En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Klorofyllabstinensen slår till.

 

Nu har det verkligen slagit till på riktigt. (Pratbubble-febern tänker ni, ja det också, 

men främst något helt annat.) Klorofyllabstinensen! Jag är så förbaskat trött på att leva

i gråskala. Grått, vitt, blött och kallt. 

 

Nej, fy sjutton! Jag vill bara låsa in mig i ett helt grönt rum och bara insupa allt klorofyll

långt ner i lungorna. Jag ska sy mig en kläddräkt av löv likt Eva och Adam och dansa 

runt viftandes med björkris. 

 

Jag börjar typ böla när jag ser mina blommor från förra året. Eller min balkong som dignar

av grönska. Och så vill jag hoppa in i inlägget då sommaren kom till stan. 

Finaste du!!