Det kliar i mina pyzzelfingers och jag känner att det varit väldigt lite pyssel på sista tin. Så inom sinom tid kommer jag att lägga mina knåpiga fingrar på denna fina vaxduk från Åhlens och gå bananas på min balkong. Vad som kommer att hända får ni se snart.

 

 

 

Stay tuned alltså. 

 

 

 

Dagens blöggatips är bloggen Hej Blekk. Hon skrev ett så väldigt bra inlägg om omvända roller inom reklam och dess problematik. 

 

 

Klicka på bilden om du vill läsa det! (Och det vill du! Lövar!) 

 

Efter min planteringsfiesta så kunde jag bara ana en sak: 

 

Hej alla nya läslusar! Ni missar väl inte min kategori Törpalivet?! Här kommer jag nämligen gå bananas i sommar och skildra mitt och Mårtens liv i en liden liden stuga utanför Uppsala. Vi har inget rinnande vatten och ingen toalett. Duscha ska vi göra i en liten egenpysslad box i trä på tomten. Visst låter det underbart? Ja, i mina drömmar skuttar vi hand i hand fram över dimhöjda ängar vareviga kväll. Mårten med ett gäng braxar i en fiskehåv som han slängt över ena axeln och jag med blomster i håret och myggbett på varenda lediga millimeter av min kropp. 

 

Det kommer inte regna en enda gång. Jag kommer aldrig tröttna på flugsurr. Mårten kommer bajsa blommor på dasset. Fågelbajset som dimper ner i min skalle när jag ligger i solstolen kommer jag bara skrattande tvätta bort i det iskalla källvattnet och le mot Mårten med mina vita tandrader. 

 

Ja, ni fattar. Sagolikt alltså. 

 

 

 

Förresten, törpalivet fortsätter redan i helgen då det blir dags att måla den inglasade verandan. Detta kommer att dokumenteras. For sure. 

 

På lördag anordnas det demonstration mot sexism i Stockholm. Jag var bara tvungen att i arrangörernas ära måla en kluddig teckning. Med hjälp av min fina vän Stina. 

 

 

 

 

PÖSS!

 

Känner ni igen koffertbonanzan? Kan ni gissa vem jag befinner mig hos? 

 

 

 

 

Fredrik Petterson har skrivit en SÅ OTROLIGT BRA och OMSKANDE ledare i tidningen Folket om hur sexistisk reklam påverkar oss. Han skriver att kapitalismen och patriarkatet älskar varandra och hur otroligt djupt rotat den nedvärderande synen på kvinnan är i vårt samhälle. Hur vi accepterar det och hur reproducerar det. Hur vi lever med det varje dag och hur avtrubbade vi blir inför det.

 

 

Fredrik visar detta genom att sätta det i jämförelse med en annan stor nyhet denna vecka. Nämligen det uppmärksammade våldtäktsfallet i Umeå där tre killar friades efter att de kört upp en vinflaska in en ung kvinnas underliv. Varför? För att man inte kan bevisa huruvida kvinnan samtyckt till detta eller inte. När han gör det och när han visar på hur den vardagliga sexismen ute i samhället går hand i hand med sexistiska våldsbrott. Ja, då ryser jag enda ned i tåspetsarna. 

 

Fredrik sätter ord på alla mina känslor och på mina åsikter. Jag ryser tamejsjutton inte bara ända ned i tåspetsarna. Jag känner ilningar i skinkorna också. Det brusar till i huvudet. Tänderna gnisslar till. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen och smetas ut över mina vitmålade väggar. 

 

 

När man sedan blir en gammal skraltig tantaluring. Ja, då finns det ju en risk att man blir senil. Då kommer jag kanske inte att komma ihåg mina gå glansdagar då jag lade näsan i blöt och mitt nylle hamnade i Aftonbladet. Hua! 

 

Här kommer alltså en liten resumé, sammanfattning, ja exposé om ni så vill, om hur jäkla uppblåst och stormande det blev om mitt inlägg om en rutig flanellskjorta. 

 

 

 

 

Jag fick en så härlig kommentar från en dam där hon skrev att hon var stolt över oss unga människor, kvinnor och män, som fortsätter kampen för en mer jämlikt samhälle. Tyvärr så hittar jag inte den kommentaren i flödet men jag vill i alla fall lyfta fram den. Hon skrev att hon i sin ungdom varit rödstrumpa och kämpat för kvinnors lika rättigheter och ett bättre samhälle. 

 

Vad visar det här? Jo, att SÅ mycket blivit bättre men att det fortfarande finns SÅ mycket mer att kämpa för. På slutet av 60- början av 70-talet så handlade det kanske mer om att faktiskt uppmärksamma att hälften av alla som finns är kvinns. Nu handlar det om att skapa ett jämställt samhälle där kön inte ska spela någon roll.

 

Lyssna på låttexten också. Otroligt peppande.

 

 

 

 

 

 

Jag skulle verkligen vilja svara på EN MASSA av era frågor och kommentarer. Om jag varit någon slags superhjälte med en otrolig fingerfärdighet och lasersyn så hade jag läst igenom alla kommentarerna nu i ett nafs och med snabbsspolningseffekt skrivit ned en massa smarta saker som svar på allt. (hehe) Men jag har helt tappat bort mig i kommentarstråden och mina fingrar känns så konstigt jävla stela när jag ska skriva på tangenterna. Hjärnan känns seg också. Jag tänkte i alla fall svara på ovanstående kommentar och om ni har några frågor som ni väldigt gärna skulle vilja ställa, ställa alltså, det är inte säkert jag kan svara, så får ni gärna skriva dem som kommentar i det här inlägget. Sedan behöver ju inte jag svara, det kanske kommer någon och kommenterar med en härlig input. Detta välkomnas! 

 

I alla fall. Fick en väldigt bra frågeformulering av Alice till mitt inlägg om American Apparels Unisexskjorta. Och då hajade jag främst till på frågan hur jag ser på ordet feminism och om jag själv kallar mig feminist. Detta är en fråga som kommit upp i kommentarsflödet också. "Är du feminist?" Många har också skrivit saker som till exempel "jag kallar mig inte själv feminist men..." eller "jag håller med om och upprörs över det här men..." och också "jag håller med om allt som nämns i 33 anledningar men...". 

 

Frågan jag ställer mig är, vart kommer detta "men" ifrån? Vad har vi för syn på feminism egentligen? Jag tycker  att det finns en så OTROLIGT negativ bild av vad en feminist är i vårt samhälle. Bara någon nämner ordet så dyker ett monster upp på mångas näthinnor. En arg, hårig, skrikande och manshatande zombie. På något sätt så har samhället LYCKATS att få oss att se en feminist på det här sättet. Ett monster som brölar fram saker som att vi ska utplåna alla män och som SKRÄMMER så oerhört många. "Åh nej, nu hotas vår lugna tillvaro av detta brölande monster, ta motposition!" Men vad är vi rädda för? 

 

Om vi försöker börja att ommformulera synen på vad en feminst är. Tror ni inte då att fler skulle kunna identifiera sig med ordet? Det tror faktiskt jag. Denna snedvridna syn är alltså SÅ JÄVLA förödande. Visst, jag säger inte att vi inte har rätt att vara arga. Det har vi. Jävligt förbannade. Men vem är inte förbannad? De arbetslösa är förbannade på hopplösheten på arbetsmarknaden. De röda är förbannade på de blå. Djurrättsaktivister är förbannade på pälsjacks-bärare och alla är förbannade på Jimmie Åkesson. (Skämt och sido, förlåt.) 

 

Jag får ofta höra påståenden som följande: 

"Meh, du som alltid har rött läppstift, ofta du kan vara feminist?"

"Meh, du är ju väldigt kvinnlig, Emelie, kan du tycka så här då?" 

 

Ja, jag kan vara feminist ändå. Jag anser att en feminist ser så OLTROLIGT OLIKA ut. Det går inte att se vem som är feminist. Vad är det för sjuk grej? Sedan finns det såklart alltid en inbillad stereotyp. Det gör det med alla olika inriktiningar på alla olika sorters saker. Och trots att jag uttrycker mig väldigt kvinnligt i klädsel och så vidare så har jag själv tankar om att jag inte tycker att kön ska spela speciellt stor roll, det finns faktiskt folk som inte identifierar sig med något kön. Jag tycker hen är världens smartaste och bästa ord. Jag tycker kärlek finns i alla former och att hår får växa precis där man vill. Sedan får vi inte glömma att det såklart finns olika inriktningar inom feminism. Och att feminister inte bara är kvinnor. Män kan också vara feminister. Och jag tror det är oerhört problematiskt att haka upp sig över att ordet är skrivet i femininum.

 

För att komma till en slutkläm. Det finns ingen mall över hur en feminist ska se ut. Vill jag raka mig under armarna, då gör jag det. Jag kan fortfarande vara feminist. Vill jag vara arg som fan, då är jag det. Vill jag ta avstånd från ett kön och inte kalla mig han eller hon. Då gör jag det. Sitter jag och läser 33 anledningar och blir ledsen och upprörd och känner att ja, ja, ja, ja, detta är ju SJÄLVKLARA saker, varför ska man då vara rädd att kalla sig feminist? 

 

Kan vi inte tillsammans försöka få tillbaka feminismens positiva klang och sluta vara rädda för känna att jag-aldrig-mer-kommer-att-få-ligga-gaaaah om jag tar ordet i min mun? BARA FÖR ATT MAN ÄR FEMINIST BEHÖVER MAN INTE HATA MÄN!!! Är ni med? 

 

 

 

 

Ps. Nej, jag kommer ALDRIG mer att handla på American Apparel. Herregud, hur skulle det se ut? Även ifall jag hade velat hade det ju varit en otroligt skämmigt och efter mitt inlägg en OMÖJLIG sak att göra. Haha. Men som tur är så VILL JAG INTE det. Men, ja. De har väldigt snygga kläder. Grrrr. (Det går att hitta lika mycket second hand! Lovar!)

 

 

I onsdags. Ungefär den konstigaste dagen på väldigt länge. Jag tänkte skriva i mitt liv. Men det har funnits andra konstiga grejer faktiskt. Så träffade jag ovanstående människa. For the first time evah. Det visade sig att vi hade otroligt mycket saker att säga varandra och vi babblade ikapp med klunkandet av gotländsk pale ale. Jag behöver inte säga att hon var superbt fantastisk, för det visste ni kanske redan. Och förlåt farmor och farfar, mormor och mamma och pappa. Men det krävdes en del snus och cigg också. För jag var verkligen i behov av detta. Ibland är det så. Man lever bara en gång. 

 

(Egentligen är jag personligen inte ett fan av att i punktform punkta upp vad jag gjort under en dag. Inte riktigt min grej. Men nu blev det såhär. Håller ni med? Läs ej nedanstående.)

 

Efter detta så gick vi på bokrelease för boken Retro Stockholm. Sedan åkte vi buss till Söder och jag började nästan grina på en bro, som jag inte minns namnet på men som gick från Lilla Essingen till Söder, för att det var så vackert och för att jag började att tänka på August och Emelie i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Den finaste bokserien i världen och den ultimata sommarläsningen. Tips på den. 

 

Sedan köpte vi sushi. Gick hem till Karoline. Åt sushi. Drack kaffe. Drack öl. Pratade. Babblade. Klänningsutforskade. Och så kom Karolines vän Carro som sjunger tillsammans med henne i Birdettes. Babblade. Drack öl.

 

 

 

Tills jag var tvungen att ta tåget hem till Uppis. Hela vägen lyssnande till denna låt. 

 

 

 

 

Stay tuned för lite inside-Karolines-lägenhet-pics samt lite bilder från Bokreleasen! Åh just. Bilder från mitt besök på Vintagefabriken å! Och en extra puss till fina Rebecca som vi tänkte varma tankar om.