En blommig tekopp

 

 

Om inställningen till mens och varför den är så tabubelagd, om menskoppar och mensvärk. Bland annat. Dessutom är min gamla genuslärare Denise Malmberg med i programmet. 

 

 

Let us talk about mens! 

 

 

Jag sitter och glor ganska mycket på Tradera. Lägger till plagg efter plagg i min minneslista. Mestadels klänningar. Jag köper dock väldigt sällan något. Allt blir ju så dyrt och jag vill aldrig gå över 100-lappen. Då blir det inte många tygstycken köpta. Men titta kan man ju göra. Här är några favoritos: 

 

 

 

 

 

 

Min moster har flyttat till en ny och alldeles fantastiskt fin lägenhet. Och eftersom hon är minst lika loppisgalen som jag (om inte värre) så var det med en viss andnöd jag steg in genom hennes dörr igår. Det var så. Jäkla. Fint. Jag tänkte att ni skulle få se några bilder därifrån. Några halvbra bilder tagna med min telefon. Eftersom kameran ligger kvar i Uppsala. 

 

 

Underbara, smarta, fantastiska unge. Tänk vilka powermänniskor som frodas ute i vårt samhälle. Snart kommer de att ta över och kicka bort alla inskränkta SD-väljare från sina infisna skinnsoffor. Boxa bort alla hatare från sina höga hästar. Watch out!

 

 

Tack Uma!

 

 

Jag vill börja med att säga tack till alla som är inne här och läser trots att jag är dålig med uppdatering och mängd ord just nu. Men det står liksom still. Tiden. Jag. Alllt. Och man får väl låta det vara så ibland. Stilla. Lite mörkt. Tack i alla fall. 

 

När man själv stoppat kinderna i kudden och känner sig som en trasig glödlampa som aldrig lyser så är det så fantastiskt att andra är kreativa och grymma. Som Amber, Moa, Filippa, Alice, Alexandra och Elin till exempel. De har gått samman och skapat nätmagasinet Equalizer. En ny feministisk plattform på nätet om jämställdhet i musik- och mediebranschen. Här kan du läsa krönikor och reportage, kolla på videointervjuer och lyssna på musik. Deras mål är att tillsammans med andra hjälpas år att förändra musikjournalistiken. 

 

 

 

 

 

Jag säger bara hurra och tack och lycka till med allt! Fan vad fint att folk som er finns.

 

 

(Klicka på länken ovan eller på bilden för att komma till deras hemsida.)

 

 

 

Idag är det Lördag. Fantastiskt. Intalar jag mig själv. F-A-N-T-A-S-T-I-S-K-T. Jag ska andas in helgluft och dricka rödvin. Kanske göra något så dumt som att lägga in en snusprilla under läppen eller röka en cigg. Några danssteg kanske det blir också. Lika krystat som på bilden ovan. Men det kan vara för att de svarta brallorna som inhandlades på Vaksala torg är lite för trånga i midjan och egentligen bör skänkas bort eller sys ut. 

 

 

 

 

Jag hoppas ni få en fin kväll. 

 

 

 

Det gör så skärande jävla assont att se det här. Jag satt med tårar i ögonen under hela videon men i slutet brann det till av en ilska istället. Det är för fan dags att FATTA att det aldrig är okej att utnyttja någon sexuellt. Göra något mot hennes vilja. Det spelar ingen roll om ni kyssts under kvällen och du fått följa med henne hem. Hur kort kjol hon har eller om du hört att hon haft sex med många förut. En våldtäkt är en våldtäkt. Det är förövarens fel och aldrig offrets.

 

 

Låten är skriven utifrån 150 berättelser om sexuella övergrepp som skickades in till kampanjen Fatta under en tvåmånaders-period. Det visar hurt stort behovet är att prata om just detta och om hur viktigt det är att vi gör just det.

 

 

Fatta!

 

 

Glöm inte att rösta i Kyrkovalet på söndag! Detta för att hindra att Sverigedemokraterna får ett större inflytande över kyrkan. Så att kyrkan förblir öppen - för alla. Oavsett om du är troende eller inte. Vi måste gå ihop och tillsammans göra allt för att motverka främlingsfientligheten. 

 

 

 

Puss!

 

 

Jag fick ett fint tips av Fanny! Låten Fatta med Syster Sol, Cleo och Kristin Amparo. Låten handlar om den våldtäktskultur vi lever i. Vem som beskylls. Kvinnan. Och hur skevt det är. Låten ingår i en kampanj med samma namn vars syfte är att upplysa att sex handlar om samtycke och uppmuntra till ett beslut om en ny lagstiftning så att ingen som våldtar kan gå fri. Missa inte deras releasefest den 13 september på Färgfabriken. Klicka här för att komma till eventet. 

 

 

För att slippa möta mig själv och mina malande tankar så låter jag öronen och hjärnan fyllas av andra människors konversationer. Det är ganska skönt. Man glömmer bort sig själv för en liten stund. Detta är de fyra underbara kvinnsen som dansar rumba i mina hörselgångar. Klicka på respektiva bilder för att komma till deras hemsida.

 

 

1)

 

Jag vill vara ärlig mot er. För jag tycker så mycket om er och uppskattar era mail och era kommentarer. Era rosor och era riskorn. Just nu känner jag mig som på bilden ovan. Som en stor hög skit. Inspirationen är skit. Mitt huvud är skit. Min kreativitet är skit. Hela jag har antagit formen av en stor hästblaja. Får man erkänna det? För jag tror att jag måste. Allt annat känns falskt. Jag kan inte sitta här och spotta ur mig härliga klädsel-bilder och skimmriga foton på klorofyll-stinna tomatplantor. Det går bara inte. Alla mina kläder känns fula. Mina kjolar hänger på sina rangliga galgar och grinar fult när blicken vandrar dit. Jag vill ta tag i klädhästen och kasta ut den genom fönstret. Min mage är större än en heliumballong och hur jag än sitter, vad jag än har på mig så är jag så in i helvetes obekväm. Jag läser texter och inget går in. Jag vill skriva men det kommer inga ord. Jag vill inte vara hemma men jag vill inte vara här. Jag vet inte vart jag vill vara. Det är något svart framför min vanliga skaparglädje och mitt glada lynne. Jag är fan inte så jävla glad helt enkelt. Och man kanske måste erkänna det ibland och inte låtsas som något annat. Så därför gör jag det nu. Jag kan inte sitta här och projicera en felaktig bild av min omvärld. Låtsas som om allt är rosaluddigt i hörnen och luktar nybakt bröd. För det luktar bara bajs. Just nu. 

 

 

Förlåt. Ni är bäst.

 

 

 

(Jag ber om ursäkt för mina bajsreferenser. Vissa tycker nog att jag är otroligt barnslig och fast i en sorts anal fas. Kanske äcklig rent av. Men det var det enda rätta.)

 

 

 

Jag har fått den stora äran att ta skepnad av en gästkrönikör för min gamla gymnasieskola. Katedralskolan i Växjö. Min första text handlar om vardagsrasism. Den man möter på jobbet, i affären, på nattklubben och på gymmet. Den som bara är där och skaver. Förstör. Förminskar. 

 

Jag tänkte att även ni får läsa den om ni vill. 

 

 

 

 

 

 

 

Jag klipper lite med ögonen för att se mannen som sitter borta vid spisen och röker hundreds Malboro upp i fläkten. Sakta röker han. Alldeles för sakta. Och inte bara en utan två. Jag och min kollega sitter vid bordet och tittar på. Väntar. Vi vet att klockan tickar. Han vet att klockan tickar. Vi är stressade och han vet att vi är stressade. Men han bryr sig inte. Njuter snarare av situationen. Drar långsamma bloss. Hans gråa läppar formar sig runt filtret. Det ser vidrigt ut. ”Vad var det du sa att du var från något land nu igen?” Frågan är inte riktad till mig. Den är riktad till min kollega. Hon ler lite och drar ut på svaret. Liksom han drar ut på sitt rökande. ”Du vet ju vart jag kommer ifrån för land. Jag berättade det igår.” Mannen vid spisen fimpar. ”Men det kommer jag väl inte ihåg förstår du väl. Ni är ju så många som ränner här.” Formar läpparna kring ciggen igen. Den som aldrig tar slut. ”Var det något speciellt du tänkte på? Varför du frågar.” Hon ler lugnt. ”Men jag hör ju att du inte är svensk. Du pratar ju inte riktig svenska.” Det börjar spritta i mina fingrar. Jag biter mig i läppen. ”Jag är från Pakistan, men jag har bott här i Sverige i snart 30 år.” Mannen tittar upp. ”Just det, jag tänkte väl det. Pakistan säger du. Det landet har jag inget till övers för. Ni bara krigar och ställer till djävulskap. Oroligheter hela tiden.” Med sitt fientliga tonläge fastetsat på sina grå läppar suttar han tag i cigaretten igen. 

 

”Jag älskar mitt land. Men jag kan inte bo där längre. Och det är jag väldigt ledsen för. Det var därför jag kom hit.” Min kollega är helt lugn och tittar bara rakt på mannen och sedan på mig. Jag skriker inombords. Jag sitter fast i mina kommunala kläder och vet att jag måste göra mitt jobb. Men egentligen vill jag bara ta min kollega i handen och gå därifrån. ”Ja, jag vet det. Jag vet att ni kommer hit. Och så lever ni på bidrag. Och inte vill ni arbeta heller. Ingen av er vill arbeta.” Jag vill ge gubben en smocka. ”De flesta av oss vill arbeta. Men det är svårt att få jobb. Och ofta är vi högt utbildade i de länder vi kommer ifrån. Läkare, tekniker och ingenjörer. Men vi har inte samma chanser att få ett liknande jobb här i Sverige. Och det är tufft för många.” Mannen mumlar något. Och jag tänker att hur lång tid kan det ta att röka en cigg för fan. Han tittar på mig. ”Du är ju svensk. Det hör jag.” Nu kan jag inte vara tyst längre. ”Det beror på hur man definierar att vara 'svensk'. Och det beror på hur man definierar 'oroligheter'. Jag anser att när man är svensk medborgare så är man svensk, oavsett etnisk bakgrund. Och jag anser att alla länder har sina oroligheter. Vi kan inte jämföra våra oroligheter med de som händer i Pakistan kanske. Men vi har också en massa skit i samhället som vi måste jobba med. Som RASISMEN till exempel. Det är ett stort problem.” Mannen suttar.

 

”Jag har fött sex underbara barn i Sverige och dem liksom jag är svenska. Svenskar med en annan etnisk bakgrund.” Min kollega är fan helt fantastisk. Hon är lugn och tar samtalet med ro. Jag tänker att jag beundrar det något oerhört och säger: ”Jag vill leva i ett mångkulturellt samhälle med en massa olika nationaliteter. Det är helt fantastiskt och man lär sig så mycket. Man förlorar mest själv om man väljer att vara fientligt inställd. Om man bestämmer sig för att hata. Att vara inskränkt.” Mannen muttrar något ohörbart och fimpar cigaretten i vasken.

 

En vit kränkt man med huvudet fullt av hat och lungorna fulla av sot. En vit kränkt man som behöver vår hjälp att gå på toaletten. Som min arbetskollega så tålmodigt hjälper till badrummet. Men som fortfarande hatar. Hatar skoningslöst. Och inom mig växer en ilska jag inte kan sätta ord på. Jag går nästan sönder och tänker:

 

 

Vad vet vi om en annan människas liv? Och vad är vi rädda för?

 

 

Imorgon är den sista dagen att delta i tävlingen om ett presentkort hos Lekreturen! Klicka på bilden ovan för att läsa hur du tävlar. 

 

 

 

Nu ska jag ut i solen och njuta av denna söndagen. Min första lediga dag på en hel vecka. Brunch blire. Sedan filt i park och till sist simning. Hoppas ni får en fin söndag!

 

 

Några själar hann ta en bild på denna LEGENDARISKA annons som syntes på Blocket under gårdagen. Innan den togs bort av okänd anledning. Antar att det var någon som köpte skiten. Någon som var trött på att vara kränkt på grund av sitt ursprung eller sitt kön. Någon som kände sig sugen på att köpa sig till den högsta typ av makt en människa kan få. Jag hoppas ingen vit kränkt man fick för sig att köpa upp skiten. Typ Jimmie Åkesson. Eller Leif Mannerström. Göran Hägg. För att liksom bygga på sin makt med ännu mer makt och hindra dem utan makt att få makten. 

 

 

 

Fast vafan. De vore nog lika bra om någon av dem köpte patriarkatet. Det ska ju krossas ändå. Lite som att handla ett presentkort hos en butik som står på konkursens rand. Tänker jag.

 

 

 

(Bild hittad hoss 33 anledningar)

Okej. Jag börjar med en gåta.

 

Det var en gång en pappa och hans son som skulle ut på en bilutflykt. När de kört ungefär hälften av sin resa råkar de båda ut för en fruktansvärd olycka. Pappan dör omedelbart och pojken körs med ambulans till sjukhuset. Han är illa däran och på akutmottagningen bestämmer man att han måste operera honom akut. Han förs in till operationsrummet. Kirurgen får syn på pojken och utbrister "Det där är ju min son!"

 

Hur går det här ihop? Vem är kirurgen?

 

 

 

 

 

 

Igår satt jag och Mårten och kollade igenom gamla Värsta Språket-avsnitt. Ni vet den där teveserien som sändes på SVT under första hälften av 2000-talet med Fredrik Lindström i spetsen. Jag tror ni vet. Ett avsnitt handlade om manligt och kvinnligt språk. För det är vi väl alla bekanta med, att vårt språk är skapat efter den manliga normen. MÄNniska, allMÄN, talMAN, reklamombudsMANNEN osv. När en kvinna ska benämnas i tex en yrkesroll så lägger man ofta till epitetet kvinnlig för att VERKLIGEN FÖRKLARA att den är en kvinna som utför arbetet. En kvinnlig läkare, damvasan, damlandslaget och tjejmilen. Allt detta eftersom vårt språk är skapat efter det patriarkala samhälle vi lever i. Det manliga är det neutrala och det kvinnliga är avvikande. Detta visar sig också i vårt vardagsspråk där förolämpningar av en kvinna ofta spelar på ord som har med en "lössläppt sexualitet" att göra. Till exempel hora, fnask, knull och slampa. Detta därför att kvinnans sexualitet alltid betraktats som något som ska bevaras. När en kvinna istället tar plats får hon hör saker som bitch, ragata, häxa och bitterfitta. Detta därför att synen på hur en kvinna ska vara är, och har, varit som underordnad mannen. Han ska ta plats och hon ska finnas till för att behaga och stötta honom. När en man förolämpas så utsätts han för ord som är ansedda "omanliga", alltså till viss del kvinnliga. Såsom jävla fitta, kärring, brud, fjolla och bög.

 

Summan av kardemumman. De "ansett kvinnliga" orden används som nedvärderande. Och om vi går tillbaka till gåtan ovan. Det var Fredrik Lindström som frågade människor i Stockholm om de kunde knäcka denna nöt. Alla stod som frågetecken. Jag och Mårten satt i soffan och funderade men kunde inte komma på ett svar. Och så kommer det. Det enkla svaret. Det är hans mamma.

 

Jag och Mårten slängde oss fram emot teven och rev oss i håret. Fy fan! Fy fan att vi är så påverkade av det språk som så tydligt är skapat av manliga normer. Såklart att en kvinna kan vara kirurg. Hur kunde vi gå på den? Trots den heterosexuella normen som också den finns i vårt samhälle. Där man tänker sig en man och en kvinna som föräldrar. ÄNDÅ förs inte tankarna till att det kunde vara mamman som var kirurgen. Men det är helt enkelt så att språket är ett ganska långsamt fenomen. Det tar lång tid att påverka. Språket har helt enkelt inte catchat upp med det faktum att de flesta yrken idag också utförs av kvinnor. Därför går vi fortfarande bet på sådana lätta gåtor som den ovan. Och det känns ganska tryggt tycker jag. Att språket kommer att hinna ikapp. Förhoppningsvis.

 

 

 

 

 

 

"Every year, thousands of women are promised a dance career in Western Europe. Sadly, the end up here. Stop the traffik, people schouldn't be bought and sold."

 

 

 

Jag torsdagsryser.

 

 

Förra veckan susade jag ju med tåget till Stockholm och gick på ett trevligt och framför allt viktigt möte på Sveriges Kvinnolobby. Jag tänkte avslöja vad det där mötet handlade om!

 

De har inlett ett omfattande projekt om könsdiskriminerande reklam som heter Reklamkoll. Det syftar till att undersöka hur könsdiskriminerande reklam påverkar unga kvinnors hälsa och välmående. Med könsdiskriminerande reklam menas reklam som framställer kvinnor eller män stereotypiserande, nedvärderande eller som rena sexobjekt. De vill genom projektet "ge unga kvinnor verktyg att genomskåda de förväntningar som ställs på dem och utöva sin konsumentmakt." Detta kommer även resultera i ett kunskapsunderlag med information och strategier om hur man kan förhålla sig kritisk till reklam och agera mot den. Målet är att projektet ska leda till en ökad diskussion och kunskapshöjning om könsdiskriminerande reklam. 

 

 

Detta är en fråga jag verkligen brinner för och jag har fått den stora äran att vara med i deras expertgrupp tillsammans med bland annat Supersnippan och Genusfotografen. Så jäkla kul! Håll ögonen öppna här på bloggen men framförallt på deras hemsida för mer info! Ni kan redan nu läsa mer om projektet genom att klicka på bilden ovan.

 

 

 

 

Godmorgon! Idag är det onsdag. Jag vill bara passa på att önska er alla en underbar dag. Jag ska själv gå på min första lektion för denna termin och jag är faktiskt ganska pepp. Kul att få börja plugga igen. Börja somna med näsan i en bok på biblioteket. Stryka hundra streck med min gula överstrykningspenna. Sitta som ett frågetecken under ett seminarium. Vara med om att en liten glödlampa ovanför skallen sakta tänds. Se kurslitteraturen stiga som en pedistal av kunskap mot taket. Beta av den och se den sjunka ned mot marken igen. Lära mig en massa viktiga saker och skriva uppsats på smutsiga tangenter tills fingrarna ömmar. 

 

 

Samtidigt som det känns vemodigt att sommaren och ledigheten är slut. Och lite läskigt att plötsligt kastas in i vardagen. Kommer jag att orka läsa den där bokhögen? Kommer jag palla skriva en hel C-uppsats? 30 sidor blaha blaha. Vettisjutton. Vi får se. 

 

 

 

Puss till er!

 

 

Det är tisdag och det ska vi fira. Med tre bra grejs att peppra sin dag med! Det är ju lätt att känna hur kämparglöden sinar såhär i början av veckan. Så läs och njut. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ha en fin tisdag!

 

 

Lystring kära läsare! Jag är glad över att få presentera bloggens andra tävling! Förra gången det tävlades var det menskoppar från OrganiCup som stod på spel. Och sex lyckliga vinnare fick ett färgglatt paket hemskickat på posten. Jag hoppas innerligt att de var till belåtenhet och håller er torra i menstider. 

 

Nu är det alltså dags för ännu en tävling! Och det är i samarbete med min ärade annonsör Lekreturen som den anordnas. Lekreturen är ett företag som säljer begagnade leksaker och detta gör de på sin webshop som ni hittar här. Deras vision är att öka miljömedvetenheten kring konsumtion av leksaker och de värdesätter ett återanvändande för ett hållbart samhälle. "God kvalité håller i flera generationer, det har vi lärt oss förr det tål att upprepas!"

 

 

 

- Gå in och gilla Lekreturen på Facebook. Detta gör ni snabbt och lätt genom att trycka på denna länk. 

- Dela sedan denna tävling på din egen blogg eller på din Facebook-sida. 

- Sist men inte minst skriv en kort motivering till ditt bidrag och länken till den plats (facebook eller din blogg) där du har delat tävlingen offentligt. Detta gör du i kommentarfältet till detta inlägg! 

 

 

 

Sista dagen för att delta i tävlingen är den måndagen den 9/9. 

 

 

 

Hurra säger jag och lycka till med tävlingen! 

 

 

"The first thing I feel when I look at these atrocious ads is grateful. Grateful that we are where we are now.  Grateful that my daughter is growing up in a world where women are increasingly seen as equal to men."

Jag vill utfärda en bajsa-på-sig-av-ilska-varning innan ni går in på inlägget jag citerat ifrån ovan. (Klicka på bilden eller på denna länk för att komma dit) 25 reklambilder från förr som kan få vem som helst att dunka huvudet i väggen av irritation. Jag vill i alla fall tänka att det är så de flesta reagerar när de går igenom bilderna. Och så blir jag så jävla glad av att reklamer som dessa inte förekommer på samma oproblematiserande sätt som förr i tin. Visst, vi har ett STORT problem med sexistisk reklam idag också. Men nu reagerar folk. Ifrågasätter. Bannlyser. Och det är så himla fint och viktigt. 

Det var bannemej icke bättre förr! Och hör sen! 

 

 

 

Popaganda var helt fantastiskt. Helgen är suddig och luddig i kanterna. Mycket skålande och dansande. Kramande och skrikande. Skrattande och sjungande. Kissande och ätande. Några tårar fälldes till Håkan och mina trampdynor är sådär ömma som de är efter en helg full med konserter. Jag åt världens godaste norrländska risbollar med västerbottenost och kantareller. Nu kommer jag i resten av mitt liv försöka skapa något liknande och sörja över att inte får äta dem när jag vill och varje dag. (hehe) Jag hade alltså det jävligt kul. Så kul att jag knappt knäppte en enda bild...

 

 

 

Jag vill förresten med hela mitt hjärta uttrycka hur roligt det var att träffa några av er läsare i helgen. Så himla roligt att ni kom fram och pratade. Fantastiskt! Vad tyckte ni om festivalen? Åt någon av er de där norrländska risbollarna? Är ni lika hönförda som jag över dess kulinariska färdigheter? Någon kanske har receptet? Haha. Vilken var den bästa konserten? Är det någon mer än jag som känner en sorglig tomhet såhär efter en härlig helg full härligheter? 

 

 

Kram och tack!