Fjädrar, glitter, gungande halskedjor, röda körsbärsmunnar, ondulerade firsyrer, klockade hattar, rökiga veriteér och knälånga kjolar. 20-talet. Tiden efter första världskriget då man absolut inte ville gå tilbaka till det gamla och förlegade. Till det fuktionella och praktiska. Det har hänt så mycket i samhället. På det ekonomiska planet, det sociala och för människorna psykologiskt. Det är omöjligt att vända tillbaka. Underhållningsindustrin blomstrar och utvecklas från att bara vara till för överklassen till att inkludera alla samhällsklasser. I Paris, Berlin och New York. De blir världsstäder och det är där "det gyllene 20-talet" får sitt namn. Barer, variteér, teatrar, kabareer och biografer öppnas överallt. Alla har möjlighet att ta del av kulturen och ska man dit måste man ju klä sig därefter!
För kvinnorna innebär detta en ny livsform. Korsetten slängs och de sexuella hämningarna släpps fria. De gamla mossiga konventionerna glöms för nöjeslystnad och livshunger. Hurra! De dricker, röker, dansar, skrattar och rör dig utanför hemmets sfär. För första gången.
Den friare synen på sexualiteten tar sig uttryck i bordeller, boudoirer men också i att den första verkliga gaykulturen växer fram. Gränsen mellan man och kvinna blir lite otydligare och dessa gränser mellan ytterligheter präglar kulturen. Detta upprörde såklart många och de "nya kvinnorna" sågs som en yrkesmässig och sexuell konkurrens. De passade inte alls ihop med de tidigare årtiondenas kvinnobilder. Kvinnorna var inte längre bara männens vackra eskort utan självständiga personer som skapade sig en egen, fri existens. De har tidigare stängts in i korsetter och i tanken om att den kvinnliga kroppen skulle vara kurvig och yppig. Detta förändras nu och ska kvinnan ha smala höfter, liten byst, litet huvud och långa ben. (Infälld kommentar av mig: Det är såklart förfärligt att det ens finns en tanke och en syn på hur kvinnokroppen ska vara. Att den inte lämnas ifred.)
Motståndare till detta, läs männen, tyckte att kvinnorna blev förmanligade. Vart tog den yppiga rumpan vägen och de av korsett upptryckta rödflammiga brösten? Som man kunde luta sig i när man druckit några whiskey för mycket? Vart var de långa lockarna? Nej, kvinnorna såg ut som män! Huva! Dessutom klippte de korta frisyrer, ondulerade page-frisyrer och bar klockformade hattar djupt neddragna. Pojkflickstrenden blev tydlig, de så kallade "La garconnes". De bar byxor (!) och klippte ännu kortare "Eton-frisyrer". Just dessa farhågor gav sig alltså uttryck i modet. Tillsammans med ifrågasättandet av könsroller och heterosexualiteten som den enda kärleksformen.
Kvinnorna hade nu ben! Ben som de stod stadigt på i livet och som de kunde röra sg fram på storstädernas gator med. Detta fodrade rörelsefira kläder. Nu när de levde ett helt annat liv än tidigare. De behövde inte gå omkring med tjippande andetag, snavades på långa kjolar och vara rädd för att en konstgjord vindruvsklase skulle ramla ner från den enorma hatten på trottoraren framför. Kjolkanten vandrade alltså uppåt, mot knäna. Aldrig mer ska den släpa i dammet! Dessutom kunde man absolut inte dansa Charleston i långa kjolar. Fransarna skulle gunga, fjädrarna darra och halskedjorna svänga.
Förresten, hojta gärna till om ni skulle vara intresserade av fler sådana här inlägg. Eter 20-talet gick ju modet och synen på könsrollerna tillbaka till de mer traditionella. Finns mer intressant att utforska!
Källa: Lehnert, Gertrud, Modets historia under 1900-talet (2000)
