En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Varm choklad och rosiga kinder och pengar pengar pengar.

 

I dag på jobbet gick jag ut med en dam i rullstol som inte varit ute på flera månader för hennes onda ben och brist på tid och envetna förkylningar och för små hissar och inga ramper och för smal dörrkarm och fel på rullstol och bortappade skor. Nu satt hon med flera lager tröjor och jackor på sig med handväskan i knät och det gick visst att komma igenom dörren och trots att det var trångt i hissen så gick det bra om jag lutade mig över henne och hon höll i min ryggsäck. Och det gick visst att ta sig ned för den där kanten utan ramp fast det var bökigt och jag fick backa sakta sakta.

 

Hon andades in den friska luften och blev röd om kinderna direkt och skrattade så att solglasögonen hamnade på sne. Fast det inte var någon sol så sa hon att hon behövde dem för att hon inte varit ute i ljuset på så länge. Och så gick vi ner till kajen där kiosken var öppen och hon bjöd på varm choklad med grädde. Vi satt och såg ut över vattnet och skidbacken på andra sidan. En av de stora båtarna hette Emelie och hon berättade att den är döpt efter Per Anders Fogelströms böcker och jag berättade att det var min favoritförfattare. 

 

Vi satt tysta en stund och sedan gick vi tillbaka och jag kämpade upp för kullerstensbackarna och hon frågade om det var jobbigt fem gånger och jag sa att det var det inte lika många. Sedan backade jag upp för den där förbarmade kanten och in genom porten och in i hissen och så var vi hemma igen. Jag hjälpte henne till sängen och innan jag skulle gå tog hon min hand och tackade mig för den bästa dagen på länge och sa att det var roligt och att hon inte druckit varm choklad på flera år och hoppades att vi kunde göra det igen. Snart. 

 

 

 

 

 

Tänk på alla de där människorna som levt sina liv på sina egna villkor men som nu är beroende av andra för att få sina dagar att gå runt. De har gått på gatorna på sina egna ben och druckit varm choklad när de velat och skuttat upp för höga kanter och trängts i hissar och hittat sina skor själva. De har åkt båtar som hetat Emelie över vattnet vid Barnängsbryggan och de har älskat och skrattat och hatat och förlorat och vunnit och levt.

 

Det är fint att man kan göra så lite och göra någon så glad. Det borde vi tänka på mer. Och vi borde tänka på att omsorgsyrket är ett av de viktigaste vi har för att detta samhället ska fungera och samtidigt veta att de som arbetar där sliter ut sina kroppar för att det finns för lite tid och pengar. Det är lätt för en timanställd som jag och hoppa in och leka jesus, men när man jobbar heltid inom vården med den stress som det innebär så förstår jag att det inte finns ork för promenader och varm choklad. 

 

 

Jag vet inte vad jag vill säga mer egentligen. Vad jag vill säga med det här inlägget alls. Mer än att jag hatar hur vårt samhälle ser på hög- och lågstatusyrken och vilka som hamnar vart. Mer än att jag skulle önska att man hade mer tid att dricka varm choklad och göra kinderna rosiga. Mer än att slippa ha en mobil som hela tiden vet vart du är och räknar ner sekunderna till ditt nästa besök. Sekunder som är pengar pengar pengar. Inte känslor och flera lager jackor. PENGAR. 

 

 

 

 

Så himla, himla fint och hjärtskärande inlägg. Jag tänker mycket på det där, att vi lever som om vi aldrig ska bli gamla och de som är gamla nu blir oviktiga för det här samhället där mest status och pengar är viktiga.

taaack för detta vettiga inlägg! <3

men puss

Åh så himla fint skrivet! Har delat det här inlägget på min FB så att fler kan få läsa och bli glada och ledsna på samma gång. Tack.

Du skriver så fint jämt så en får tårar i ögonen. <3

❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Fint skrivet <3
Jag (som också arbetar inom hemtjänsten som vårdbiträde fast bor långt långt borta i en mycket mindre byhåla) vet precis vad du menar. Ynka minuter här och där ska sparas. Personal som får rusa mellan brukarna för att hinna. Lunchraster som får skippas. Äldre som ses som vandrande pengasäckar. Deras bäst-före-datum har passerat och av systemet ses de som en börda. Nummer och siffror. Anonyma namn för de på kommunen som sitter och bestämmer, räknar och schemalägger. Så jäkla hemskt... Men en gör ju så gott en kan när det väl vankas jobb! Små insatser gör mycket. Som en promenad och en kopp varm choklad <3

Så fin, sorglig och tänkvärd text. Önskar verkligen att samhället blir bättre på att ta hand om och uppskatta äldre människor, deras kunskap, erfarenheter och minnen.

Har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat och jag vill bara säga att din blogg är den perfekta blandningen av klokhet, klänningar och guldfittor. Heja dig!

Blir så argledsen på att samhället ser ut så, hur kan pengar vara värt mer än att ta hand om varandra? Superbra skrivet, det måste uppmärksammas!

Finaste jag läst på länge.

För fyra år sedan blev jag sjuk, ganska rejält. Jag var då 22 år och fick avsluta min drömutbildning. Idag är sängliggande 23 timmar om dagen, sover kanske 14 timmar varje dag och lämnar nästan aldrig mitt hem. Gör jag det måste det ske i rullstol. Jag lever med kronisk utmattning och kronisk värk och har haft samma förbannade huvudvärk i över fyra år. Inte en enda sekund har huvudvärken försvunnit på alla dessa år. Jag har inget liv längre. Det finns inga botemedel och inga behandlingar. Mina sjukdomar prioriteras inte så det finns knappt någon forskning att hoppas på heller. Mitt liv tog slut vid 22, men nu måste jag fortsätta andas tills kroppen ger upp och det är inte så jävla enkelt när varje dag är ett helvete. Jag önskar att någon kunde ta mig med ut på promenader, så jag kunde få lite rosiga kinder. Det måste ha betytt så oerhört mycket för henne. Fortsätt sådär, det värmer en sjuk kropp vars hjärta fortfarande slår.

Åh Åh ÅH!!! så bra skrivet! <3

Väldigt vackert och förbannat sorgligt.

det där med pengar alltså. Så lätt det är, ett vingslag, år sen är du där. Jobbar med långtidsarbetslösa och ser samma sak där: pengarna och tiden som inte finns.

<3

Så himla fint inlägg, och så viktigt!

Blir så jävla ledsen av detta men även peppad att kanske söka till något liknande sommarjobb i år!

Ah sa fint <3 Vilken fantastisk dag ni verkar ha haft!

så fint. vad mysigt att damen fick komma ut på en promenad och gott med varm choklad :)

Fint skrivet! Jag håller med om varenda ord.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst det här inlägget. Det borrar sig RAKT in i innanmätet. Det värker och gör ont. Delat detta i min klass facebookgrupp. Jag ska bli sjuksköterska och jag har aldrig känt mig mer redo.

alltså, vad fint skriver

Har precis börjat läsa din blogg pga hittade hit via kroppsideal-inlägget, men älskar det du skriver så mycket redan. Så klokt detta, håller med om varenda stavelse!