En blommig tekopp

 

 

Jag vet att det är sol ute och att INGEN sitter inne och glor på datorn. Men, om molnen mot all förmodan skulle börja hopa sig och det skulle börja regna så får ni gärna läsa min krönika som jag skrivit för Feministiskt Perspektiv. Den handlar om en liten kroppsdel som egentligen inte finns. Men som spelar en så stor roll för många kvinnor och deras liv. 

 

 

Trevlig fredagsläsning underbara jäkla fölk. All kärlek. 

 

 

Ja, ämnet mage. Det känns som om det aldrig går ur tiden och är STÄNDIGT aktuellt. Kanske för att vi lever med dessa matsmältningsorgan varje dag och för att de påverkar så jäkla mycket hur vi mår. Jag upplever och tror att många har ett väldigt ambivalent och krystat förhållande till sina bukar. I alla fall så har jag det. Och har haft så länge jag varit kvinna. När jag var fjorton så låg den platt och magrutig och jag kunde proppa i mig allt jag kom över utan att den yttrade minsta lilla knyst. Solbränd var den med. Och så in helvetes snygg. Eller? Vad är en snygg mage egentligen? Vi har fått lära oss att den är brunbränd, musklig och platt. Men samtidigt som man lärt sig det har man också lärt sig att magar kan se helt annorlunda ut. Inte sällan uppsvällda, mullrande, IBS:iga, laktoskänsliga, mensvärkiga, glutenintoleranta och så långt ifrån den där brunbrända sexpackaren man kan komma. Jag har i alla fall fått lära mig att min mage, den kommer ALDRIG bli som den var när jag var fjorton. Den putar och den mullrar. Den hotar att explodera och den värker minst två av månadens fyra veckor. Vad göra? Vad fasen göra? Jag anammade ju den eminenta Karins tre steg till en snyggare mage och jag måste

säga att det hjälpte lite.

 

MEN det finns menstider. Tider som så puttinuttigt kallas Lingonveckan. Ett urbota dumt namn om ni frågar mig. Ett försök att försköna en vecka som för många is hell on earth. Det är inte lingon som likt en kulspruta puttrar ur muttan kan jag lova. Nej, magupproren eskalerar och mynnar ut i totalt kaos. Krig. Som i helgen. Då var min mage helt jävla omöjlig. Det såg ut såhär:

 

 

 

 

 

I helgen var det dags att börja måla torpet! Det vita skulle penslas dit och på så sätt bidra till en ökad torpakänsla. Rött mot vitt. En röd stuga med vita knutar. Klassiskt stereotypt torpigt. Vi började med att borsta bort alla träflisor och färgflagor från skrapningen. En och annan spindel åkte med å. 

 

 

 

 

 

Törpet är ju redan ett så himla livsbejakande och underbart inslag i mitt liv just nu. Att bara slänga sina apostlahästar över cykeln och cykla ut bland fält och skog och så står ett rött litet torp och lyser mot en i solen. Så jävla underbart. Extra underbart blev det när jag upptäckte att det bränts in en mutta i tidtabellen på bushållsplatsen vid vägen utanför. 

 

Med slidöppningen ståtande i söder ovanför Enköping och med den högra yttre blygdläppen löpande upp över Österbybruk. Och den vänstra sträcker sig norrut mot klitoris över Gävle. 

 

 

 

Tiden för att börja prata om våra muttor är alltså nu. Kolla tidtabellen för fasen! 

 

Ja, denna könstiga körva kommer nog aldrig igen. Vilka fasen var ni egentligen? 

 

Ärade läsare. Först: Fan vad jag älskar er och era kommentarer. Varje kommentar är som en Amors pil som susar genom luften och träffar mig i bröstet. All min kärlek till er. NU ska ni få följa med på en skattjakt i törpet. I söndags hittade jag nämligen en massa vrår att utforska och för att göra detta åkte såklart torpatöfflorna på. 

 

 

 

 

Dagen för demonstration. Dagen D i ordagrann bemärkelse. Jag och Mårten började med två glas vin och handskalade räkor. Ett efter beställningen oigenomtänkt val eftersom skalande upptog cirkus 40 minuter. Jag tror att det i skrivande stund fortfarande sitter rester av rom under mina naglar. Även ett ogenomtänkt val då vår konsumtion av servetter uppgick till ungefär 40 styck och sedan fångades upp i en vind och ven runt i luften ovanför våra huvuden för att sedan strös ut över hela Tantolunden. Men gött vare! 

 

 

 

 

 

Och jag känner att inga ord behövs.

 

Alltså. När jag och Mårre kom ut till Funbo, där vi har VÅRT törp, så tappade vi hakan av finhet. Det var SÅ jävla vackert. Och allt var så grönt. Det stack till av klorofyllöverdos under ögonlocken. När vi var där senast, bara för en dryg månad sedan, var det ju snö på marken. Jag tänkte att ni skulle få en liten view över hur det ser ut när vi går från bussen till törpet. Kulio! 

 

Jag träffade denna grymma tjej igår på demonstrationen mot sexism. Tiffany Kronlöf. FY FARAO vad duktig hon är. Och jag rös från huvudet ner till min svarta tånagel (den får fasen ta och ramla av snart). Nu har hon släppt en ny låt med tillhörande musikvideo som handlar om REVA och det sjuka i att myndigheter och polis ska kunna kräva identitet på alla som rör sig på Sveriges gator. 

 

Den. Är. Jävligt. Bra. 

 

 

 

God söndagslyssning! 

 

 

 

Ska vi tagga till lite till Demonstrationen idag och lyssna på de eminenta Tiffany och Bianca Kronlöf? Yepp, det gör vi. 

 

Så kan jag ju passa på att göra en liten hälsning till alla de otrevliga, opassande och ja, sexistiska kommentarer jag har fått. Tur för dig, tur för dig, att jag är en så jävla PK tjej. 

 

Pöss! 

 

 

Nämen kölla! Denna härliga tjej hade jag turen att ha sittandes i mitt kök igår. Drickandes rödvin och ventilerandes om livets alla skeenden och viktigheter. Otroligt fin tjej den där Karoline. Verkeligen. 

 

 

Kram till dig och kram till er! Och trevlig fredagskväll i såväl  alkoholens, dansens och vimlets tecken som filmens, soffpotatisandets och läskens.

 

 

 

Ni har sett det förut. Vad pratar jag om? Jo, självklart Vintagefabriken. Butiken har florerat och bombaderat intranätet sedan den öppnade för en dryg månad sedan och ja, orkar ni se fler bilder? Om inte vill jag råda eder att INTE fortsätta läsa detta inlägg. Detta för att en kaskad av bilder från butiken kommer att läggas upp. Låt oss kalla det en vintagefabrikskavalkad. 

 

 

 

 

På tal om Hej Blekks fantastiska inlägg om Bridget Jones. Jag vet inte HUR många gånger jag har fått höra att jag är lik henne. Detta har hänt i krogköer, vid bankomater, i butiker, på toaletten, jag lite varstans. Och jag har alltid tänkt att "nej, är jag?" och blivit ledsen för det. Nu frågar jag mig själv VARFÖR DET? Hon är ju en extraordinär fiktiv figur och ja, helt fantastisk i sin virriga hopplöshet. Självklart har jag tagit illa upp för att hon framställts som en ganska "klumpig" kvinna som "väger lite för mycket", "låter lite för mycket" "ÄR lite för mycket". Hon gör fel, hon klagar, hon skramlar, hon blir full, hon sörjer, hon är inte nöjd, hon hatar och älskar. 

 

Hur najs? 

 

Som Hej Blekk skriver i sitt inlägg. Vi måste visa unga tjejer att det är okej att göra fel. Att det är okej att klaga. Att det är okej att inte passa in. Att det är okej att ge efter och att DET ÄR OKEJ ATT FÖLJA NORMEN. 

 

Jag tar ett vardagligt exempel. Jag och några vänner var på Vätö i helgen. På lördagen åts det en massa sill och potäter, dracks nubbe och öl samt åts hemgjord vaniljglass. Detta tillsammans med fredagskvällens ihärdiga bakisångor som pös ur alla mina porer. Ja, ni kan tänka er. Min mage mådde SÅDÄR. Jag och Stina bestämmer oss för att gå ned till vattnet och svalka av våra alkoholomsusande kröppar och nere på bryggan står två tjejer i 6-årsåldern och fiskar. Vi börjar hurtigt samtala om fisk och skräddare. Håv och spö. Melodisfestivalen och hockeyvm. Plötsligt lägger jag av en brakare. Det faktum att min rumpa är halvt under vatten resulterar i en ljudlig kavalklad av vad Stina senare nämnde som "ett slappt rumphål" (frågetecken på det). Vi börjar asgarva och när flickorna frågar vad vi skrattar åt så säger Stina att jag släppte en stor blöt fis. "Hörde ni inte det?" De skruvar på sig. "Nej, vi varken hörde eller såg." svarar det och vi är snabba på att deklarera att det är OKEJ att fisa för det måste man ibland och att det inte är något konstigt. Nöjda över vår insats för mänskligheten vadar vi sedan in mot land och går upp mot stugan för att berätta om min fis för övriga vänner. 

 

 

 

 

I helgen blir det Bridget och Ben and Jerrys. Fan vad bra. Och om jag nu är lik henne. Då är jag så sablans nöjd. 

 

I onsdags var jag på bokrelease för boken Retro Stockholm som skrivits av den mycket trevlige mannen Fredrik Kullberg. I boken återupptäcker han Retro-Stockholm och de pärlor som har stått emot moderniseringens förödande rivningskavalkader och fortfarande finns att besöka i huvudstaden. Som att stiga in i en tidsmaskin alltså. Och tänk att man kan göra det fortfarande? Det är ju på många sätt ganska fantastiskt. 

 

 

 

 

Här är bokens trailer som jag tycker att ni ska kolla in. Gört! 

 

 

 

Åh, tänk en retrovandring i sommarstockholm. Aaaaaaaah! 

 

Det kliar i mina pyzzelfingers och jag känner att det varit väldigt lite pyssel på sista tin. Så inom sinom tid kommer jag att lägga mina knåpiga fingrar på denna fina vaxduk från Åhlens och gå bananas på min balkong. Vad som kommer att hända får ni se snart.

 

 

 

Stay tuned alltså. 

 

 

 

Dagens blöggatips är bloggen Hej Blekk. Hon skrev ett så väldigt bra inlägg om omvända roller inom reklam och dess problematik. 

 

 

Klicka på bilden om du vill läsa det! (Och det vill du! Lövar!) 

 

Efter min planteringsfiesta så kunde jag bara ana en sak: 

 

Hej alla nya läslusar! Ni missar väl inte min kategori Törpalivet?! Här kommer jag nämligen gå bananas i sommar och skildra mitt och Mårtens liv i en liden liden stuga utanför Uppsala. Vi har inget rinnande vatten och ingen toalett. Duscha ska vi göra i en liten egenpysslad box i trä på tomten. Visst låter det underbart? Ja, i mina drömmar skuttar vi hand i hand fram över dimhöjda ängar vareviga kväll. Mårten med ett gäng braxar i en fiskehåv som han slängt över ena axeln och jag med blomster i håret och myggbett på varenda lediga millimeter av min kropp. 

 

Det kommer inte regna en enda gång. Jag kommer aldrig tröttna på flugsurr. Mårten kommer bajsa blommor på dasset. Fågelbajset som dimper ner i min skalle när jag ligger i solstolen kommer jag bara skrattande tvätta bort i det iskalla källvattnet och le mot Mårten med mina vita tandrader. 

 

Ja, ni fattar. Sagolikt alltså. 

 

 

 

Förresten, törpalivet fortsätter redan i helgen då det blir dags att måla den inglasade verandan. Detta kommer att dokumenteras. For sure. 

 

På lördag anordnas det demonstration mot sexism i Stockholm. Jag var bara tvungen att i arrangörernas ära måla en kluddig teckning. Med hjälp av min fina vän Stina. 

 

 

 

 

PÖSS!

 

Känner ni igen koffertbonanzan? Kan ni gissa vem jag befinner mig hos? 

 

 

 

 

Fredrik Petterson har skrivit en SÅ OTROLIGT BRA och OMSKANDE ledare i tidningen Folket om hur sexistisk reklam påverkar oss. Han skriver att kapitalismen och patriarkatet älskar varandra och hur otroligt djupt rotat den nedvärderande synen på kvinnan är i vårt samhälle. Hur vi accepterar det och hur reproducerar det. Hur vi lever med det varje dag och hur avtrubbade vi blir inför det.

 

 

Fredrik visar detta genom att sätta det i jämförelse med en annan stor nyhet denna vecka. Nämligen det uppmärksammade våldtäktsfallet i Umeå där tre killar friades efter att de kört upp en vinflaska in en ung kvinnas underliv. Varför? För att man inte kan bevisa huruvida kvinnan samtyckt till detta eller inte. När han gör det och när han visar på hur den vardagliga sexismen ute i samhället går hand i hand med sexistiska våldsbrott. Ja, då ryser jag enda ned i tåspetsarna. 

 

Fredrik sätter ord på alla mina känslor och på mina åsikter. Jag ryser tamejsjutton inte bara ända ned i tåspetsarna. Jag känner ilningar i skinkorna också. Det brusar till i huvudet. Tänderna gnisslar till. Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen och smetas ut över mina vitmålade väggar. 

 

 

När man sedan blir en gammal skraltig tantaluring. Ja, då finns det ju en risk att man blir senil. Då kommer jag kanske inte att komma ihåg mina gå glansdagar då jag lade näsan i blöt och mitt nylle hamnade i Aftonbladet. Hua! 

 

Här kommer alltså en liten resumé, sammanfattning, ja exposé om ni så vill, om hur jäkla uppblåst och stormande det blev om mitt inlägg om en rutig flanellskjorta. 

 

 

 

 

Jag fick en så härlig kommentar från en dam där hon skrev att hon var stolt över oss unga människor, kvinnor och män, som fortsätter kampen för en mer jämlikt samhälle. Tyvärr så hittar jag inte den kommentaren i flödet men jag vill i alla fall lyfta fram den. Hon skrev att hon i sin ungdom varit rödstrumpa och kämpat för kvinnors lika rättigheter och ett bättre samhälle. 

 

Vad visar det här? Jo, att SÅ mycket blivit bättre men att det fortfarande finns SÅ mycket mer att kämpa för. På slutet av 60- början av 70-talet så handlade det kanske mer om att faktiskt uppmärksamma att hälften av alla som finns är kvinns. Nu handlar det om att skapa ett jämställt samhälle där kön inte ska spela någon roll.

 

Lyssna på låttexten också. Otroligt peppande.

 

 

 

 

 

 

Jag skulle verkligen vilja svara på EN MASSA av era frågor och kommentarer. Om jag varit någon slags superhjälte med en otrolig fingerfärdighet och lasersyn så hade jag läst igenom alla kommentarerna nu i ett nafs och med snabbsspolningseffekt skrivit ned en massa smarta saker som svar på allt. (hehe) Men jag har helt tappat bort mig i kommentarstråden och mina fingrar känns så konstigt jävla stela när jag ska skriva på tangenterna. Hjärnan känns seg också. Jag tänkte i alla fall svara på ovanstående kommentar och om ni har några frågor som ni väldigt gärna skulle vilja ställa, ställa alltså, det är inte säkert jag kan svara, så får ni gärna skriva dem som kommentar i det här inlägget. Sedan behöver ju inte jag svara, det kanske kommer någon och kommenterar med en härlig input. Detta välkomnas! 

 

I alla fall. Fick en väldigt bra frågeformulering av Alice till mitt inlägg om American Apparels Unisexskjorta. Och då hajade jag främst till på frågan hur jag ser på ordet feminism och om jag själv kallar mig feminist. Detta är en fråga som kommit upp i kommentarsflödet också. "Är du feminist?" Många har också skrivit saker som till exempel "jag kallar mig inte själv feminist men..." eller "jag håller med om och upprörs över det här men..." och också "jag håller med om allt som nämns i 33 anledningar men...". 

 

Frågan jag ställer mig är, vart kommer detta "men" ifrån? Vad har vi för syn på feminism egentligen? Jag tycker  att det finns en så OTROLIGT negativ bild av vad en feminist är i vårt samhälle. Bara någon nämner ordet så dyker ett monster upp på mångas näthinnor. En arg, hårig, skrikande och manshatande zombie. På något sätt så har samhället LYCKATS att få oss att se en feminist på det här sättet. Ett monster som brölar fram saker som att vi ska utplåna alla män och som SKRÄMMER så oerhört många. "Åh nej, nu hotas vår lugna tillvaro av detta brölande monster, ta motposition!" Men vad är vi rädda för? 

 

Om vi försöker börja att ommformulera synen på vad en feminst är. Tror ni inte då att fler skulle kunna identifiera sig med ordet? Det tror faktiskt jag. Denna snedvridna syn är alltså SÅ JÄVLA förödande. Visst, jag säger inte att vi inte har rätt att vara arga. Det har vi. Jävligt förbannade. Men vem är inte förbannad? De arbetslösa är förbannade på hopplösheten på arbetsmarknaden. De röda är förbannade på de blå. Djurrättsaktivister är förbannade på pälsjacks-bärare och alla är förbannade på Jimmie Åkesson. (Skämt och sido, förlåt.) 

 

Jag får ofta höra påståenden som följande: 

"Meh, du som alltid har rött läppstift, ofta du kan vara feminist?"

"Meh, du är ju väldigt kvinnlig, Emelie, kan du tycka så här då?" 

 

Ja, jag kan vara feminist ändå. Jag anser att en feminist ser så OLTROLIGT OLIKA ut. Det går inte att se vem som är feminist. Vad är det för sjuk grej? Sedan finns det såklart alltid en inbillad stereotyp. Det gör det med alla olika inriktiningar på alla olika sorters saker. Och trots att jag uttrycker mig väldigt kvinnligt i klädsel och så vidare så har jag själv tankar om att jag inte tycker att kön ska spela speciellt stor roll, det finns faktiskt folk som inte identifierar sig med något kön. Jag tycker hen är världens smartaste och bästa ord. Jag tycker kärlek finns i alla former och att hår får växa precis där man vill. Sedan får vi inte glömma att det såklart finns olika inriktningar inom feminism. Och att feminister inte bara är kvinnor. Män kan också vara feminister. Och jag tror det är oerhört problematiskt att haka upp sig över att ordet är skrivet i femininum.

 

För att komma till en slutkläm. Det finns ingen mall över hur en feminist ska se ut. Vill jag raka mig under armarna, då gör jag det. Jag kan fortfarande vara feminist. Vill jag vara arg som fan, då är jag det. Vill jag ta avstånd från ett kön och inte kalla mig han eller hon. Då gör jag det. Sitter jag och läser 33 anledningar och blir ledsen och upprörd och känner att ja, ja, ja, ja, detta är ju SJÄLVKLARA saker, varför ska man då vara rädd att kalla sig feminist? 

 

Kan vi inte tillsammans försöka få tillbaka feminismens positiva klang och sluta vara rädda för känna att jag-aldrig-mer-kommer-att-få-ligga-gaaaah om jag tar ordet i min mun? BARA FÖR ATT MAN ÄR FEMINIST BEHÖVER MAN INTE HATA MÄN!!! Är ni med? 

 

 

 

 

Ps. Nej, jag kommer ALDRIG mer att handla på American Apparel. Herregud, hur skulle det se ut? Även ifall jag hade velat hade det ju varit en otroligt skämmigt och efter mitt inlägg en OMÖJLIG sak att göra. Haha. Men som tur är så VILL JAG INTE det. Men, ja. De har väldigt snygga kläder. Grrrr. (Det går att hitta lika mycket second hand! Lovar!)

 

 

I onsdags. Ungefär den konstigaste dagen på väldigt länge. Jag tänkte skriva i mitt liv. Men det har funnits andra konstiga grejer faktiskt. Så träffade jag ovanstående människa. For the first time evah. Det visade sig att vi hade otroligt mycket saker att säga varandra och vi babblade ikapp med klunkandet av gotländsk pale ale. Jag behöver inte säga att hon var superbt fantastisk, för det visste ni kanske redan. Och förlåt farmor och farfar, mormor och mamma och pappa. Men det krävdes en del snus och cigg också. För jag var verkligen i behov av detta. Ibland är det så. Man lever bara en gång. 

 

(Egentligen är jag personligen inte ett fan av att i punktform punkta upp vad jag gjort under en dag. Inte riktigt min grej. Men nu blev det såhär. Håller ni med? Läs ej nedanstående.)

 

Efter detta så gick vi på bokrelease för boken Retro Stockholm. Sedan åkte vi buss till Söder och jag började nästan grina på en bro, som jag inte minns namnet på men som gick från Lilla Essingen till Söder, för att det var så vackert och för att jag började att tänka på August och Emelie i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Den finaste bokserien i världen och den ultimata sommarläsningen. Tips på den. 

 

Sedan köpte vi sushi. Gick hem till Karoline. Åt sushi. Drack kaffe. Drack öl. Pratade. Babblade. Klänningsutforskade. Och så kom Karolines vän Carro som sjunger tillsammans med henne i Birdettes. Babblade. Drack öl.

 

 

 

Tills jag var tvungen att ta tåget hem till Uppis. Hela vägen lyssnande till denna låt. 

 

 

 

 

Stay tuned för lite inside-Karolines-lägenhet-pics samt lite bilder från Bokreleasen! Åh just. Bilder från mitt besök på Vintagefabriken å! Och en extra puss till fina Rebecca som vi tänkte varma tankar om.

 

 

Ännu en dag gryr vid min bleka skuldra. Och i denna arla morgonstund, ja då ska vi börja med pepp och skratt. 

 

Jag känner en ilning av välbehag blandat med en nu-kissar-jag-på-mig-av-skratt-känsla strömma till i nederdelen av min torso när jag läser Nanna Johanssons FABULÖST FANTASTISKA input i AA-svängen. GENIALISKT är en annan synonym att använda. Och tillsammans med IRONISKT, ja ni fattar. 

 

 

 

Klicka på bilden för att komma till inlägget. 

Om ni vill se mitt nylle och höra min småländska dialekt så kan ni kolla när jag babblar i Uppsala Nya Tidnings Webbteve. Det var en superbt trevlig tjej hemma hos mig imorse och filmade kalaset. Jag sammanfattar med orden: NERVIGT, BABBLIGT, KULIGT och TREVLIGT. Älskar att min sjuttio/sextiotalsklänning från 70-talsgubben på Vaksala Torg fick några sekunder i rampljuset.

 

Och så jäkla kul att min gamla genuslärare Anneli Häyrén Weinestål är med! 

 

 

 

Klicke på bilden för att kölla! 

 

(Eftersom jag har fått höra att jag ser ut som en tant så var det ju ingen konst att fixa till en tantabild. Easy-peasy!)

 

 

 

Vi befinner oss nu i framtiden. Kanske i Uppsala, kanske i Stockholm eller så har jag hamnat i det där lilla huset på landet som figurerar i ett drömskt ljus i mina tankar. Jag sitter i en sliten fotölj med mitt grå hår i en fläta och i mungipan hänger en pipa. Nej förresten. Jag sitter i en gungstol! Vi tar om det. 

 

Vi befinner oss nu i framtiden. Kanske i Uppsala, kanske i Stockholm eller så har jag hamnat i det där lilla huset på landet som figurerar i ett drömskt ljus i mina tankar. Jag sitter i en gisten gungstol som knarrar behagligt när jag sparkar ifrån med benen. Mitt grå hår är i en fläta och i mungipan hänger en pipa. På en pläd på golvet sitter mina tre barnbarn med stora tindrande ögon och på den infisna soffan i hörnet sitter min äkta make Mårten och läser en bok med glasögonen på näsan. Han vilar den på sin böljande ölmage och från vinylspelaren, som vi inhandlade på ungdomens höst då det blev trendigt med analogt, snurrar "Sånger om kvinnor" på lagom volym. Ibland kan man genom musiken höra Mårtens hörapparat gnissla till. Detta i takt med den sprakande brasan i spisen. 

 

Har ni bilden framför er? Bra. 

 

"Ja, mina kära små barnbarn." Börjar jag och klappar mig nöjt på magen. "Det fanns en tid då den värld vi lever i, inte såg ut som den som finns idag." Barnens munnar öppnas nyfiket och lilla Mårten junior utrbister: "Berätta mormor, berätta!" Jag gungar lite och gör en konstpaus. Tystnad. Ljudet av hörsnäckan viner till. Men mina små rosa-kindade barnbarn rör inte en min. "Jo, mina barn. Det var så här att en gång i tin, när jag och er morfar var unga. Då var det nämligen så, att man värderades olika utifrån sitt kön. Om man var kvinna så tjänade man tex mindre på sina arbeten. Även ifall man utförde samma jobb som männen." Mina små ögonstenar ser helt förbluffade ut. "Berätta mer!" utbrister Märta. "Ja, och så använde sig företag av sexistisk reklam där kvinnor visades upp nakna för att sölja produkter." "Nähä!" utbrister Sven. "Jo, så var det." konstaterar jag. "Och kvinnor blev våldtagna och misshandlade men när de väl gick till polisen och anmälde så var de dem själva som blev anklagade för att de kanske haft för kort kjol på sig eller varit berusade." Sven, Mårten junior och Märta sitter helt stilla och gapar. "Är det sant, mormor!" "Ja, det är sant. "Och i vissa länder hamnar kvinnor i fängelse för att de flytt från sina män som misshandlar dem." De nickar förnumstigt. "De kanske också mördades för att de ansett ha vanhedrat sina familjer." Och mina barnbarn skulle vara så belästa och smarta att det fattade vad vanhedrat betydde. "Och man fick inte välja om man ville göra abort. De fick inte bestämma över sina egna kroppar. Och det som ansågs fint det var att vara smal som ett benrangel. Att svälta sig själv. Så kvinnor fick anorexia och när de var så nära att dö att de lades in på sjukhuset. Vet ni vad som hände då?" "Nääää!" i en rungande kör. "Då stod modellagenturer utanför sjukhuset och sade till flickorna att de var vackra och fina när de var så smala att de nästan dog och så ville de att de skulle skriva på modellkontrakt." Ja, och så babblade jag på om allt det här samtidigt som en oroande tanke skavde bakom öronen om att mina små ögonstenar skulle drömma mardrömmar i natt. 

 

När min tandalösa mun till slut kom in på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna, nej, då kände jag sannerligen att det var dags att sluta. Herregud, och Mårten Junior som så lätt kissar i sängen. "Nej, nu pratar vi om något annat tycker jag." Något roligare. De nickar och mmm:ar i kör. Mårten travar fram med sin käpp och Sven, Mårten Junior och Märta reser sig och kastar sig runt hans ben. "Morfar, morfar, vet du vad!?" Ett intresserat "nej?" kommer från den bastanta skäggväxten. "Mormor har berättat hur det var när ni var unga. Det lät läskigt. Jag är så glad att det har blivit bättre nu. Att allt blev bra." Mårten junior kramar hans ben hårdare. "Hohoho, ja sannerligen!" myser min fina man och sedan dricker vi varm choklad och spelar sällskapsspel. 

Jo, jag tänkte så här. Alla som nu sitter och är så jäkla taggade och förbannade på all skit som just nu florerar i vår arma värld. Det är inte bra att sådant stängs inne i kroppen! Nej, jag skulle säga att det är direkt ohälsosamt! Sätt på nedanstående låt och dansa tills era ben värker. Gör det. Jag lovar att det hjälper! 

 

 

 

 

 

 

Jag dansar såhär:

 

 

 

Hur dansar du? 

 

 

 

 

Och för att gardera mig mot eventuella kommentarer. Nej, jag uppmanar inte alla att bränna sina behåar. Jag har själv behå. Och det är faktiskt upp till var och en om man vill ha en. Det kan underlätta ryggproblem och det kan vara bekvämare än utan. Man bestämmer själv. Och sedan måste vi komma ihåg brandrisken. Om ni nu vill bränna era behåar samtidigt som ni lyssnar på ovanstående låt, gör detta utomhus på tex en grusplan för att minska eventuell brandfara. Har ni en brandssläckare, ta med den! Ska flera behåar brännas samtidigt så kan det kanske vara bra att använda en grill eller eldstad. Kanske passa på att grilla en nattakorv samtidigt?

 

Godnatt!

 

 

Innan vi lämnar det här med American Apparel och låter det puttra och sjuda i en gryta full med ilska, åsikter och frågetecken tänkte jag ge dem lite positiv feedback. Ja, en liten tanke om vad det kan göra istället för att posta bilder på undergivna, nakna kvinnor. Visa lite hur en kvinna kan bära deras kläder i det verkliga livet. I vardagen. Inte i en porrfilm, under en sexakt eller, för att kommentera en läsare, i position av en frusen kattunge. För det tro fan att vi fryser om vi ständigt ska gå med rumpan bar.

 

 

För att göra detta så tydligt som möjligt vill jag att ni har den här och den här bilden i åtanke. (Vill vara tydligen med att jag alltså lånat dem från aa:s hemsida) 

 

 

 

106 736 besökare på blogga. Och 166 kommentarer. Nej, det är inte varje dag. Jävlar i havet. 

 

Jag vill bara säga tack tack och en jävlans massa tack för alla fina ord, kommentarer och peppriga tankar som strömmade fram ur era fingrar, blev ord på tangenterna och nådde mig i denna dags konstiga dimma. Jag vill låta meddela att jag fått mail från Metro och de menar att tack vare oss så har flera anmälningar angående American Apparels reklam kommit in till Reklamombudsmannen och ja, vad som händer sedan får vi se. Jag vill i alla fall bara säga JÄVLAR I HELVETES SKIT VAD BRA! (var tvungen att få ut några svordommar ur min mun.) Och som Hanapee så klokt yttrade: *Tillsammans är vi starka!* 

 

Tack för de fula orden också. Då påminns man om att världen inte är idealisk och det är ju ganska bra. Så man inte glömmer alla skitstövlar och allt som går att förbättra. Annars finns det ju risk att man ser allt i rosaluddigt skimmer och sätter sig ner i en soffa med ett nöjt leende och pillar naveln. ICKE! Ve och fasa, hemska tanke! Så tack tack. 

 

 

 

 

Thank you so much! 

 

 

 

 

 

 

Hanapee skriver också om sin inställning till American Apparel och dessutom uppmanar hon alla som vill att fylla i ett kontaktformulär till dem för att uttrycka sina åsikter. Detta var ju en fantastisk idé. Fyll i det formuläret här. Det kan verka som en liten grej men om många tar sig tiden att skriva så tror jag att de ska förstå budskapet. Och så säger jag som Hanna, *tillsammas är vi starka".

Unisex. UNI och SEX. Vad är det egentligen? Wikipedias definition säger att det är något "som båda könen kan använda eller göra." Fan, vad najs! Något som BÅDE kvinnan och mannen kan göra. Något som är gemensamt för båda könen. Som att handla en skjorta alltså. Kanske i flanell eller jeans. Det är något som både en kvinna och en man kan göra. Köpa en skjorta alltså. Och ha den på sig. Och vart ska man köpa en skjorta om inte på American Apparel. Härliga, mysiga och framförallt trendigt hipstriga American Apparel. Vid lite närmre efterfoskning kan jag se att de även säljer just "unisexkläder". Nämen, perfekt! Jag klickar mig in på hemsidan med ordet UNISEX flimrande på min näthinna. Det ekar i öronen. Unisex, unisex, unisex. 

 

Jag har köpt mig en hattask. Denna lilla tingest inhandlades i Brooklyn i New York, på samma ställe som jag hittade den skönaste byxdressen ever. Den användes faktiskt till sin ursprungliga uppgift på resan hem från USA då jag där uti förvarade min blomsterhatt och min nya svarta. 

 

Nu står den på hatthyllan i hallen och myser som aldrig förr. Välkommen hattis!

 

Serie av Sara Hansson. 

 

 

Nästa vecka tänkte jag gå på bokrelease för Fredrik Kullbergs Retro Stockholm. Är det någon mer som ska dit? 

Jag menar, man älskar ju retro. Och man älskar Stockholm. I'm on it! 

 

Puss!

 

 

 

Jo, på tal om 50-talets omänskliga midjor, begrunda bilden ovan. Den är från 1952 och ja, hennes inre organ kan ju inte må bra. Om de ens existerar?! 

 

Här äro en liden liden glimt av min nya kjol som jag köpte i New York och som jag gärna låter pryda min arma nederdel av kröppen. Den inhandlades i en vintagebutik som heter Stella Dallas och som ligger i Greenwich Village. Jag gissar att den är från 50-talet och vidden i kjolen är mumma. Att kjolen var gjord för någon typ av superkvinna med ett midjeomfång på 30 cm åtgärdade jag genom att rycka bort knappen och sy dit den igen. Denna gång på ett rimligt avstånd för en mänsklig varelse. Om det går försöker jag alltid göra det. För let's face it. Kvinnorna på 50-talet måste antingen haft missfomade tarmar, bukproblem, någon slags superkorsett eller mått överjävligt av de midjeomfång som fanns på kjolarna. Kanske allt på samma gång. Men inget som lite tråd och en sax inte kan fixa. 

 

Ni får se den lite bättre sedan. Och sorry för den hurtiga kliché vi-är-så-jävla-kära-bilden. Men jag är kär i både mannen och kjolen.

 

 

 

 

 

Alltså, såhär, exakt såhär, jävla överlycklig är jag att våren äntligen kommit till stan. Jag började faktiskt gråta på vägen hem från jobbet idag när jag såg att träden på Salagatan blivit gröna. Inte böla rakt ut, men en liten tår i ögonvrån klämdes fram. Jättekonstigt. Men så lyssnade jag ju på Håkan också. 

 

 

Jag hittade denna bild på Lady Dahmers instagram tidigare under dagen och mitt eget hår under armarna darrade till av välbehag och lycka! En energidrickande tjej med, wait for it, wait for it, hårväxt i armhålorna!? Detta har man då aldrig sett på en reklamplansch tidigare. Shit alabama. Cyklister och gubbstruttande bilister kommer väl köra i diket av förvåning. VA, VA, VA, VA HAR KVINNFOLK OCKSÅ HÅR UNDER ARMARNA?! 

Jag tycker dock att själva Femme Natural är ett ganska löjligt påhitt. Jag menar. En rosa energidryck som riktar sig bara till kvinns. Kom igen. Vi kan dricka Redbull också, trots att den är blå, om vi vill springa runt som duracellkaniner och skriva en hemtenta av bara farten. Sedan kan man ju genomskåda Femme Naturals tanke med reklamen, att skapa uppståndelse. Men ändå. Nu ska jag fan slänga på mig min sportabehå och kuta ner till ICA och köpa Femme Natural och dricka mig galen. Puss!

 

Det blev en del loppande i New York. Fast loppandet ägde inte rum på den tänkta lopparedagen då jag med en utskriven googlekarta med ringar och linbjer i olika fäger gav mig av till Lower East Side. Nej, själva handlandet ligger utspritt över hela New York och över alla dagar. För när jag stötte på en skylt med Vintage på, ja, då stegade jag in genom dörren.

 

Men tillbaka till den tänka lopparedagen. Den blev ett fiasko. Googlekartan blev blöt i det strilande regnet som föll ned från himmelen bara denna dag, av alla sju. Ringar och streck flöt ihop och ja, VART FASEN låg alla butiker? Alla gatorna som skulle vara vintagegator var verkligen inga vintagegator. Nej, jag hittade ingenting. Och min bror gick och nafsade mig i hälarna och gläfste om öl och Mårten höll med. Plus att tårna blev blöta i skorna.

 

Gud, vad jag är negativ. Men mina förväntningar på Lower East Side var för stora. Jag förstår det nu. Och så var jag kanske korkad, googlekartan dålig och så kanske jag läst Sandras New York-guide helt fel. Men en, EN, butik hittade jag. En som jag glömt namnet på. Och där inne fanns en massa fint. Jag drog in en kjol, en 40-talsklänning och en femtiotalare i det fantastiskt mysiga provrummet.

 

 

 

En bra lista av Karin. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

 

 

 

Det är mycket som gör mig fly förbannad. Från det mest banala till det högst essentiella. Djurplågeri, gubbstruttar, punka på cykeln, våldtäkter, datorkrångel, antifeminism, rasism, sverigedemokrater, regn när man fixat frippen, Jimmie Åkesson, skavsår i de nya skorna, högerextremism, missförhållandena inom vården, en finne mitt på näsan, löften som lovas ut och inte hålls, vardagsrasism, högfärdiga jävla proffesorer på mitt jobb, elaka tungor, mobbing, nedvärdering på grund av sitt kön och oförståelse för att man kanske inte känner att man tillhör ett kön, flygplansresor, inskränkthet, begreppet "de andra" och "dem där", saker som man säger bara är utan att ifrågasätta, sura tanter som skriker att man inte får cykla på trottoaren. Ja, listan kan göras lång.

 

Ja, och så näthat såklart. JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG. Det värsta är egentligen inte det näthat som uppenbart och rakt på sak säger saker som att man ska "skära av ens bröst och steka dem i smör" utan det där små, knappt märkbara kommentarerna. De som bränner till lite snabbt och sedan lämnar kvar ett litet brännsår. Som mitt märke efter min locktång i pannan ungefär. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra för bövelen? Jag har märkt av små elaka kommentarer i olika vänners kommentarsfält som skrivs utav folk i samma genrer. Va va va va? Ska inte vi stärka varandra och prisa varandras existens?

 

Skärpning faktiskt. Och jag säger som Karin. "Bråkar du med mina kompisar så bråkar du med mig. Backa för helvete, det räcker nu."

 

 

Nu finns En blommig tekopp på Fejjan. Man måste ju liksom hänga med på alla sociala forum som finns. För att förtydliga detta tänkte jag citera min kära far:

 

"Har du twitter då? Inte? Då missar du ju ett socialt medium! Det går väl inte?!" 

 

Ska tilläggas att det enda han har är sin jobbmail. 

 

 

 

Besök denna unika facebook-version här och "likea" gott folk. "Likea" röven av er! 

 

Nu är jag hemma igen! Med en jet-legad kropp som sov till klockan 13.48 idag, ett huvud som känns som potatismos och ett brännmärke efter min locktång i pannan. Men främst med en fantastisk resa i bagaget! (Kliché, kliché, kliché) Som trängs med en ny hatt i sann 50-talsanda, en hattask, en 50-talskjol, världens skönaste byxdress och världens snabbaste joggingskor! Allt detta kommer ni att få se här på blogga inom kort.

 

Tills dess vill jag skänka er all min kärlek för era fina kommentarer som jag möttes av när jag loggade in på blogg.se igårkväll. Alltså [andningspaus] [andningspaus] [andningspaus] ni är helt fantastiska och mitt hjärta darrar för fasen till av vällust när jag tänker på er. 

 

Tack och tack och tack! Och all min kärlek till er.