Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding
Nu ska jag alldeles snart till popapopapopaganda! Jag är väldigt pepp, eventuellt lite överpepp. Dessutom har jag en ny silvrig kjol som alldeles säkert kommer att spricka under resan till Eriksdalsbadet eller under kvällen.
De ultimata trosorna: Höga i midjan (över naveln), ska inte skära in i röven, ska vara snygga, ska vara SKÖNA och inte för små i grenen (så fitty får plats). Mina vänner, jag vågar påstå, att jag hittat dem!
Tadam tadam...
På Monki! De finns i svart och puderrosa och jag har köpt upp ett rejält förråd. De finns också med spets i kanten i lila och grönt.
Detta var torsdagstipset från mig och jag är icke sponsrad. Jag vill bara helt kärleksfullt tipsa om ett par ultimata trosor.
I helgen är det Popaganda-dags och jag är pepp trots träningsvärk från lördagens fördelsedagsgalej i Uppsala. Det var längesedan jag dansade så mycket... och jag har visst glömt att den arma kröppen inte klarar av hur mycket studsande som helst. Mina vader, min mage, min nacke och mina axlar skriker idag. Men det var det värt.
I alla fall, Popaganda. Kulio! Jag ska dit med Karoline som för övrigt knäppte av bilden överst på mig förra året. Då vi precis lärt känna varandra och mitt hår var himla långt. (ser jag nu!)
Nu åker jag tillbaka till Uppsala för första gången sedan flytten. Inte för någon vanlig pendling utan för min bästa vän Annas 25-årsfest. Kul kul kulio! Och så ska jag hämta min cykel. Äntligen!
Klänningen är från Stadsmissionen och skorna från Myrorna.
Puss och kram, vi kanske ses i Uppsala-stan! Och välkomna välkomna alla nya läsare. Jag hoppas ni ska trivas bra.
Jag vill bara säga tack tack tack tack för alla era fina ord angående mitt tidigare inlägg. Ja, vad ska jag säga egentligen? Alla mail och kommentarer, jag värderar det väldigt högt. Väldigt väldigt högt. Ni anar inte. Vi kan konstatera att vi inte är ensamma och allt annat klyschigt man kan klämma ur sä.
Jag tror i alla fall att det är viktigt att prata om för att ta bort tabun kring psykisk sjukdom. Alla historier tillsammans kan göra det. Och eftersom jag skyller allt på patriarkatet så kan jag ju fälla in att i ett patriarkat tillåts ingen vara svag...och eftersom det ändå ska krossas så kan vi ju passa på att krossa skammen kring ångest och psykisk ohälsa också. Vi bara gör det!
Jag har tänkt att skriva detta inlägg länge. Eller, egentligen har det varit skrivet i nästan ett år men jag har inte vågat trycka på posta. Det har legat där under utkast och klickats på ibland. Skrivits om. Raderats. Skrivits om igen. Lästs igenom. Stängts ner. Varit nära på att postas. Varför? Varför kunde jag inte bara svara direkt på frågan från er för ett år sedan när jag bestämde mig för att försvinna från internet, eller ja, civilisationen, för ett tag? HUR MÅR DU, EMELIE? VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT? Inget svar. Varför?
Därför att det känns för personligt. Som att jag är svag. Galen. Ångest. Ångest. Ångest.
Och jag vill börja med ett citat som jag haft med mig och känner igen mig i. Skrivet av Ann Heberlein i Jag vill inte dö, jag vill inte bara leva:
”Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsingnade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer.”
Det är höst. Allt är rött. Orange. Lite grönt. Kallt och varmt. Blåsigt och stilla. Sådant där höstväder som man inte blir riktigt klok på. Sådär så man fryser på morgonen och svettas på dagen. Vantar som åker på. Som åker av. Som tappas bort. Paraplyn som fälls upp. Fälls ner. Går sönder. Försvinner.
Jag vaknar tidigt. Klockan är bara fem. Det har blivit så nu. Jag som alltid önskat att jag vore morgonpigg. Nu är jag det, och vill inte alls. Vill bara somna om och glömma. Fast det bästa med hela dagen är de där första 30 sekunderna. Den där stunden när jag slår upp ögonen och inte vet vart jag är. Vem jag är. Hur det är. Sedan slår det emot mig som en hård smäll. Inte smygande och stegvis. En knytnäve rakt i ansiktet och det är då jag kippar efter andan och känner att jag faller och magen krampar krampar krampar. Ibland får jag inte ens de där 30 sekunderna. Ibland vaknar jag med ett ryck, ett skrik eller genom att i panik sätta mig upp i sängen. Sedan gråter jag hysteriskt och du får hålla om mig. Men det hjälper inte. För inget hjälper. Ingen kan hjälpa mig ur min egen kropp. Hjälpa mig från min egen ångest.
Sedan spenderar jag dagen på mattan i vardagsrummet. Eller på toaletten med kinden mot toasitsen. Kanske äter jag lite yoghurt. Fast det knappt går. Kanske diskar jag. Ibland tittar jag på teve. Men allt som oftast går jag långa promenader med P1-dokumentärer i öronen. En varg söker sin podd. Alex och Sigge. Radioteaterbiblioteket. Vad som helst. Bara det inte blir tyst. Så jag slipper att tänka. Oftast får jag vara ifred just då. På mina promenader med andra röster i öronen. Men ibland kommer dem. Panikattackerna alltså. Det bara händer. Allt snurrar. Jag blir medveten om att jag kommer att dö. Att jag kanske gör det nu. Att alla jag älskar kommer att försvinna. Att tiden går utan att jag kan hindra den. Att allt är förgängligt. Att denna dagen kommer försvinna. Liksom nästa dag. Och nästa. Och alla kvällar därefter. Tills jag tar slut. Och vad väntar då? Ett svart mörker. Ett ingenting. Att inte existera. I all evighet. Och hur lång är all evighet?
När jag kommer hem från promenaden slänger jag mig på mattan i hallen och gråter. Utan att ta av mig jackan. Eller skorna. Jag får snor i munnen. Tårar i näsan. Sedan somnar jag.
När jag vaknar har jag trasmatts-ränder på kinderna. Du sitter böjd över mig och säger att du bokat ett hotell. Att jag behöver komma bort. Sådär som på filmen "Hotell" med Alicia Vikander. Så vi åker och alla träd är smärtsamt fina. Liksom skärgården och frukostsalen med spröjsade fönster ut mot vattnet där Silja Line-färjorna går. Jag äter vaniljyoghurt med färska bär och tittar på alla människor som myser i solskenet och bläddrar i sina tidningar. Allt är så likt Solsidan. Vitt ljus mot pastellfärgade skjortor. Och så jag. Som bara vill skrika. Jag springer tillbaka till hotellrummet och spyr upp yoghurten i toalettstolen.
Blåbär och hallon. Och kloakvatten.
Du bär min väska till busstationen och jag gråter i ditt knä hela vägen hem. På tunnelbanan. På tåget. Sedan följer du mig från stationen upp till det inglasade huset vid slottet och jag får sätta på mig en vit landstingetrock och svara på frågor om varför, hur, när och vart. Mina knän är lila och jag når inte ner till linoleumgolvet nedanför. Det finns inga plastpåsar i soptunnorna, inga slangar i badrummet, inga piggar i servetthållaren. Bara tårar och folk i gröna kläder. Jag får sova på en brits och varje timme kikar ett huvud in genom ljusspringan i dörren. Jag låtsas sova. Sedan gråter jag.
Mina tårar. Mina jävla tårar. Ångesten som i vätskeform lämnar kroppen. För att min ångest kväver mig. Gör att allt känns meningslöst. En mörk ridå ligger framför allt som betyder något. Och jag vet inte om jag kan förklara det för någon som inte upplevt det själv. Om jag kan förklara det för mig själv ens. Men jag vaknar på morgonen och gråter för att det är morgon. För att jag inte orkar ta mig igenom ännu en dag. Längtar till kvällen när jag får sova igen. Vila ifrån mina tankar. Jag kan inte äta. Inte läsa. Inte skriva. Inte lyssna. Bara ligga i min säng och stirra i taket. Med huvudet i en svart bubbla och ett monster som river i min mage. In mot hjärtat. Krafsar på lungorna. Sticker hål på magsäcken. Knyter ihop tarmarna till ett nystan och kramar. Kramar. Får mig att skrika. Först ett ihåligt skrik. Sedan ett utan ett ljud.
Jag har gått igenom två depressioner som jag aldrig trodde skulle gå över. Men det gjorde dem. Den första när jag precis flyttat till Uppsala och den andra när jag var på väg därifrån. Jag minns på dagen när det andra svarta släppte och jag skålade i bubbel och grät för att jag kände en liten liten känsla av entusiasm i magen. Jag kände en förhoppning inför något. En värme. En känsla. Bara något. Något ljust som det svarta inte lyckades mota bort. Halleluja!
Nu lever jag med min ångest varje dag men jag har lärt mig hur jag ska hantera den. I alla fall så gott det går. Genom terapi och med medicin. Och jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam och att det kommer att gå över. Även ifall det mitt i känns som om det aldrig kommer att göra det. Även fast psykologens malande ord snurrar framför ögon som inte ser och öron som inte hör. Även fast du vill ta det där "det kommer bli bra" och köra upp det någonstans. Det blir bra och våga våga våga ta kontakt med en psykolog. Åk till psykakutmottagningen, bara gör det. Du är inte ensam för det finns så många som kan hjälpa dig. Jag lovar.
Jag tänkte dela med mig av en lista på lite saker jag tycker är extra bra just nu. Sånt jag fått dille på eller bara tycker är fint. Sånt som gör mig glad.
Det behöver inte nödvändigtvis vara världsomvälvande saker de föreställer. Men jag tänker att alla bilder tillsammans blir väldigt starka och hoppfulla. Tänk vad som hänt på bara 100 år! Sedan är jag ju en sker för gamla foton. Många av dessa är väldigt vackra. Bild nummer två föreställer förresten en kvinna som attackerar en nazist med en handväska i min hemstad Växjö under 80-talet. Det är väl det mest radikala som hänt där än idag... (bitter hehe)
Ja, eller allt som glittrar egentligen. Allt för att göra vardagen (som jag inte ännu gått in i hehe) lite glamourösare. Tänk att stappla ut i snömodden med dessa på fötterna en måndagsmorgon och ta tvärbanan till skolan. Yves Saint Laurent tillhör ju inte mitt vanligaste inköpsställe men jag har fått tips på att man kan tillverka egna. To be continued på den hörrni!
3) Denna låt och video.
Bara ja.
4. Alla typer av nudelsoppa.
Pho, kimchi, ramen. Mumse mmmm. Helst med risnudlar.
Jag har fått dille på allt som glittrar. När jag går och handlar kläder så slutar det med att jag står med ett helt fång av sparkles i nävarna. Oh well, jag gissar att det är höstångesten... I alla fall:
I samråd med min goda vän Linus som varit och hälsat på i veckan köpte jag denna rödglittriga klänning på mitt älskade Stadsmissionen vid Nytorget. För 90 kronor! Det känns lite som en slags ice-skating-klänning men jag gillar det! Denna kommer få agera höst-och-vinter-festklänning och eventuellt också jul-klänning. (Herregud, nu går jag händelserna i förväg...)
För ovanligheternas skull gjorde jag idag även TVÅ bollar i håret istället för en. Känns radikalt. Och nittiotal. Kanske inte riktigt min grej. Fast det är fint! Ni som rockar två knutar keep on rockin! Strumporna är från Monki och skorna från Tjallamalla (ages ago)
Tack tack tack för alla era uppmuntrande kommentarer angående mitt höstdepp för några inlägg sedan. Jag tog åt mig av några av era fina råd. Bland annat inhandlade jag ett par fina snörkängor på lunchrasten på Stadsmissionen för 100 kronor. Jag började även glutta på mysiga temuggar, höstiga tröjor och fluffiga halsdukar. Detta hjälpte lite. Men det mest primära förlika-mig-med-att-det-är-höst-knepet var att åka hem och tända en massa ljus, koka te och äta knäckebröd med västerbottenost och aprikosmarmelad. Det var så jävla gott och mysigt.
För ett tag sedan upptäckte jag en ny produkt vars uppgift är att avlägsna all typ av ansiktsfläsk. Jag blev väldigt exalterad och gjorde små piruetter på min kontorstol och var tvungen att skriva ett inlägg. För några dagar sedan fick jag ett mail av en fin läsare vid namn Karla som hittade denna produkts föregångare. Lite vintage sådär:
Vad tror ni? Fungerar det? Tack Karla!
Ps. Jag fick reaktioner på det inlägget där vissa undrade om jag var ironisk eller inte. Svar JA: Jag är ironisk.
Nu när jag är lite deppo och känslomässigt instabil så försöker jag hitta färgstarka människor som jag kan förlora mig i. Jag har nu hittat den ultimata: Helen Melonlady! Jag har blivit lite smått beroende av hennes videos på Youtube. Jag älskar hur hon är extra allt och skiter i. Lite för mycket läppstift utanför läpparna. Håret som är lila. Rosa. Grönt. Grått. Blått. HENNES BRITTISKA ACCENT OMG. Jag älskar älskar älskar brittiska människor som pratar. Jag skulle bara kunna sitta och lyssna på det hela dagarna. Hur hon liksom bräker ut ett HELLOOOO EVERYONE och ler med sin stora mun. Hur hon visar sin kurviga kropp och inte skäms. Bara är.
Kort sagt. Jag gillar henne skarpt. Vissa skulle eventuellt säga att hon är lite störig. Kanske. Men jag gillar det.
Jag saknar just nu helt min "inner peace". Mitt inre lugn, för att översätta. Hela mitt innanmäte är ett virrvarr av känslor som jag inte kan definiera och tankar poppar upp, poppar bort, poppar fram. Poppar. Poppar. Poppar. Jag fattar ingenting. Jag vet inte ens vad det är för tankar och känslor. Kan ju inte definiera fanskapet. Hela jag är bara en rastlös geléklump som liksom glider runt över golvet i min lägenhet och glor förstrött på saker som behöver göras men som sedan inte blir gjorda. Istället glider jag tillbaka till min säng och ligger och glor upp i taket eller ner i mattan eller ut genom fönstret eller på mina händer och tänker så det knakar. På ingenting! Jag vet inte vad jag tänker på! Men jag ligger och tänker på att jag tänker. Och på att jag måste tänka. Som om jag måste lösa någonting. Ett problem jag inte vet vad det är.
I alla fall. Jag tror att detta beror på antingen alla eller någon av följande saker:
1) Jag har nu varit ledig lite för länge. Från att ha jobbat hela juli till att bli HELT SUPERLEDIG kan skapa kaos i hjärnan. Hos mig.
2) Jag har sovit lite för mycket. Detta som en följd på punkt nummer ett. Min arma kropp mår bra av kanske 6-7 timmars sömn varje natt och av att gå upp i tid. Nu ligger jag och såsar alldeles för länge och känner hur min hjärna skrumpnar i takt med gäspningarna. INTE BRA.
3) Jag kan inte riktigt förlika mig med att hösten är på intåg. Nej, jag kan verkligen inte det. Det är många som liksom myser åt de kyligare vindarna och pratar om höstjackor, nya projekt, mörkare hårfärg, strumpbyxor, kängor och jobb. NEJE. Jag började gråta i förrgår när jag gick till Gröndals klippbad och den varma bruna massan av kroppar och kaffelukt reducerats till en frysande stackars sate som badade efter sin joggingtur. Det är det förgängliga tror jag. Jag klarar inte av att se hur något dör. Jag fixar det bara inte. Tropiska nätter och bara ben gör mig lycklig. Att få skavsår av mina mohedatofflor. Att vänja sig att gå ut varje morgon vid kl 7 till jobbet utan jacka. Det är min melodi.
4) Det är söndag.
5) Jag saknar min vän Agnes och kan inte tänka mig en höst utan henne. Men hon bor i Göteborg och jag måste inse att vi inte kommer att ligga skavfötters i min säng bara sådär en vanlig tisdag eller slötitta på "Trinny och Susannah stylar om Norge". Fan.
6) Det är min första höst i en ensam lägenhet på ganska länge. Bla bla bla och buhu. Men jag känner mig fan lite ensam. Och i en ny stad. Nej... fy...
...okej, nu får jag sluta ömka. Jag ska försöka leta upp min jäkla inre lugn. Jag ska lägga mig på spikmattan och tända ljus. Tips på annat bra mottages gärna.
Och jag har inspirerats att utveckla mina raggningstillvägagångssätt! Eller inspireras och inspireras... jag har tänkt att sno dem rakt av faktiskt. Lättast så. Exakt såhär kommer det att se ut:
Wish me good luck och ha en fantastisk fredagskväll!
Hej och hå! Så här ser jag ut ikväll när jag bestämde mig för att bränna behån och bege mig till Gustav Adolfs torg för att titta på Edda Magnasson. Detta är inte gjort än, utan ska göras i detta nu. Så det känns kontigt att skriva om det i dåtid...ehm...
Nu åker jag! Puss!
Koftan/blusen är från Emmaus i Göteborg, kjolen och linnet H&M. Örhängena (som många frågat om) köpte jag på en feministisk mässa och kan inte minnas vartifrån. Kan försöka återkomma med detta!
Jag har tre nyheter att dela med mig av denna arla onsdagskväll. Lite nya thingzz som hänt i mitt liv sista tiden. Spännande!
Sak nummer ett)
Jag ska börja äta minipiller igen efter nästan 6 år med kopparspiral. Anledningen till detta födelsekontrollskifte är mina otroliga menssmärtor. Det känns som om hela mitt liv styrs efter min mens. Vid ägglossningen känner jag hur ägget lossnar från äggledaren och sedan börjar sin skrapande färd längs äggledaren. Detta är två veckor innan. Resten av dessa två veckor innan blodexplosionen består av svullen mage, huvudvärk, illamående och nu-har-jag-inte-bajsat-på-en-vecka-känsla-i-magen. Sedan kommer "lingonveckan" (höhö) och då kan jag knappt gå för att jag är så uppsvullen, vill spy hela tiden och känner mig febrig och sjuk. Kan i princip bara ligga raklång i min säng och glo i taket. Har dessutom haft så ont att jag svimmat av på en offentlig toalett och trodde jag skulle dö. Detta var INTE mys.
Så... när jag nu öppnade förpackningen och stoppade i mig första pillret så susade jag tillbaka till mitt flickrum på Åkerövägen 40 i Växjö. Det sa bara sus när jag såg kartan med dagarna och de små pilarna. Nu är målet att minska mensbonanzan... Vi får se hur det går.
Är det någon som har liknande erfarenheter och hittat ett botemedel samt eventuellt gjort samma födelsekontrollskifte får ni gärna dela med er av erfarenheter! Då blir jag glader.
Sak nummer två)
Jag har bytt efternamn till Lejon. Lifechanging sak att göra (omg!) Detta gjorde jag dock inte för att jag känner mig som ett lejon (raaawr) och helt random tyckte att detta kattdjur skulle passa mig utan för att det faktiskt är mitt släktnamn på mammas sida och jag har tänkt att byta till det väldigt länge. Jag behåller dock även Eriksson.
Sak nummer tre)
Jag ska läsa Genusvetenskap B på Södertörn i höst och tycker detta ska bli superkul! Någon mer som ska läsa detta där och då? Eller någon annanstans för den delen.
I kväll är det Feministisk Sommargala på Södra Teatern. Tjoho och hej och hå vad trevligt det ska bli. Jag försöker tänka bort min huvudvärk och min oförklarliga trötthet. Svettningar har jag också. Efter-mens-svettningar. (Denna känsla finns alltså bakom hurtigrut-bilderna. Obs obs)
Kjolen är från Stadsmissionen och den svarta tröjan från H&M. Puss!
Rebecca Victoria Fexby har tagit så himla fina bilder från Supersnippans Superfest där jag var konferencier. Kika in på Supersnippans facebooksida för att se fler. Här är ett litet urval. Bland annat ett par där jag figurerar (älskar mig själv förevah)
Innan jag flyttade så gluttade jag runt efter ett sminkbord liknande det fantastiska som är i Emma Sundhs ägo. Jag vågar säga att detta är nästan exakt samma fast med en lite annan spegel. Jag hittade det på Lidköpingtorget.se för 500 kronor (!) Den fantastiska säljaren kunde dessutom skicka upp bordet gratis till Stockholm.
Nu är jag såklart så exalterad att jag gått totalt bananas med stylingen av bordet. Less is more gäller inte här som ni kan se.
I kristallbuken (eller vad man ska kalla den?) ligger mina älskade skumrullar och göttar sig. Både den och parfymflaskan har jag köpt på en loppis i Småland. Den blå lilla vasen likaså och i den står en halvvissen blomma. I femtiotalsväskan i plast med blommor har jag mitt smink. Den har mamma köpt i en vintagebutik i New York. Brevid står läggningsvätskan från Sivletto.
I den vinröda asken ligger mammas pärlörhängen hon hade i örsnibbarna när hon gifte sig med pappsi. De två burkarna med blomlock köpte jag på Uppsala Vintagefestival av Fröken Retro. Smyckesskinet i porslin har jag haft sedan jag var liten. Och så står Guldfittan såklart på sin plats, liksom Kate Miletts Sexualpolitiken med fallosen på framsidan. Och så en ljusstake med kristall från Östregårds loppis och antik.
Jag älskar de små plastdukarna som ligger under glasskivan.
Ja, det här med att Feministiskt Initiativ satt feminism på kartan inför valet i september råder ingen tvekan om. Sedan kan man såklart ifrågasätta de olika partiernas villkor och tolkningar av feminism... Det hela började med Folkpartiets valaffisch:
Man bara NEEEEEEEJ DET GÅR INTE! Hela feminismen bygger på inkludering och strukturer. På socialism, klasskamp och intersektionalitet. Högerns feminism gynnar bara de som redan är gynnade och saknar klassperspektiv.
Vänsterpartiet kontrar med Rosanna Dinamarca. Man bara: ja, hurra!
Sedan låter fantastiska FI oss veta vem som fick in frågan i partiprogrammen från början. Kanske inte gällande Vänsterpartiet, men Folkpartiet. Heja Gudrun!
Och så självklart studsar Svarta fåret aka Jimmie Åkesson in och proklamerar sin ställning i frågan. Alltså en drastisk återgång till medeltiden. (Obs! Misstänker att bilden är ett montage/nidbild)
Som blev pyttepyttelite rosa. Pyttelite. Men visst blev det fint? Vid nästa toning ska jag låta färgen sitta i lite längre, så får vi se ifall det blir något mer rosa. Och fördela lite bättre över håret så att inte bara framsidan blir färgad. Hehe. Fast jag gillar i och för sig att det bara har en liten persiko-rosa ton här och där.
Jag hoppas att ni alla ser att det är små foamrollers eller skumrullar som susar kring mig på bilden ovan. Inte små mini-körv-med-bröd eller macarons. Hellre att ni ser macarones i sånna fall.
Det har nämligen blivit dags för ett läsefråge-inlägg med tema foamrollers! Den är från Elsa och lyder så här:
Om ni av någon anledning missade hur foamrollers ser ut på min egenmålade bild så vill jag först bara klargöra att de kan se ut på flera olika sätt och komma i olika modeller. De som jag kommer att prata om ser ut såhär:
Men de kan också se ut såhär:
Eller såhär:
Eller såhär: (?)
Mina är köpta på Sivletto men finns också på till exempel Vintagefabriken eller så kan man beställa på nätet. När jag köpte så köpte jag för få först, men det går ju alltid att köpa till om man vill ha fler. Jag har också märkt att det går åt olika många beroende på hur noga jag lägger mitt hår. Ibland är jag lite slarvigare och vill inte ha en lika "tajt" frisyr med mycket lockar. Då använder jag färre och rullar upp mer hår på varje rulle. När jag vill ha fler lockar så använder jag både den största storleken och så de lite mindre längst ner. Då går det åt ungefär 25 styck. När jag gör slarvigare så använder jag ungefär 15 (i skrivande stund har jag 14 stycken uppe på höve).
Jag använder ALLTID läggningsvätska. Då håller lockarna bättre! Jag har också hört från mycket säkra källor, från Karoline, att en bra mousse går lika bra. Håret ska vara nytvättat och lite mer än handdukstorrt. Lite lagom fuktigt. Läggningsvätskan jag använder är också från Sivletto och ser ut såhär:
Lägg håret på kvällen och knyt en sjal om och sov på saken. Det kan vara lite oskönt först men man vänjer sig. Jag har faktiskt ett hårnät under också. Tycker de sitter så bra då. Om några går upp så hålls de ändå på plats av hårnätet. Man kan gå runt med de på dagen också. Men för att de ska torka ordentligt borde de sitta typ 10 timmar. Men detta kan säkert variera beroende på hår.
Om du är osäker på hur du ska lägga håret på rullarna kan du söka på google eller youtuba. Typ den här filmen! Men man delar helt enkelt upp håret i olika sektioner och så rullarna man. Det kan vara bra att ha en kam och dela upp håret med också.
Om du har långt hår, som Elsa har, så får man nog dela upp håret i mindre/tunnare sektioner eftersom det blir mer hår på dem. Det kan alltså behövas några fler. Jag tänker ungefär 20-25 styck! Det är lättare att lägga håret på skumrullar om man har kort hår. Men det går säkert med långt. Annats är nog locktång och plattång bättre för långt. Men det går nog absolut. Testa!
Jag är inget superfan av Beyond Retro. Jag gillar deras kläder men det är allt för dyrt. När en enkel t-shirtklänning i bomull utan krusiduller kostar 279 kronor, nej, då får den hänga kvar. Och jag blir lite arg. För mig själv. Hittar jag något speciellt så kan jag dock vara beredd och betala. Som häromdagen då jag hittade denna gröna cirkelkjol med klöverblad på, för 180 kronor.
Hallå! Nu hoppas jag att ni alla kommer på Supersnippans Superfest ikväll! Jag är konferencier och nervös som ett litet aspelöv. Drack just ett glas vin för att bota det värsta skovet. Nu känner jag mig ganska lugn. Det enda jag är nervös för just nu är att midje-knappen ska ge efter för mag-trycket och flyga genom publiken och skada någon. Det kommer nog tyvärr hända. Så var beredda...
Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.
Mina är köpta på Sivletto men finns också på till exempel Vintagefabriken eller så kan man beställa på nätet. När jag köpte så köpte jag för få först, men det går ju alltid att köpa till om man vill ha fler. Jag har också märkt att det går åt olika många beroende på hur noga jag lägger mitt hår. Ibland är jag lite slarvigare och vill inte ha en lika "tajt" frisyr med mycket lockar. Då använder jag färre och rullar upp mer hår på varje rulle. När jag vill ha fler lockar så använder jag både den största storleken och så de lite mindre längst ner. Då går det åt ungefär 25 styck. När jag gör slarvigare så använder jag ungefär 15 (i skrivande stund har jag 14 stycken uppe på höve). 
