En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Vila i frid min vackra paprikaplanta.

 

Jag är verkligen skitledsen. Exakt så, om inte mer, ledsen som jag ser ut på bilderna ovan. 

Det är alltså dags att ge upp allt hopp om min döende paprikaplanta. Sjukdomsförloppet 

började med att några blad började få köldskador och torkade ihop. De plockades givetvis

bort i hopp om att inte farsoten skulle sprida sig. Jag vattnade som en galning med lagom

varmt vatten och en massa växtnäring. Men så började fler och fler blad att skrumpna ihop 

och tillslut så var det bara ett kvar. Tillsammans med en liten paprikabebis i toppen. Sakta

men säkert letade sig kölden in i även detta blad och paprikobebisen darrade på sin klena

gren. 

 

Men jag vill minnas den med klorofyllstinna blad och saftiga röda frukter. Ungefär såhär. 

 

Buhu.