Regn som faller mot varm asfalt och sedan torkar och dunstar och som sedan blir snö och så is och sedan regn igen.
Åh vilket fint inlägg! Jag känner precis som du! Jag tänker på det nästan varje dag... blir påmind om det varje dag.
Jag kan inte värja mig, jag jobbar alldeles nära döden. Inte den fina, kanske efterlängtade, befriande döden. Utan den brutala, slitande,obarmhärtiga plötsliga döden. Det är alltid ett misslyckande när någon dör på mitt jobb. Men ändå, ändå har jag hundratals gånger nu stått öga mot öga med anhöriga som får beskedet att tyvärr, nu kan vi inte göra mer, det kommer inte gå vägen...
Varje gång tänker jag att jag ska ta var på de mina, tänka att varje gång kan vara den sista och tack och lov vet vi inte när det blir utan är lyckligt ovetande! Det skrämmer men det tröstar också, tur att en inte vet...
Tänkvärt inlägg! Gillar att du inte benämner det som döden, utan oändligheten. Egentligen spelar det väl ingen roll vad vi kallar det, men "döden" känns ofta panikartat tragiskt. Jag har själv svårt för tanken på det som kommer efter livet, framför allt eftersom det sätter en sådan enorm press på att leva och göra någonting enastående med den tiden vi har. Den där viljan att bli ihågkommen för något, eller åtminstone ha försökt åstadkomma en liten skillnad i något eller någon. Det handlar förmodligen om dödsångest, men är säkert nyttigt i viss omfattning, vill jag tro.