problem.” Mannen suttar.

 

”Jag har fött sex underbara barn i Sverige och dem liksom jag är svenska. Svenskar med en annan etnisk bakgrund.” Min kollega är fan helt fantastisk. Hon är lugn och tar samtalet med ro. Jag tänker att jag beundrar det något oerhört och säger: ”Jag vill leva i ett mångkulturellt samhälle med en massa olika nationaliteter. Det är helt fantastiskt och man lär sig så mycket. Man förlorar mest själv om man väljer att vara fientligt inställd. Om man bestämmer sig för att hata. Att vara inskränkt.” Mannen muttrar något ohörbart och fimpar cigaretten i vasken.

 

En vit kränkt man med huvudet fullt av hat och lungorna fulla av sot. En vit kränkt man som behöver vår hjälp att gå på toaletten. Som min arbetskollega så tålmodigt hjälper till badrummet. Men som fortfarande hatar. Hatar skoningslöst. Och inom mig växer en ilska jag inte kan sätta ord på. Jag går nästan sönder och tänker:

 

 

Vad vet vi om en annan människas liv? Och vad är vi rädda för?