Regn som faller mot varm asfalt och sedan torkar och dunstar och som sedan blir snö och så is och sedan regn igen.

 
(Varning för melankoliskt inlägg med spår av sentimentalitet och ångest) 
 
 
 
En av mina största rädslor är oändligheten. Det som jag är allra mest rädd för är tid. Tiden som bara går utan att jag lägger märke till att den gör det. Att sekundvisaren tickar, sanden rinner, årstiderna kommer och går och natthimlen byts ut mot morgondis. Om och om igen. Ett födelsemärke som dyker upp för att sedan försvinna. Solbränd hud som blir blek och sedan solbränd igen. Naglar som växer, bits av och växer ut. Regn som faller mot varm asfalt och sedan torkar och dunstar och som sedan blir snö och så is och sedan regn igen. Fjärilar i magen som fladdrar och fladdrar och seda tappar sina vingar. Relationer som blir till, hålls fast vid och sedan försvinner. 
 
När vår hund blev tolv år, och jag visste att det var nära medellivslängden för henne, så sa jag hejdå som om det var den sista varje gång jag tog tåget från Växjö till London. Till Uppsala. Till Stockholm. I flera år. Varje gång jag lämnar mina föräldrar på tågstationen, flygplatsen, i dörren, på restaurangen så tänker jag att det kan vara den sista. Varje gång jag lägger på luren. Likadant med mormor. Min lillebror. Gamlingarna på mitt jobb. Mina vänner. 
 
Oändligheten. Försvinnandet. Ögonblicket då allt kan ta slut. 
 
 
 
 
Jag hörde häromdagen att det inte är någon mening att tänka på hur det kommer vara att försvinna själv. Förhoppningsvis är du gammal då. Och när du är gammal så är du inte samma människa som du är idag. Kanske är du inte lika rädd för oändligheten. Kanske är du inte lika ångestfylld inför dödsögonblicket. För saker förändras och tiden går och du med den. Din inställning och dina tankar förändras som födelsemärken som ploppar upp och sedan försvinner. Naglar som växer sig långa, bits av och växer ut igen. 
 
Jag vet inte om jag tror på det där. Men när jag hörde det och provade tanken så hjälpte den. Lite lite. Jag sparar på såna där tankar som hjälper. Som lindrar. Och trots att jag är så rädd för tid som går och för oändligheten och för rymden och döden så har jag så svårt att leva i nuet. Det är så paradoxalt. En oändlig paradox. Jag skyndar. Stressar. Springer. Jag blickar framåt och längtar alltid till något annat. Till vadå? Samtidigt är jag sentimental och längtar tillbaka. Kan börja gråta över fotoalbum och minnen från det obekväma dasset ute i torpet för flera somrar sedan. 
 
Min största jävla rädsla är tiden som går utan att jag kan greppa den. 

Kommentarer
Skatan skriver:

Åh vilket fint inlägg! Jag känner precis som du! Jag tänker på det nästan varje dag... blir påmind om det varje dag.
Jag kan inte värja mig, jag jobbar alldeles nära döden. Inte den fina, kanske efterlängtade, befriande döden. Utan den brutala, slitande,obarmhärtiga plötsliga döden. Det är alltid ett misslyckande när någon dör på mitt jobb. Men ändå, ändå har jag hundratals gånger nu stått öga mot öga med anhöriga som får beskedet att tyvärr, nu kan vi inte göra mer, det kommer inte gå vägen...
Varje gång tänker jag att jag ska ta var på de mina, tänka att varje gång kan vara den sista och tack och lov vet vi inte när det blir utan är lyckligt ovetande! Det skrämmer men det tröstar också, tur att en inte vet...

Den 2015-01-17 klockan 12:04:59
Emil skriver:

Tänkvärt inlägg! Gillar att du inte benämner det som döden, utan oändligheten. Egentligen spelar det väl ingen roll vad vi kallar det, men "döden" känns ofta panikartat tragiskt. Jag har själv svårt för tanken på det som kommer efter livet, framför allt eftersom det sätter en sådan enorm press på att leva och göra någonting enastående med den tiden vi har. Den där viljan att bli ihågkommen för något, eller åtminstone ha försökt åstadkomma en liten skillnad i något eller någon. Det handlar förmodligen om dödsångest, men är säkert nyttigt i viss omfattning, vill jag tro.

Den 2015-01-17 klockan 13:03:13
URL: http://ryktenomflykten.tumblr.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida
















SecondhandGuide.se Besökstoppen
RSS 2.0