Bara ett flytande dunkande huvud med ett hjärta nedanför.

Det är nog ingen som läser här längre för det var nog mer än tre år sedan jag skrev sist. Men det känns ganska skönt. Önskvärt faktiskt. För jag behöver bara skriva. Till ingen. Till någon. Till mig själv. Typ. 
 
 
2014 så skrev jag om min ångest och mina två depressioner. Jag citerade Ann Heberlein för att försöka förklara hur min ångest känns:
 
 
”Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsingnade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer.”
 
 
Nu är det snart 2018, alltså nästan fyra år sedan jag skrev det där inlägget. Jag hade distans då. Jag kunde skriva om det och beskriva hur det kändes. Ångesten var inte lika påtaglig. Den hade liksom dragit sig tillbaka och gjorde så att jag kunde se klart på den. Se den tredimensionellt och liksom vrida och vända. Visst fanns den där ibland. Men inte från morgon till kväll. Inte lika smärtsamt rivande i magen. 
 
Jag minns att jag tänkte att jag tagit mig igenom det för sista gången. Att ångesten aldrig aldrig skulle gripa tag om mig igen. För nu har jag lärt mig. Nu vet jag hur den fungerar och jag vet hur jag ska tänka och använda de där jävla verktygen som alla psykologer pratar så mycket om. 
 
Men i höstas när jag var med min kontaktungdom hos hans psykolog så kom den. Jag kände på vägen dit att något  var fel. Jag hade en konstig känsla i magen, kände mig ledsen, att världen kändes främmande och farlig och att jag var yr i huvudet och kände mig overklig. Som att jag satt i en bubbla eller bakom en glaskupa på pendeltåget ut mot Handen och att allt som hände runt omkring mig skedde utan att jag hörde dit. Paniken började komma krypande och jag blev skräckslagen. Det var så längesedan. 
 
När jag satt i det lilla rummet utan luft med A och hans psykiatriker så slog den till med all kraft och allt jag kunde tänka var inte nu inte nu inte nu. Jag höll ihop mig själv i ytterligare femton minuter. Fick tvångstankar om att jag skulle tappa kontrollen över kroppen och att jag skulle svimma. Alltid så jävla rädd för att svimma. Det susade i öronen. Rummet krympte. Hjärtat slog. Jag kunde plötsligt inte ta djupa andetag. Jag kunde inte fästa blicken någonstans för allt blev suddigt. Jag hörde mina hjärtslag i öronen. Kände inte min kropp längre. Var bara ett flytande dunkande huvud med ett hjärta nedanför. Ändå nickade jag jakande åt något psykologen sa. Tittade på min kontaktungdom och försökte le. Planerade in en ny tid och att jag skulle följa med som stöd även nästa gång. Skakade hand. Tackade. Frågade "ska vi stänga dörren när vi går?".
 
Ute i trapphuset brast det och jag kunde inte hålla det inom mig längre. Panikattacken kom ut i tårar och jag kunde inte andas. Inte ta djupa andetag. A blev förvånad över att det plötsligt var han som skulle hjälpa mig. Att jag blev den svage och han den starkare. Han försökte få mig att andas långsammare. Kramade mig. Påminde mig om att det snart skulle gå över. Och ja, panikattacken klingade av men den hade öppnat ett hål. Ett mörkt djupt jävla avgrundshål inne i mig. För nu blev jag påmind om hur det var. Hur det var att ha sån fruktansvärd ångest att man smälter ihop till en pöl på marken och bara skriker. Jag hade glömt. Jag hade fan glömt hur det kändes. Så snabbt går det att glömma bort när man plötsligt mår bra. 
 
Jag tog mig hemåt i en dimma. Först in på subway i gallerian och försöka hålla masken. Vi hade ju sagt att vi skulle äta lunch tillsammans efter psykologbesöket. Och jag hade ju sagt att panikattacken lagt sig. Men ur det öppna mörka hålet sipprade fortfarande små stråk av panik upp. Jag kunde inte köpa något. Bara en cola. Som jag drack i hopp om att få i mig socker. Folk överallt. De flöt ihop i en färgglad smet av jackor, hud och påsar. Hade inga ansikten. Alla lampor stack i mina ögon. Ljudet blev öronbedövande men ändå dovt mullrande. Jag minns inte vad jag sa till A. Bara att han blev sittande kvar med sin macka och att jag började springa ut. Mot pendelstationen. Flera minuter tills tåget skulle gå. Jag ville bara hem och lägga mig på hallgolvet och gråta. Jag ringde Dima. Hon satt på tåget mot Växjö. Jag kände en instinktiv vilja att bara åka hem till mamma och pappa i min hemstad och bli omhändertagen. Jag skrev ett snabbt sms till Anna om att jag inte kunde möta henne för en öl vid Mariatoget som vi planerat. Jag ville bara hem och gråta. 
 
Men så stod jag ändå vid Mariatorget och när Anna kom så kramades vi länge och jag berättade allt som hänt. Varför händer detta nu? Jag har inte känt såhär på nästan tre år. Jag trodde allt hade blivit bra nu. Att ångesten skulle hålla sig borta. Vi drack en öl ändå. Och alkohol lindrar alltid. Den tar bort glaskupan över mitt huvud och hålet i magen.
 
Efteråt åkte jag hem och somnade med kläderna på. Helt slut. Helt urlakad. Helt tom. 

---> BLOGGPAUS <---

 
Finaste underbaraste hjärtevänner till läsare! Tack för de mail och kommentarer jag har fått angående mitt uteblivna bloggande. Ni är fan otroliga and I love you. Jag tänkte i punktform uppdatera er om läget:
 
 
- Jag mår väldigt bra och tystnaden här beror inte på ledsenhet eller smärta i själen. Tvärtom så mår jag bättre än någonsin. Praise the lord.
 
- Det är sant att jag tänkt att ta en bloggpaus. Kanske en lång sådan. Kanske en kort. Kanske en evighets-pågående. Detta beror på att jag helt enkelt inte har någon större lust just nu. Jag har börjat jobba och lägger ner det mesta av min tid på det och jag ska hjälpa till att starta ett asylboende från grunden i februari.
 
- Jag har lösnaglar på mig och detta försvårar skrivandet. True story. 
 
 
MEN SNÄLLA NI: tills jag kommer tillbaka. Om jag nu alls gör det, kan ni inte följa mig på instagram istället? Där är jag fortfarande aktiv mediatjej och mycket ruligt kommer dyka upp framöver. Emeliefridaleijon heter jag där. FÖLJ FÖLJ FÖLJ för jag älskar er!
 
Emeliefridaleijon alltså. 
 
 
 
Puss, jag älskar er! 
 

Det är den tryggheten ni eldar upp.

 
 
 
 
Ja vad ska jag skriva? Ska jag börja med det självklara? Att jag står helt handfallen inför det som händer i vårt samhälle just nu. Asylboenden som står i brand och barn som mördas i skolan. Jag orkar inte skriva någon på näsan. Skriva något som någon redan känner eller redan uttryckt. Sätta ord på känslor som redan känns och beskriva rädsla, sorg, ilska, frustration.
 
Jag tänkte istället skriva ett informativt inlägg. Jag tänker att det kanske kan vara bra att veta lite vad som sker på dessa boenden. Vad vi jobbar för. Hur vi jobbar. Vad det är ni eldar upp.
 
Jag arbetar på två former av boenden, ett transitboende dit barn och ungdomar bor medan de väntar på att bli placerade i en annan kommun, och på ett så kallat PUT-boende (PUT står för permanent uppehållstillstånd) där ungdomarna bor då deras asyl beviljats. 
 
Transitboendet är ofta den första anhalten för de som kommer till Sverige. Ja, efter Migrationsverket då, som tagit beslut om att de ska placeras hos oss för att sedan få en anvisning till en annan kommun. Många som kommer till oss är alltså chockade och upprivna. Ledsna och trötta. Och de är barn. De har kanske förlorat en familjemedlem på vägen. De har kanske varit på flykt i flera månader. De har kanske överlevt båtfärden över Medelhavet. Någon de älskade kanske inte gjorde det. 
 
När de har kommit till oss så är det vår uppgift att registrera dem och invänta svar från myndigheter om vart de ska placeras. Det kan ta några dagar. Det kan ta veckor. Ungdomarna vet inte vad som ska hända dem och vad som väntar. Ofta kan inte heller vi ge några svar då köerna till jourfamiljer och boenden är långa. Vissa kommuner är beredda att ta emot flera av dessa barn. Andra kommuner (jag tänker inte nämna vilka här) ger avvsing på avvisning och de barnen får vara kvar hos oss flera veckor. Det måste vara en sån ofantligt jobbig situation att befinna sig i. De bara väntar. Väntar på att livet ska börja igen. Hos oss får de i alla fall mat och en säng att sova i. Mer än så, en god man och svar om deras asylprocess, chansen att börja i skolan och lära sig svenska, sker när de fått veta vart de ska placeras. 
 
De flesta barn som kommer till oss har bara kläderna på sin kropp som ägodelar. Och så sitt asylkvitto de fått från Migrationsverket. Vi ger dem underkläder, strumpor, en tandborste och en tub tandkräm. Vi har ett förråd med kläder där de får ett ombyte. Kanske ett par vinterskor. En varmare jacka.
 
Vi hjälper dem till sjukhuset om de har skador på sin kropp, har ångest eller är sjuka. Vi lagar mat och försöker trösta när de gråter. Kramar om och hoppas att de får komma till en trygg plats och därefter får växa upp i ett Sverige som ger dem möjligheter, jobb, glädje och kärlek. Bemöter dem med respekt och ger dem samma möjligheter som de som växt upp under trygga familjeförhållanden och med en svensk stämpel i sitt pass. I ett samhälle som kämpar för integration och medmänsklighet. Samma socioekonomiska förutsättningar som alla oss som inte behövde fly från våra hem när vi inte ens var tonåringar. INTE i ett samhälle som bränner ner asylboenden, förbjuder tiggeri och lägger förslag om temporära uppehållstillstånd. Inte i ett samhälle där barn blir utsatta för attentat i sin skola av män med rasistisk motiv. 
 
På samma villkor som oss som lekte med barbiedockor lite för länge. Som oss som glömde den ena fotbollsskon när vi åkte på fotbollscup i Vimmerby och världen gick under. Som oss som fick gå i skolan när vi var sex år och hamna i samma klass som vår bästis. Som oss som fick spela både innebandy och teater. Kanske sjunga i kör och äta hur mycket godis vi ville på lördagarna.
 
När barnen fått svar från socialtjänsten om vart de ska bli placerade så åker vi med dem i en taxi till tågstationen eller flygplatsen. Ser till att de hamnar på rätt tåg eller rätt plan. Håller kontakt med de personer som ska möta dem när de kommer fram. Kanske hamnar de på ett PUT- eller asylboende. Kanske hos en jourfamilj. Kanske hos en släkting. 
 
Dessa barn och ungdomar har flytt från ett land där de inte är trygga. De har flytt för sina liv. De har lämnat släkt och familj kvar. Kvar i ett land som brinner. De är inte här för att de vill. De är inte här för att snylta på dina skattepengar. De är inte här för lyxen, för bidragen. De är här för att de är människor som vill leva ett bra liv. Som du och jag. Eller? De är här för att överleva. De har flytt från eld, död och krig. 
 
De har lämnat all trygghet bakom sig för att sakta återta den igen. Den lilla tryggheten kan finnas på dessa boenden. Den tryggheten kan finnas i de vuxna som arbetar där. Den tryggheten kan finnas i maten på tallriken och kuddarna de får vila sina huvuden mot på kvällen. Den lilla tryggheten kan finnas i vinterjackan vi hämtar från ett av våra förråd och pingisbordet i källaren. 
 
Det är den tryggheten ni eldar upp. Sätter eld på. Utplånar.
 
Det blir inte bara en osäker plats för dessa människor som är värda att bli bra omhändertagna. De som är värda trygghet allra mest. Ni gör också min arbetsplats till en otrygg plats. Brandbilen som kör in på garageuppfarten och det extrainkallade säkerhetsbolaget.
 
 
Jag vill skriva "Fan ta er". Jag vill skriva "Brinn i helvetet". Jag vill spotta på er och ruska om er och skrika skäms för fan. 
 
 

MÖDOMSHINNAN ÄR EN MYT!

 
 
 
Med anledning av det som framkommit i veckan om åtskilliga oskuldskontroller som utförs på vårdcentraler runt om i landet och skildringen av kvinnans könsorgan i skolans biologiböcker (att mödomshinnan existerar och går sönder första gången en kvinna har sex) så blir min krönika som jag skrev för två år sedan i Feministiskt Perspektiv aktuell igen. Vi kan inte säga det tillräckligt många gånger: MÖDOMSHINNAN ÄR EN MYT! Den är skapad av ett patriarkat som vill kontrollera kvinnans sexualitet. En social konstruktion som inte existerar rent befintligt. En symbol för en "ärbar" kvinnas oskuldsfullhet. Ett slemtråd som ska skilja madonnan och horan åt. 
 
 
Klicka på bilden för att läsa min krönika om du vill. Den är två år gammal som sagt men TYDLIGEN är ämnet fortfarande aktuellt. It´s a shame. 
 
 
Pussypower och puss!
 
 
 
 
 

One of these days, these boots are gonna walk all over you.

 
 
 
Köp inte nya höstskor Emelie. Köp inte nya skor. Köp inte någonting Emelie. Stå emot. Stå emot. You can do it. Kämpa för fan. Kämpa! 
 
 
 
Nynnar på Nancy Sinatras låt och klickar med fradga igenom bilder på sexiga boots på Etsy och Pinterest. Dreglar. Det pirrar till i tårna. Spritter till i den förhådnade klumpen av död hud på min häl. De små envetna svarta, tjocka hårstråna på stortån kröker sig av vällust när jag pinnar pin efter pin efter pin och tiden går och hela kvällen går och allt jag kan tänka på är skor. Skor. Skor. Jag vill ha skor! Klumpiga 90-tals kängor eller sammetsstövlar. 70-talsplatåer. Röda stövlar i mocka med snörning. Så jag lägger dem i den lilla kundvagnen uppe i högra hörnet och låtsas att jag ska köpa dem.
 
Sedan kommer jag ner på jorden. Andas ett djupt andetag. Påminner mig om min skolåda på vinden. Den under sängen. Den ovanför garderoben. Skohyllan i hallen. Ställer datorn åt sidan. Tar en snus. Går ut och tittar på min skohylla och konstaterar att inga av de skor som står där får min döda häl att darra. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Puss!
 
 

High five och livmoderpepp!

 
 
 
 
 
 
Japp, nu var det tydligen dags igen!  
 
 
 

American Apparels (eventuella) konkurs.

 
 
 
Idag kom beskedet att klädkedjan American Apparel ansöker om konkursskydd och har drabbats hårt av krympande försäljning. När jag strosade på Götgatan i helgen så såg jag att butikens fönster tapetserats över med en annan klädkedjas reklam om kommande butiksöppning och det är just detta som väntar: ett stort antal stängda butiker. 
 
 
Jag har inte handlat något på AA sedan jag skrev mitt inlägg om deras sexistiska reklam för två år sedan. Jag har knappt köpt något sedan jag jobbade där i London 2010 om sanningen ska fram (ni kan läsa om mina upplevelser kring att arbeta inom företaget här). Jag vill påpeka att: jag vet att det inte bara är AA som använder sig av sexistisk reklam i försäljningssyfte, det är en struktur som präglar hela reklambranschen, men att ett företag nu står på randen till konkurs (delvis) på grund av reaktioner mot deras kvinnoexploaterande reklam, det ser jag som hoppfullt. Om ni klickar på bilden ovan eller går in på denna länk så kan ni läsa lite mer om hur jag tänker kring mitt inlägg om AA, om deras eventuella konkurs och vad en konkursansökan innebär. 
 
Jag blir varm och glad när jag tänker på de reaktioner mitt inlägg fick och på den debatt som det skapade kring företaget och kring sexistisk reklam. Jag är så tacksam för alla läsare som hittade till mig via det och extra glad över er som stannat kvar. Ni är verkligen bäst!
 
 
 
Puss och kram och vi fortsätter kämpa! 
 
 
 
 (Här kan ni läsa lite andra intervjuer om inlägget också om ni vill)
 

Läppstifts-tips!

 
 
Hej! Jag går nästan aldrig ut utan mitt röda läppstift. Eller jo, det gör jag... när jag ska träna, eller gå och handla, när jag är slapp och inte orkar grejsa med mitt yttre. MEN: nästan alltid, alla dagar, så är mina läppar röda och jag älskar röda läppar. 
 
Därför tänkte jag dela med mig av ett läppstifts-tips till er och obs obs är ej sponsrad. Men jag hyser en sån kärlek till detta stift och jag har använt det i snart fem år. Vad är hemligheten? Jo, det sitter som en smäck. Som berget. Som rost på en cykel. Som vinfläcken på din vita matta. Som blåbärs-saften på dina bärplockar-fingrar. Som smutsen under nageln på en bonde (jag kan fortsätta i all evighet...). 
 
 
Låt mig presentera min number one-skönhetspryl-jag-har-alltid-i-väskan-grej:
 
 
 
 
Det heter Max Factor Lip Finity och kostar ungefär 130 kronor. Om man är en flitig användare som jag så skulle jag säga att det håller i ungefär 2-3 månader. Helt okej ändå tycker jag. När man köper det så får man två olika stift. Ett som innehåller själva färgen, och ett som man sedan applicerar övanpå för att fixera och göra läpparna mjukare. Jag har testat en del färger men den finaste och rödaste är Hot 120 och So Glamorous 125. 
 
 
 
 
Se till att du har HELT rena läppar. Alltså inget gojs i form av läppsyl, tandkräm eller saliv för den delen. Torka av läpparna med en handduk så de är helt torra. Måla på det röda. Se till att inte kladda någonstans och om detta händer, torka bort direkt. Annars sitter det fast där sedan. Jag råkade till exempel få en liten röd plutt på hakan en gång som satt där hela dagen. Måla konturer osv men se till att du inte får alldeles för mycket. För då kan de flagna senare. 
 
 
 
 
Låt läpparna torka helt. Gå runt och smacka lite för att skynda på processen. Måla sedan ett lager med det genomskinnliga stiftet. 
 
 
 
 
Under dagen brukar jag bättra på med ett vanligt läppstift. Måla inte på extra lager med Lip Finity. Då flagnar det bara. Läpparna måste vara helt rena när du sätter på det nästa gång. 
 
 
 
Så, nu fick ni ett läppstifts-tips från mig. Puss puss! 
 
 
 
 
 
 
 

(Skojar bara, jag är fab.)

 
 
Hej queens! I helgen har min mamma, moster och kusin varit i Stockholm och det har flärdats rejält. Middag på Shanti på Katarina Bangata, flanerande vid Nytorget, inköp på Hattbaren, lunch på Urban Deli, hårfärgning, middag igen på Kvarnen, bio, drinkar, lite dans och så NK och jazzbrunch på Södra Teatern. Herrejesus, så mycket flärd är jag icke van vid. Jag slöa, sovande, oformliga, fattiga degklumps-latmask. (Skojar bara, jag är fab). 
 
 
Jag köpte en sån fin blus med tillhörande kjol på Mangle Vintage på Götgatan, som tyvärr ska slå igen och därför har utförsäljning. MEN GAHAADHAGDJADH jag älskar klädsel ovan. Kepsen köpte jag på Hattbaren och skorna är från Pop på Skånegatan. 
 
 
 
 
 
 
PUSS!
 
 

Vill du köpa möbler av mig? Ja ja ja! SÅLDA!

 
 
Nu måste jag sälja lite möbler eftersom de inte får plats i min lägga. Det är med viss sorg i bröstet som jag säljer min älskade teakbyrå som jag köpte till min första lägenhet i Uppsala (bild 1), mitt lilla bord som agerade både matbord och skrivbord i mitt studentrum i Flogsta, Uppsala (bild 2), mitt fantastiska soffbord med tidningshylla som stod framför den gröna soffan i vardagsrummet på Salagatan (bild 3) och så min Norrgavel-hylla som satt ovanför sängen i mitt flickrum i Växjö (bild 4).
 
SÅLDA!
 
 
Ni kan klicka på länkarna för att se lite fler bilder på möblerna i mitt bloggarkiv. Kika in på hela kategorin min lägenhet förresten, där kan ni även se hur min förra lägenhet såg ut. Saknar den ibland. 
 
 
 
Vill du köpa någon av mina ärade teak-kärlekar? Klicka in på annonsen här vettja! <3 
 
 
 
 
 
 
Puss!
 
 
 
 

I gröndal-hoodsen.

 
 
Hej allihop! Igår masade jag min höst-trötta rumpa ut i civilisationen och gick till FLFL på Skånegatan och åt hummus med mitt crew. Jag hade på mig träskor från Pop, strumpbyxor med hål i skrevet från okänd underklädeskedja, klänning från Stadsmissionen vid Nytorget, Jacobs mocca-jacka, väska från Emelie och sjal från Indiska. 
 
 
Låt oss titta på några fler bilder. 
 
 
 
 
 
 
Hoppas ni får en fin lördag och puss!
 
 
 
 
 

Kapprelaterad feber.

 
Jag intalar mig varje höst att jag inte behöver köpa någon ny höst- eller vinterjacka detta år. Men ja, som den hjärntvättade konsument man är så vill man likt förbannat alltid ha en ny. Nytt, nytt, nytt. Detta år är mitt motto att inte frysa röven och benen av mig men ändå vara snygg, revolutionerande tanke eller hur? Jag har alltså kommit på att jag vill ha en lång kappa i ull eller ullmix. Jag vet att de hade en på Monki förra året men vart är den i år, Monki? Va va va? Jag vill ju ha en budgetvariant då cashen inte rullar in som de ska. Gärna och allra helst secondhand såklart.
 
Jaja, här kommer några bilder på hur jag tänker mig att den ska se ut. Klicka på bilderna för länk.
 
 
 
 
Den får väldigt gärna vara röd och lika gärna ha en pälskrage.
 
 
 
 

Denna finns att köpa på en stor kedja men den är eventuellt inte tillräckligt klockad. Skulle gärna ha lite mer vidd.
 
 
 
 
Ungefär så här.
 
 
 

Eller såhär.
 
 
 
Fast denna är ju omg-fin men dyr så in i helwetis.
 
 
 
 
 
 
 
Om ni har några bra tips, hit me!
 
 
 
Puss!
 
 
 
 

Två snabba onsdagstips!

 
 
Okej, jag har cirkus noll tid till bloggen just nu men snart ska det bli bättre. Bare with me people. Men nu kommer i alla fall två snabba tips som ges från mig mellan arbetsintervju och jobb. Jag har tjugo minuter på mig och min dator är gammal och seg så here we go! 
 
 
 
 
Jag har tipsat om Frida och Floras podd tidigare. Men alltså... jag är så jävla kär. Denna podd är UNDERBAR! Det sägs så mycket bra saker och om jag önskar faktiskt att denna podd skulle funnits när jag var yngre. Öppningsavsnittet om sex var grymt bra. Det andra om vänskap är så fint och viktigt. Det senaste, med namnet onanisterna, är så befriande och härligt. Att två tjejer sitter och diskuterar onani så öppet och hjärtligt, det är bara så fantastiskt. Flora och Frida susar snabbt upp på min favorit-podd-lista (och jag lyssnar på ganska många ska ni veta) men även på min topplista över personer jag skulle vilja dricka kaffe med. Sån power och så bra! Kärlek till er queens.
 
Deras podd heter Flora & Frida och ni hittar den genom att söka i era poddprogram. Göre göre! <3
 
 
 
 
Det var nog inte bara jag som satt och vred mig, stampade med fötterna i golvet samt svor innerliga haranger
över Katrin Zytomierska (nej Katrin, du får ingen länk) när hon gästade Malou efter tio och pratade om tjocka kroppar. Det var vidrigt. Det var elakt. Det var lågt och det var fasansfullt. Igår gästade i alla fall queensen Anna Davidsson och Natasja Blomberg Malou och pratade om skönhetsideal och välmående. Det var befriande och fantastiskt bra. Det var öppet och fint. Inkluderande och ödmjukt. Det var motsatsen till Katrins jävla tjafs. 
 
 
 
 
 
Puss!
 
 
 
 
 
 

Min nya fåtöljhörna och en snubbes fötter.

 
 
 
Jag har ju blivit sambo. Min ärade karl tillika världens finaste human being crashar tillfälligt, eller otillfälligt, hos mig och detta har resulterat i lite ommöblering. Inte så värst mycket om jag ska vara ärlig då jag är obscent kär i mina möbler och ägodelar. Men hans dator, gitarr och ett fint litet bord har flyttat in (och diverse kompletterande köksattiraljer). Det är delvis denna anledning och att jag köpt en ny stringhylla som ligger till grund för min nya lilla fåtölj-hörna! Låt oss ta en närmare titt! 
 
 
 
 
 
Fåtöljen är en Emma och är inköpt på Repris på Bondegatan. I loooove it. Även om den inte är så komfortabel att sätta rumpan i. Vafan. Den är ju ögongodis. Kudden som sitter där i istället för mig är loppisfyndad från okänt ställe (jag kommer inte ihåg om ärligheten ska fram). 
 
 
 
 
Den trearmade lampan köpte mamma till mig. Den är helt trasig och det finns bara en lampskärm kvar efter en smärre massaker. Den agerar nu hatt-hållare istället. Växten i fönstret fick jag av min fina granne Anja och den har växt till orimliga proportioner under sommaren. Den luktar dessutom SÅ GOTT! 
 
 
 
 
På lampan hänger min blomsterhatt. 
 
 
 
 
Min snubbes fabulösa fötter är också en given möbel. 
 
 
 
Jag kanske kommer att gå igenom mina klänningar på klädhästen en annan gång. Det vore roligt för mig själv och kanske för er! Det vore också bra vid en eventuell brand (peppar peppar fy fan) då dokumentation av ens käraste ägodelar ska anges vid eventuell ersättning. 
 
 
 
Puss!
 
 
 

En dag när håret var queen.

 
 
 
Här kommer några bilder från en dag när mitt hår var drömmen. Lagom fluffigt. Lagom lockigt. Lagom strävt. Bara så queenigt. 
 
 
För övrigt så har jag ju inte skrivit här på ett tag.... ahhAHSHASJAJSKLAajaja. Kanske för att jag håller på att försöka ordna upp mitt liv med eventuella kurser och så jobbsök. Skickar CV och personliga brev tills fingrarna värker. 
 
 
Jaja, jag ska skriva snart. Jag lovar. Puss och kram från en storfotad arbetssökande! 
 
 
 

"Jag vill undvika hela det avslutande spermasprutet så att säga" - Intervju i Ligga med P3 om Natural Cycles.

 
Ni är några som efterfrågat en liten sammanfattning/recap på hur det går med mitt användande av Natural Cycles. Och eftersom mitt nylle syns lite här och där på deras kampanjer samt att jag vill vara eder trogen så är er önskan min lag. Jag hade tänkt att skriva ihop en liten sammanfattning här på bloggis men när Ligga med P3 ringde mig och ville göra en intervju, varför inte lyssna på min ljuva stämma istället? Variation hurra! Dessutom så berättar Pauline om hennes upplevelser av att mäta temperaturen och my gosh jag älskar hennes röst. Så härlig och... vacker! Hon verkar ha fått lite pli på sin mätning också och det motiverar mig att fortsätta. Rebecka berättar också om hur hon tycker att det fungerar för hennes. Så skitbra att lyssna på hörni! 
 
Jag vill redan nu varna känsliga lyssnare. Där räknar jag in mormor (hej mormor!) och eventuella släktingar som inte vill ha visuella detaljer om mitt sexliv (Hehe). Nej, så farligt är det inte. Flamsar bara på i en passage om "spermasprut" som ska undvika att nå min befruktingsapparat. "Jag vill undvika hela det avslutande spermasprutet så att säga". Så, nu har ni redan läst det. Let's move on. 
 
 
Klicka på bilden ovan för att lyssna eller klicka på denna länk! 
 
 
Ni får gärna fråga om ni undrar något mer i kommentarsfältet och också skriva om ni har några synpunkter. Puss och kram, ni är bäst! 
 
 
 
 
 

Ett svar på en kommentar.

 
Hej Linn,
 
För det första så tror jag att vår olika syn på det här grundar sig i hur vi definierar och hur vi värdesätter ordet "vi" och "vår befolkning". Ordet "vi" kanske inte betyder exakt samma sak för oss. För mig så betyder "vi" inte dem som är födda i Sverige eller på andra sätt är svenska medborgare. För mig så betyder "vi" alla de människor som finns i världen. Här tror jag att du, och många andra, suckar och tänker att jag är naiv som fan. Att det är en klyscha och att jag är riktigt jävla pk. Må så vara. För mig är inte "vi" något enhetligt och något som jag kan definiera inom Sveriges gränser. För mig är det självklart att vi ska hjälpa alla de människor som är på flykt. Vi lever i en värld som är fucking fruktansvärd och det kommer att bli värre. Sorry. Vi har redan fuckat upp klimatet och människor kommer att tvingas flytta. Världen brinner. Jag tycker att det är naivt att tänka att det viktigaste som finns är att värna om "vår eget" folk när världen står i lågor och folk försvinner i havet. Jag har ingen nations-stolthet som innefattar svenska flaggan, röda stugor, folkvisor eller gröna ängar. Min nations-stolthet handlar om att inte ha någon. 
 
Argumentet att de flyktingar som nu söker sig till Europa inte enbart är krigsflyktingar utan också människor som flyr för våra skattepengars skull... ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag vill hellre ställa några motfrågor: Hur kan du ställa en sådan fråga när du själv ser vad som händer runt medelhavet? Tror du inte att Aylans pappa har lite större problem än sin tandhygien? Jag tror att gratis tandhygien är hans minsta issue just nu. OCH OM man nu fått alla tänder utslagna, är man inte då värd gratis tandvård? Hur tänker man när man skriver så, jag förstår faktiskt inte det? Och så en till: Vad spelar det för roll? Vilken anledning är god nog för att söka sig till ett annat land? Vi har råd att ta emot fler människor i nöd. Och vi måste. 
 
Tror du verkligen att de som flyr sina länder kommer hit för våra bidrag och skattepengar? Allvarligt? Dessa flyktingar vill egentligen inte fly sina länder. De har växt upp där. De har älskat där. Hatat där. De har all sin släkt där. Sin historia. Många vill tillbaka. Men de kan inte det. Vet du varför? För att de är rädda att deras döttrar ska säljas som sexslavar, att deras pappor ska radas upp och få k-pistar riktade mot deras huvuden. Att någon ska bränna upp deras hem. Döda deras grannar. Jag tänker att du kanske borde prata med några flyktingar eller nyanläda svenskar där du bor? Lyssna på deras historier och försöka möta dem. För de kan ju berätta själva. Kanske kan du förstå dem bättre då? Istället för att prata över deras huvuden och anta saker som du egentligen inte vet något om? Ja, egentligen borde du göra det istället för att skriva till mig och jag borde egentligen inte svara, för jag har heller ingen erfarenhet av flykt. 
 
Vi kommer kanske aldrig mötas. Du och jag, Linn. Men snälla, jag ber dig bara tänka över vad du skriver och försöka tänka bortom "vi:et" och snälla, SLUTA LÄSA AVPIXLAT. 
 
 
Kram. 

Bröst som säger fuck off och mensblod på toa-ringen.

 
Idag var jag, mamma och Jacob på Liv Strömqvist-vernissage på Smålands museum. Det var en utställning med utdrag ur hennes seriealbum Kunskapens frukt och handlade såklart om ett av mina fovoritämnen: mens. (Lite snabb kuriosa: När jag var på toaletten efter utställningen så hade någon mensat ner toa-ringen och det var blodspår på spolknappen, passande tänkte jag.) 
 
 
 
 
Min ömma moder och jag sippade hallonsoda och åt lakritssnurror. Färgerna på gottebordet gick i svart, vitt och rött vilket passade färgskalan perfekt osv. 
 
 
 
 
Liv bjöd även på lite äldre serie-strippar och en favorit ser ni till höger. 
 
 
 
 
 
De fanns tampongljus att köpa i foajén. 
 
 
 
 
Och örhängen. 
 
 
 
 
 
Motiv nummer två skulle jag vilja ha som affisch och sätta upp över min säng.
 
 
 
 
Sedan gick vi till Kafé Deluxe och drack kaffe samt åt biskvier. 
 
 
 
Puss! (Ps. Glöm ej att stödja människor på flykt via Blogghjälpen här). 
 
 
 
 
 

Blogghjälpen - Hjälp människor på flykt!

"Den största folkvandringen till Europa sedan andra världskriget", bilden på en liten pojke i vattenbrynet med ansiktet begravet i sand, ett par och deras lilla bebis som klamrar sig fast vid en tågräls, flera tusen människor som i panik flyr sitt land. VI MÅSTE GÖRA NÅGOT. Det är dags att förstå hur situationen ser ut runt om i världen och riva alla murar och staket. Se bortom nationsgränser och vad som är mitt och vad som är ditt. "Men hur ska vi kunna hjälpa alla? "Hur ska vi kunna försörja alla dessa människor?" "Hur ska de få plats?" "Men våra egna ungdomar då?" Fuck allt sånt. I en katastrof spelar inget sådant någon roll. Det som spelar någon roll är att människor får leva. Får hjälp. Att treåriga små barn får uppleva annat än krig och aldrig ska behöva dö i havet, ensamma, efter att de glidit ur sina föräldras famn. De som inte inser det. De länder som inte tar sitt ansvar. De politiker som blundar. De som skriver på sin twitter att media målar ut en snyfthistoria. Skäms. SKÄMS.
 
 
De finns många sätt att hjälpa de människor som nu är på flykt. På initiativ av Emma så har jag och ett gäng andra bloggare startat Blogghjälpen som har som mål att samla in pengar till alla flyktingar som nu flyr sina länder. För att rädda sin familj och för att överleva. Inte för lycksökande eller för bidrag. Ni som fortfarande hävdar detta, ni som någonsin hävdat detta. Skäms för fan. 
 
 
Vi har som mål att nå 50.000 kronor innan den 1:a oktober och alla pengar går oavkortat till UNHCR. Ni kan bidra genom att klicka på länken här eller på bilden ovan. 
 
 
 
Tillsammans gör vi skillnad och kom igen nu!  
 (Illustration av Flora
 
 
 
 
 
 

Brallor och föräldrardoft samt kille i hatt.

 
 
 
Heeeej! Idag har jag på min brallor från Humana och ett linne som jag köpte på Hornstulls marknad. Och skorna är från Röda Korset i Arvidsjaur. Jacob gästar en av bilderna med en hatt som jag köpte på en loppis på Södra teatern. 
 
 
Nu hoppar vi in i Birgitta igen och styr kosan mot Växjö. Det ska bli skönt att andas föräldrardoft och sy på mormors symaskin (jag är sämst på att sy, rättning: titta på mormor när hon syr på sin symaskin). Jag ska skriva några inlägg också så ni får ej glömma mig. 
 
 
För övrigt så började jag jobba på ett boende för ensamkommande flyktingbarn igår i Märsta och det var så jävla fantastiskt och omtumlande och jag drömde om det hela natten. 
 
 
 
Puss!
 
 
 

Tidigare inlägg

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida