5-inist.
Hej!
Vilken storlek är det på tröjan? :) Jag vill själv ha en men känner mig väldigt osäker på storleken. Hoppas på svar! Ha det fint!
Hej!
Vilken storlek är det på tröjan? :) Jag vill själv ha en men känner mig väldigt osäker på storleken. Hoppas på svar! Ha det fint!
Hej,
Jag tror att jag är i en förhållandekris och jag behöver hjälp.
Jag börjar från slutet.
Idag var jag och min pojkvän ute på lite ärenden med bilen. Jag körde och vid sidan av vägen gick en romsk kvinna med typiska kläder, mest iögonenfallande den stora långa kjolen. Min pojkvän som sitter i passagerarsätet säger då ”Usch, öka farten” varpå jag börjar titta i speglarna om det är nåt bakom och fråga varför jag ska öka, allmänt lite förvirrad. Han förtydligar med ”Ja öka, minst 50 när du träffar”. Då fattar jag och blir bara helt paff, och det enda jag får ur mig är ”Men skärp dig..!” och en skarp blick.
Medan vi gör våra ärenden snurrar tankarna i mitt huvud, och när vi kommer tillbaka till bilen frågar han vad som är fel. Det jag säger då är något i stil med att jag inte trodde att jag var tillsammans med någon som så öppet och utan att skämmas hatar människor och vill dem illa bara för att de skiljer sig från normen. Han kontrar med att ”Det var ju ett skämt, såklart menade jag inte att du faktiskt skulle köra på henne!” och fortsätter med att förklara att han inte tänker låtsas någonting, att historien ju har bevisat att ”sådana” inte är några trevliga människor och att hans hat mot dem är självförvållat. Att riksdag och regering och svenska politiker kan försöka tuta i svenska folket motsatsen, men det tänker inte han gå på.
Jag är ingen slipad debattör och är inte inläst på det specifika ämnet och hade inga sakliga motargument att komma med, men försökte lite med att hon väl inte har gjort honom något och väl inte ska behöva betala för vad hennes folkslag kanske har gjort historiskt, och att man kanske även bör fundera på vem det är som har skrivit historien. Han var helt oförstående inför detta och i något slags gemensam uppgivenhet slutade vi diskutera saken och låtsas nu att allt är som vanligt.
Detta är det värsta hittills och det som fick bägaren att rinna över. Det har funnits saker tidigare som han sagt och gjort som har irriterat mig och fått mig att fundera, men inte att på samma sätt ifrågasätta hela vårt förhållande.
Som häromdagen när vi var och handlade i en stor matvarubutik. Vi ska ha något i en hylla framför vilken det står en indisk familj. De är klara och går därifrån ganska precis när vi kommer fram och när vi står framför hyllan och väljer vilken sort vi ska ha börjar min pojkvän vifta med handen framför ansiktet, rynka på näsan och säga ”Fy, känner du inte hur det luktar”, varefter han tittar efter familjen som gått vidare. Jag vet inte vad jag ska ta mig till och bara ignorerar uttalandet och frågar vilken smak han vill ha.
Eller som när han skulle köpa ny mobiltelefon och på ett av mina förslag på modell helt självklart sa ”Nä, det är ju en brudtelefon”. Jag vet inte varför jag inte gick vidare och frågade varför den skulle vara dålig bara för att det är något som tjejer använder.
Eller som en gång tidigare i höstas där han i något sammanhang (vi kanske hade sett en krockskadad eller skrapad/repad bil eller liknande) förkunnade att ”Nä, tjejer ska fan inte köra bil”. Det kunde jag inte bara släppa och hans argument var väl något i stil med att ”Nä, man kan väl inte säga så generellt då, men du kan ju inte förneka att killar generellt sett är bättre på det än tjejer”. Återigen är jag ingen slipad debattör, men detta landade i en mera generell diskussion om vilken värld han/jag/vi vill att ett framtida barn ska växa upp i.
Vissa meningsskiljaktigheter, men ett generellt samförstånd om att det är viktigt att ifrågasätta den typen av strukturer och förutfattade uppfattningar som spontant bara kommer. Att det inte är vettigt att bara fortsätta i samma gamla hjulspår utan att ifrågasätta, och att det inte enbart borde vara ”den förtrycktas” (kvinnans) ansvar att driva förändringen. Generellt att hela grejen är rätt sjuk. Jag trodde att vi var överens om det i alla fall, men efterföljande incidenter gör mig fundersam.
Vi har varit tillsammans i snart 4 år, men idag började jag på allvar tvivla på om jag kan dela livet med någon med denna människosyn. Det
Det känns inte som att detta bara handlar om att leva med en partner med annan politisk åsikt, utan det känns som att detta handlar om något mycket större och mer problematiskt än så.(.?)
Vet inte vad jag väntar mig för svar. Det finns inga enkla svar och jag blir bara så uppgiven, ledsen och bitter på hela situationen. Det kanske inte gör något att just min pojkvän råkar vara en av alla dem som tänker så här? Det gör ju ingen skillnad ändå, en mer eller mindre.
Uppgivenheten.
