En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Kär i både mannen och kjolen.

 

Här äro en liden liden glimt av min nya kjol som jag köpte i New York och som jag gärna låter pryda min arma nederdel av kröppen. Den inhandlades i en vintagebutik som heter Stella Dallas och som ligger i Greenwich Village. Jag gissar att den är från 50-talet och vidden i kjolen är mumma. Att kjolen var gjord för någon typ av superkvinna med ett midjeomfång på 30 cm åtgärdade jag genom att rycka bort knappen och sy dit den igen. Denna gång på ett rimligt avstånd för en mänsklig varelse. Om det går försöker jag alltid göra det. För let's face it. Kvinnorna på 50-talet måste antingen haft missfomade tarmar, bukproblem, någon slags superkorsett eller mått överjävligt av de midjeomfång som fanns på kjolarna. Kanske allt på samma gång. Men inget som lite tråd och en sax inte kan fixa. 

 

Ni får se den lite bättre sedan. Och sorry för den hurtiga kliché vi-är-så-jävla-kära-bilden. Men jag är kär i både mannen och kjolen.