2007-08-26
Jag står på en klubb mitt i new york, dricker öl, dansar, pussar på vänner.
Och sen kommer hon. Hon är på sig en liten vit klänning, knallrött läppstift och jag hatar henne. Jag ser att hon tittar på mig, våra blickar mitt i en tiondels sekund och när hon vänder sig tillbaka mot sina vänner skrattar hon, lutar sig bakåt och lägger sina armar runt en kompis. Jag går ut och tar en cigarett, sparkar på en sten försöker koppla bort.
Men hon är där hela tiden. När jag är på dansgolvet, när jag röker, i baren. Hon är där hela tiden. Och jag hatar henne. För hon är så jävla söt och så satans liten.
Och när jag sitter i taxin hem kan jag bara tänka på hur han har sina armar runt henne, hur han kysser henne. om han kallar henne smeknamn han kallade mig.
om hon kysser honom i nacken.
om hon hittar mina ställen över hans kropp.
Jag får ont i magen av vad fint Sandra skriver. Jag får ont i hjärtat av hur väl
man känner igen sig. Jag får ont i ögonen av hur hon beskriver tårarar i trängseln
på tunnelbanan. Jag får ont i fingrarna av hur hon beskriver saknaden över någon
annans hud.
Ett brustet hjärta – Aj, vad förskräckligt ont det gör.