Ja, det kanske finns kärlek ändå.
Mamma och pappa gick i samma klass på högstadiet. De blev kära och har hållit ihop sedan dess.
När jag satt och bläddrade i mormors gamla fotoalbum så fanns det så många bilder på dem båda. De sitter i en hiskeligt ful blommig soffa i sina första lägenhet på järnvägsgatan i Växjö, de spelar minigolf på öland, lagar mat eller sitter uppradade i en brun manchester soffgrupp med håret stående åt alla håll och kanter.
Alla dessa bilder i all sin ära. Men det finaste är fotot ovan. Min mamma och pappa har precis hoppat av tåget i Alvesta efter sin långa resa tillsammans i Australien och Asien.
Det får mig att tänka, att det kanske finns evig kärlek ändå. Det kanske finns någon som kan tycka om en, ja, vara helt galen i en. Det kanske finns någon som kommer finnas där vid ens sida livet ut. Någon som struntar i alla spel och vill satsa på något. Någon som kastar sig över telefonen när jag ringer. Någon som sätter sig på tåget och åker 100 mil om det behövs. En famn att alltid ramla i. Någon som tar emot en. Någon som förstår. Någon som ser. Någon för mig.
Ja, det kanske finns kärlek ändå.
fin text!
Bland det finaste jag har läst. Jag är inte ett dugg tveksam över att den eviga kärleken finns.
Åh, det vore ju drömmen, jag är nog för rädd för att våga tänka så där, om jag bara vågade...
