Igår hade jag på mig mina nya brallor från Weekday. De är nog de skönaste byxorna som klätt mina spiror på länge. Så luftiga och resåriga och dessutom så snögga! Jag längtar till jag kan ha dessa med träskor till i sommar och utan strumpbyxor under utan att frysa. Jag testade igår och tyckte att det blåste lite väl kallt om fjösen och mina benhår krusade sig i protest. För man vill ju gärna tänka att det är varmt nu fast det är det fan inte. Det är svinkallt. (Förlåt för klag) Jag sitter ju inne i en kall men ack så anrik läsesal inne på Kungliga Biblioteket hela dagarna så jag får väl skylla mig själv. Brrrrrrrrrrrrr.

 

Idag var det så kallt att mina bröstvårtor inte fick en lugn stund. Både i kroppsligt anseende och i form av blickar från andra, läs manliga, biblioteksbesökare. Bröstvårtor provocerar. De ska inte synas. Nä, de ska vadderas undan i behåar annars är du FAN HÄMNINGSLÖS. Ve och fasa för vååååårtor. Vårtfriheten skriver jag nu till som en ny viktig punkt i mitt feministiska manifest. 

 

 

 

Hurra för vårtorna och ha en bra torsdag! Jag ska träffa joursystrar och dricka en öl eller två. 

 

 

 

 

 

Ni vet. Den där härliga känslan när man haft en ganska bra morgon. När morgonkaffet smakat gott, filmjölken med musli smakat extra nyttigt, eyelinern lagt sig som en perfekt fågelvinge i ögonvrån och Steffo och Jenny har snackat om IBS på Nyhetsmorgon och du känner dig mindre ensam med din ballongmage som sväller i takt med solen som stiger.

 

 

En ganska bra morgon alltså. 

 

 

Sedan sätter du dig på tvärbanan som visslar mysigt när den färdas över spåren och du tar av dig halsduken för äntligen är det en annan slags luft som slår emot dig. Inte vass och kantig. Mjuk och len. Du lägger en femma i kvinnans kopp utanför tunnelbanestationen och du tänker inte ens på hur tung din ryggsäck är då den innehåller fyra böcker, en dator och en massa måsten och press och akademisk ångest. Tre minuter till tunnelbanan mot Mörby Centrum går och du sätter på en bra podcast och ler åt intro-låten. 

 

 

En ganska bra morgon alltså. 

 

 

 

Så ser du i ögonvrån hur en bredbent varelse kommer emot dig. Med bestämda steg. Två flätor i skägget. Mjukisbyxor. Skinnjacka. Keps. Han stannar precis framför dig och grinar. Du pausar rösterna i dina hörlurar och stirrar frågande. Så för varelsen upp handen mot munnen och formar den till en gripklo. Öppnar munnen och trycker tungan mot kinden. Upprepande rörelser med tungan och handen. Sedan flinar han och slickar sig om munnen. För gripklon ner mot skrevet och juckar lite i luften mot ditt ben. Flinar igen. Vänder sig om och går bort på perrongen utan att titta sig om. Bredbent. 

 

 

 

En ganska bra morgon alltså?

 

 

 

Tack du främmande man för att jag fick min dos av kuk så här på morgonkvisten. Luftkuk visserligen. Men den var ändå ett upplyftande inslag i klass med morgonkaffet och visselljudet från tvärbanan. Tack för att du fick mig att känna styrka inför ännu en härlig dag fylld med utmaningar och utveckling. Tack för att du fick mig att känna mig åtrådd och sexig. En känsla varje kvinna vill känna en lagom härlig torsdagsmorgon. Lite krydda i vardagen . Lite luftkuk. Lite härligt perrongjuck. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tyckte min Aco intimtvål var lite väl tråkig så jag tog mig friheten att designa en egen etikett. Och ja, det känns faktiskt som fitty har lite mer power idag. Pussypower. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medelålders män gillar ofta att berätta för dig hur du ska känna, agera och tycka. Lika mycket tycker de om att låta dig veta vad du inte ska känna, hur du inte ska agera och vad du inte ska tycka. De vet helt enkelt lite bättre än du. Men de är absolut inte pompösa och självgoda för det. NEJ! Detta "bättre vetandet" lindas ofta in i en välvilja. Ja, en VÄLVILJA att ge dig lite goda livsråd. Lite tips på vägen. Ni vet, som den där snubben som ledigt lutar sig över bardisken och efter att ha fyrat av en sexistisk kommentar uppmanar dig att le. "Kom igen stumpan, LE. Livet blir lite roligare då". 

 

 

Ett klassiskt exempel på ett av dessa livsråd från patriarkatet kunde vi avnjuta på bästa sändningstid under gårdagens Farmen. Efter att ha fått "storbondetiteln" för andra gången i rad så böjar självgodheten sakta men säkert rinna över i Farbror Joakims lagom fårade och skäggbeströdda ansikte. Ni ser ju: 

 

 

 

 

 

 

Vad var det så som hände undrar ni? Jo, Joakim "Jocke" Ljunggren, 51, börjar irritera sig på att vissa inte vågar yttra sina åsikter på gården. Ja, med andra ord: det slickas eventuellt lite rumpa. Detta är ju ett stort problem och måste tas itu med direkt. Den som uppenbarligen saknar pondus är 20-åriga Fanny Lonegran. 

 

 

 

 

 

Han sa alltså till henne att hon måste för fan ha åsikter om "nåt nån gång". 

 

 

 

Tack Farbror Joakim för livstipsen och för att du vägleder oss på de snåriga skogar som kallas livet. Det är ju just det vi behöver. Fler män som berättar för oss hur vi ska agera. Hur vi ska vara. Och vad vi ska tycka. Allt för att vara till er, läs männens, belåtenhet. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ur dikten Violetta skymningar 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla dikter är tagna ur diktsamlingen Dikter (1916)

 

 

 

"Ey lyssna
Vi måste bestämma oss nu 
Vi ska visa vart skåpet ska stå
Hur vi än försöker kategorisera, gruppera och ordna faller vi ändå utanför ramarna
Vem spände dom här ramarna? Det finns inga ramar
Allt är en konstruktion
Och patriarkatet måste störtas
Det enda äkta vi har är våra drömmar

 

15 miljoner människor i världen heter Mohamed men vems namn vill dom se på cv:t? Jag vet
Dom säger åk hem till dom som inte har något hem
Dom som sliter ut sina knän på våra gator
Ingen åker på semester till Sverige i december
Inte för våra smutsiga växelpengar

Judith Butler sa "kön är en imitation utan original"
Kön är en imitation utan original
Ingen växer upp blå eller rosa
Ingen växer upp under- eller överordnad 
2 % av alla barn som föds i år kommer va omöjliga att identifiera som X eller Y
Och dom skrattar fortfarande åt "hen"

När Du Ser Mig • Se Dig"

 

 

 

 

 

 

 

(Varning för melankoliskt inlägg med spår av sentimentalitet och ångest) 

 

 

 

En av mina största rädslor är oändligheten. Det som jag är allra mest rädd för är tid. Tiden som bara går utan att jag lägger märke till att den gör det. Att sekundvisaren tickar, sanden rinner, årstiderna kommer och går och natthimlen byts ut mot morgondis. Om och om igen. Ett födelsemärke som dyker upp för att sedan försvinna. Solbränd hud som blir blek och sedan solbränd igen. Naglar som växer, bits av och växer ut. Regn som faller mot varm asfalt och sedan torkar och dunstar och som sedan blir snö och så is och sedan regn igen. Fjärilar i magen som fladdrar och fladdrar och seda tappar sina vingar. Relationer som blir till, hålls fast vid och sedan försvinner. 

 

När vår hund blev tolv år, och jag visste att det var nära medellivslängden för henne, så sa jag hejdå som om det var den sista varje gång jag tog tåget från Växjö till London. Till Uppsala. Till Stockholm. I flera år. Varje gång jag lämnar mina föräldrar på tågstationen, flygplatsen, i dörren, på restaurangen så tänker jag att det kan vara den sista. Varje gång jag lägger på luren. Likadant med mormor. Min lillebror. Gamlingarna på mitt jobb. Mina vänner. 

 

Oändligheten. Försvinnandet. Ögonblicket då allt kan ta slut. 

 

 

 

 

Jag hörde häromdagen att det inte är någon mening att tänka på hur det kommer vara att försvinna själv. Förhoppningsvis är du gammal då. Och när du är gammal så är du inte samma människa som du är idag. Kanske är du inte lika rädd för oändligheten. Kanske är du inte lika ångestfylld inför dödsögonblicket. För saker förändras och tiden går och du med den. Din inställning och dina tankar förändras som födelsemärken som ploppar upp och sedan försvinner. Naglar som växer sig långa, bits av och växer ut igen. 

 

Jag vet inte om jag tror på det där. Men när jag hörde det och provade tanken så hjälpte den. Lite lite. Jag sparar på såna där tankar som hjälper. Som lindrar. Och trots att jag är så rädd för tid som går och för oändligheten och för rymden och döden så har jag så svårt att leva i nuet. Det är så paradoxalt. En oändlig paradox. Jag skyndar. Stressar. Springer. Jag blickar framåt och längtar alltid till något annat. Till vadå? Samtidigt är jag sentimental och längtar tillbaka. Kan börja gråta över fotoalbum och minnen från det obekväma dasset ute i torpet för flera somrar sedan. 

 

Min största jävla rädsla är tiden som går utan att jag kan greppa den. 

 

 

 

 

 

 

 

I dag på jobbet gick jag ut med en dam i rullstol som inte varit ute på flera månader för hennes onda ben och brist på tid och envetna förkylningar och för små hissar och inga ramper och för smal dörrkarm och fel på rullstol och bortappade skor. Nu satt hon med flera lager tröjor och jackor på sig med handväskan i knät och det gick visst att komma igenom dörren och trots att det var trångt i hissen så gick det bra om jag lutade mig över henne och hon höll i min ryggsäck. Och det gick visst att ta sig ned för den där kanten utan ramp fast det var bökigt och jag fick backa sakta sakta.

 

Hon andades in den friska luften och blev röd om kinderna direkt och skrattade så att solglasögonen hamnade på sne. Fast det inte var någon sol så sa hon att hon behövde dem för att hon inte varit ute i ljuset på så länge. Och så gick vi ner till kajen där kiosken var öppen och hon bjöd på varm choklad med grädde. Vi satt och såg ut över vattnet och skidbacken på andra sidan. En av de stora båtarna hette Emelie och hon berättade att den är döpt efter Per Anders Fogelströms böcker och jag berättade att det var min favoritförfattare. 

 

Vi satt tysta en stund och sedan gick vi tillbaka och jag kämpade upp för kullerstensbackarna och hon frågade om det var jobbigt fem gånger och jag sa att det var det inte lika många. Sedan backade jag upp för den där förbarmade kanten och in genom porten och in i hissen och så var vi hemma igen. Jag hjälpte henne till sängen och innan jag skulle gå tog hon min hand och tackade mig för den bästa dagen på länge och sa att det var roligt och att hon inte druckit varm choklad på flera år och hoppades att vi kunde göra det igen. Snart. 

 

 

 

 

 

Tänk på alla de där människorna som levt sina liv på sina egna villkor men som nu är beroende av andra för att få sina dagar att gå runt. De har gått på gatorna på sina egna ben och druckit varm choklad när de velat och skuttat upp för höga kanter och trängts i hissar och hittat sina skor själva. De har åkt båtar som hetat Emelie över vattnet vid Barnängsbryggan och de har älskat och skrattat och hatat och förlorat och vunnit och levt.

 

Det är fint att man kan göra så lite och göra någon så glad. Det borde vi tänka på mer. Och vi borde tänka på att omsorgsyrket är ett av de viktigaste vi har för att detta samhället ska fungera och samtidigt veta att de som arbetar där sliter ut sina kroppar för att det finns för lite tid och pengar. Det är lätt för en timanställd som jag och hoppa in och leka jesus, men när man jobbar heltid inom vården med den stress som det innebär så förstår jag att det inte finns ork för promenader och varm choklad. 

 

 

Jag vet inte vad jag vill säga mer egentligen. Vad jag vill säga med det här inlägget alls. Mer än att jag hatar hur vårt samhälle ser på hög- och lågstatusyrken och vilka som hamnar vart. Mer än att jag skulle önska att man hade mer tid att dricka varm choklad och göra kinderna rosiga. Mer än att slippa ha en mobil som hela tiden vet vart du är och räknar ner sekunderna till ditt nästa besök. Sekunder som är pengar pengar pengar. Inte känslor och flera lager jackor. PENGAR. 

 

 

 

 

Jag och Matilda åker den långa rulltrappan ner från Södertörns högskola mot pendelstationen. Det ligger ett istäcke över asfalten och i luften virvlar blötsnö. Ungefär det otrevligaste vädret som finns. Och det blåser. In genom halsduken och under kläderna.

 

Utanför ingången sitter en man, inklädd i blå plastpåsar för att skydda sig mot regnet och invirad i en filt för att inte frysa. Han sitter alltid där. På morgonen ligger han och sover med huvudet på sin ryggsäck. Jag går förbi med min kaffe från Pressbyrån intill. Ibland reser han sig och haltar fram och tillbaka för att bli varm. På eftermiddagen sitter han där i rusningstrafiken av studenter, proffesorer, lärare. Ben ben ben överallt. 

 

Jag och Matilda stannar och frågar ifall han vill ha något att äta. Vi ber honom följa med in på Pressbyrån och märker att han blir osäker. Han stannar precis innanför dörrarna. Vi köper kaffe, lussebulle och kexchoklad. Vid kassan ser jag hur biträdet tittar mot dörrarna och frågar sin kollega ifall "den där tiggaren försvunnit ännu". Jag tittar på henne och säger att han är här med oss. Hon är skeptisk. "Så du köper det här till honom?" Jag nickar. "Alltså, det behöver du ju verkligen inte göra. Han har massor av pengar, tro mig. Han är här inne med flera femhundralappar ibland." 

 

Jag blir bara helt stum. Dum-stum. Vad fan ska jag säga? Det är här man ska säga bra saker som får den andra att förstå. Vettiga argument. Behålla sitt lugn. Förklara. Men ibland blir man bara tom. 

 

Jag borde säga saker som att jag inte tror att han skulle sitta ute på isgatan i snöblandat regn, invirad i blå plastpåsar om han hade "en massa pengar." Han spenderade säkert natten på samma fläck. Vad spelar det för roll om han har "flera femhundralappar", det är förmodligen de enda pengarna han har. Varför ska du ha åsikter om vem jag köper kaffe till? Vart finns ditt hjärta? Hur kan du säga så här? Tror du på det själv? Hur kan dessa spekulationer om hens rikedoms vara eller icke vara korsa igenom huvudet fortare än viljan att hjälpa? 

 

Allt det här skulle jag sagt men blev stum och när vi kom ner till perrongen var det för sent. Jag och Matilda sparkade på en soptunna ett tag. Svor till varandra och var på väg upp tillbaka till Pressbyrån för att vara efterkloka. 

 

 

 

 

När jag kom hem la jag mig i sängen och somnade som en stock. Jag vaknar av att någon skriker på gatan. Väldigt högt. Högt så att det hörs genom stängda dubbelglasade fönster. Något om en jävla svartskalle som ska sticka hem och aldrig komma tillbaka. Jag tittar ut genom fönstret men ser bara människor som går på trottoaren och rör sig inne på biblioteket. Rösten skriker lite till. Oidentifierbara ord som formas till en smutsig massa av hat. Sedan tystnar det och jag hör en bildörr smälla igen. 

 

 

Jag förstår inte vad det är på fel på folk och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill fan bara gråta och lägga mig under ett täcke. Men till och med då vaknar jag av hat tydligen. Jag blir så förbannad på mänskligheten. Sådär arg så att allt låter som en klyscha. Jag försöker varje dag att sätta mig in i hur folk tänker och försöker förstå vart allt hat kommer ifrån. Men jag förstår inte. 

 

 

Jag förstår inte. 

 

 

 

 

 

 

Linnéa Henriksson. Vilken jävla queen. 

 

 

 

 

 

Erik Haag har blivit kritiserad för sitt "snubbiga" beteende i Historieätarna tidigare. Dels på grund av att han ständigt vill dra uppmärksamheten till sitt skrev samt sin lilla rumpa. Uppmärksamheten till skrevet brukar tillkallas med diverse "rätta-till-kalsong-knyckar" eller skrevande ben. Rumpan brukar alltid att demonstreras i början av varje program då själva "omklädningen" sker. Detta sker alltid trots att kostymören snällt ber om att skonas från nakenchock. 

 

Jag har inte stört mig så väldigt mycket på Erik under tidigare program om jag ska vara ärlig. Jag har varit så fokuserad på Lotta Lundgrens underbara leende och fantastiska uppenbarelse. Erik har mest varit en liten irriterande, flaxande bifigur i bakgrunden. Tills igår. När paret entrade 80-talet.

 

DET BALLAR UR! Erik gör ALLT för att uppnå maximal uppmärksamhet. Kanske är det hans 80-talsklädsel i pastell som gör honom extra irriterande. Jag vet inte. Kanske är det den ständigt vinande hockeyfrillan. KANSKE DET STÄNDIGT INZOOMADE KÖNET. 

 

 

Mer uppmärksamhet än någonsin riktas i alla fall till Eriks nedre regioner i senaste avsnittet. Här kommer en genomgång av Eriks totala urBALLning: