Klänning från Beyond Retro osv.
Imorgon är det Vintagebloppis and I hope to see you there! Jag ska sälja en massa grejor och förhoppningsvis vill ni köpa allt. Jag lovar att det inte kommer att bli speciellt dyrt!
Klänningen ovan är från Beyond Retro och strumpisarna från Indiska och träskorna från Myrorna.
MISSION COMPLETED.
Jag tog tåget till Uppsala med mina kläder nedpackade i en blå resväska. Utan att ha någonstans att bo men med en fantastisk vän som väntande på perrongen. I flera månader låg mina kläder sorterade i plastpåsar under hennes säng och jag sov på hennes loppisfyndade guldgula soffa som var lite lite för kort. Jag satt vid hennes soffbord och försökte vänja mig vid att läsa kompendium och avhandlingar medan sommaren blev till höst utanför fönstret. Sofokles och Aristotoles och Cicero och alla grekiska dammtussar och partesläran och genus judiciale och decorum och dispositio. Det började att snurra i mitt huvud och jag visste inte om jag skulle klara av det. Kunde jag klara av det?
Och så barrundor och nya vänner och nya kärlekar. Grusgången genom Engelska parken som jag slitit ut så många skor på och Folkes livs och Kalmars nation. Korridorsliv och rysk köttfärsås och Oskar Linnros och så utsikten från slottet ut över Botaniska trädgården. Kvällar som blev mörkare och ett huvud som blev allt blurrigare. Tankar som blev mer osammanhängande.
Första tentan i en stor sal med ryggar och pennor som rispade och blad som vändes. Jag som gjorde allt utan att minnas och som gråtandes gick därifrån med skakiga ben. Och så bussen som gick utanför stan och bänken där jag låg själv i flera timmar. Sömntabletterna jag inte behövde och det lugnande som gjorde mig panikslagen. Och så den nya vännen, världens finaste, som hjälpte mig packa min väska och sa till mig att nu fick det vara nog och du måste åka hem. Tåg genom novemberkyla som blev till snö när vi var framme i Växjö.
Två månader i mamma och pappas säng med neddragna gardiner och en mormor som följde med mig till doktorn och lagade mat och en bror som kom in och pussade mig på pannan ibland. Jag i fosterställning på mattan och ett stort jävla mörker som till slut klarnade upp och jag kunde känna lite lite ork och lite lite ljus.
Och så ett tåg tillbaka till Uppsala och en massa sjukhusbesök och tomma korridorer och väntrum och vatten i vita plastmuggar och blåa skoskydd. Och så fler tentor och uppsatser och blommande körsbärsträd på Trädgårdsgatan och upp och nergångar. Ett eget korridorsrum med solnedgång över en äng och fester och fötter i fyrisån och nya kärlekar och nya vänner.
En alldeles egen lägenhet med världens finaste kök med mintblå luckor och en redahylla i glas. Trägolv som knarrade och en balkong med tomatplantor. Ett torp ute i skogen och ett nytt namn på brevinkastet. Och så ännu en höst som kom och ett nytt mörker och en sjukskrivning och så mycket att ta igen. Så mycket kurser att läsa om och förstå och hur fan skulle det gå.
Men det gick. Tredje gången gillt. Fem år senare är den klar. Den är KLAR och jag är färdig med min utbildning. Och det har varit en så himla snurrig och knölig bana dit men jag visste att jag skulle fixa det till slut. I fucking knew it. MIN KANDIDATUPPSATS ÄR SKRIVEN!
Det stora inför-vintagebloppisen-inlägget!
Idag har jag varit hemma och donat inför Vintagebloppisen som är nu på söndag (OBS OBS!)
Jag har prismärkt och strukit och hängt och vikt.
Och druckit kaffe och snusat en liten snusis.
Och satt på mina gamla visitkort på kläderna så att folk vet vad som är mitt. Och ska ha ett samvete att de icke ska stjäla. Men det tror jag inte <3
Här en liten hög med sjalar och blusar och kjolar. De flesta kostar 50 eller 100 pix.
Denna fina bustier kommer att säljas. Så fin med alla paljetter! Dock lite liten för moi.
Och denna citrongula femtiotalare kommer att hänga på sin galge och vilja bli köpt.
Och denna som är från Tidens Melodi och så jävla fin! Dock inte riktigt min stil känner jag. Jag hoppas att någon annan kan glädjas åt den. Se bild hur den ser ut på här.
Denna är inhandlad i Blädinge i Småland för två somrar sedan och har varit med om en helt sagolik natt på en gammal Tyrol. Sovandes i en bil och dansandes barfota. Se bild hur den ser ut på här.
Denna med världens finaste krage köpte jag på Hötorget för längesen. Man kan ha den till kjol eller som klänning. Kolla här.
Och detta är torpaklänningen från sommaren 2013 när jag bodde i ett torp utanför Uppsala.
Denna väska är från en loppis i en kolonilott i Uppsala nära min gamla lägenhet.
Och den här kjolen är <3
Denna fantastiska gröna köpte jag på Tradera och hade på ett bröllop i Central Park i New York.
Och här är lite av den stora skohögen.
Dessa älskar jag men de är för små... buuuuu.
Dessa också.
Helt oanvända mohedatofflor!
Och så fina sandaler i skinn.
Och vans som är nästintill helt oanvända.
NU ser ni till att komma till Grillska huset på söndag mellan klockan 11-16! Klicka här för att se affischen med mer info!
PUSS!
När Vita Bergens klockor ringer.
Glad lördag och hurra för solen och himlen och ledigheten. Jag har haft en mos-lördag med tungt huvud och kropp. Tre glas vin igår under sex timmar klarar inte min arma kropp av utan att bli bakis. Det är för jävligt.
Nu ska jag i alla fall på födelsedagskalas i Vitabergsparken.
Puss och kram och hoppas ni får en fin kväll!
Jag gillar mina bröst och jag känner bara: yolo.
I gårdagens avsnitt av Ex on the beach slog ju både producenterna och deltagarna ett slag för free the nipple. Att ta bort fokuset på bröst som enbart sexualiserade. Det var ett enastående genombrott. Titta bara:
Emelie hade glömt sin bikini och VAD GÖRA när ett stort blått hav breder ut sig och badsugenheten är på högsta nivå. Efter lite om och men bestämmer hon sig för att bada ändå... TOPLESS!
Ja, vem fan bryr sig? En kroppsdel som hälften av jordens befolkning har. Whatever? Det visade sig dock skapa oerhört stor uppståndelse på den lilla båten. Ja, den sjönk nästan på studs av den osande kalabaliken.
Killarna blir helt överrumplade och otroligt chockade! De FATTAR INTE!
DEN BÄSTA DEJTEN säger Adde som också är HELT CHOCKAD:
En ny grej helt enkelt.
Och inte nog med att bröst visades, de var stora också. Som gul-lök ungefär.
Eller som kaniner. 10 kaniner!
Och Bella var ju faktiskt väldigt snäll som också badade topples fast hon hade två tygbitar som täckte bröstvårtorna. En riktig vän.
Ja, tuttarna uppskattades av alla med penis på båten.
*no comment needed*
De önskar nog att tjejerna skulle vara topless hela tiden. Men det går ju inte.
De skulle ju bli alldeles för kåta. Ett stort kåtslag helt enkelt.
Men som sagt, vad gör en liten tutt-show egentligen? Orsakar säkert ett stort pilskt ramaskri i tevesofforna och stånd som står över hela Sverige. Men jag säger som Bella skulle sagt:
Free the fucking nipple och kram
En gulbent Julia Tymosjenko.
Idag fick jag för mig att göra en liten flätfrippe på morgonkvisten. Sagt och gjort. Det blev ganska fint tycker jag. Fast jag känner mig lite som ett litet barn. Som gjort sig fin på dagis. Eventuellt känner jag mig lite som Julia Tymosjenko. Minus matmissbruket och valfusket. Sedan blir ju aldrig frisyrer lika fina baktill om de är fina framtill. Det känns liksom lite naket. Som om vinden genomborrar hela min bakre skalp. Jaja.
Nu sitter jag på Stockholms Universitetsbibliotek och har precis pdf:at min uppsats. På test. Den känslan. Unnade mig en havrekaka med chokladbitar i caféterian. Himmelska smaker. Smaken av success (hehe). Nu ska jag fördriva tiden på internetz tills jag ska på utbildning på Stockholms Tjejjour.
Oklart vad jag sysslar med på sista bilden förresten. Men strumpyxorna och klänningen är från Indiska.
Puss!
Tråkigt väder, tråkiga kläder.
Och tråkig frisyr. Och tråk-skor. Tråkig regnjacka också.
En tidig regn-och-madicken-morgon.
Idag vaknade jag av att Mr X (hehe, nej jag skojar bara, men minns ni i bloggtidens begynnelse när alla skulle benämna sina lovers med detta hemlighetsfulla epitet?) Jacob skulle iväg och jobba. Vid klockan 06.15. Jag kunde inte somna om eftersom vi somnade vid 22.00 igår. Jag vill betona att detta tillhör inte vanligheterna. Tidiga helgmornar, tidigare mornar överhuvudtaget, är icke min melodi. Jag är en morgon-suris.
Jag fick i alla fall kaffe av min mister x och läste lite bok. Att föda ett barn av Kristina Sandberg. Jag har hört så mycket gott om den men måste nog säga att jag är lite besviken. Kanske är inte berättarstilen i light stream-of-consciousness-form riktigt min grej. Men den tar sig i och för sig och jag gillar ändå handlingen och Maj. Jag fortsätter!
Jag har nya lakan från IKEA också. Somriga och så.
Sedan begrundande jag mina ny-planterade krukväxter. Älskar min ormbunke mest av alla mina växtbejbis. Måtte du aldrig dö ifrån mig. Lova.
Sedan gick jag och satte mig i köket och åt fil med musli samt tittade på:
ÄLSKADE MADICKEN.
Det här med ärtor i näsan försökte jag mig också på när jag var liten. Samt att jag hoppade från mitt lekstuge-tak med ett paraply. Det gick bättre för mig än för Madicken och Lisabeth.
Nu tittar jag ut genom fönstret och det är regn och grått och jag bara undrar:
VAD SKA JAG GÖRA NU?
En avslappnad trevlig-helg-hälsning!
Hej hej! Här ligger jag. Avslappnad i min emma-fåtölj med skorna på inomhus. Som jag gör varje fredag när jag taggar för helg.
Allt är som vanligt alltså. PUSS!
Städ-trans.
Det började med att jag skulle ta tag i gårdagens disk. På med en podcast och in med hörlurarna i öronen. Jag tog tag i diskborsten och sprutade lite diskmedel i diskhon. Sedan minns jag inget mer...
Jag hamnade i en städtrans och världen kopplades bort. Jag skurade och dammsög. Putsade och svabbade. Dammade och torkade. Sorterade och skakade. Vädrade och plockade. Slängde och köpte. Gned och pustade. Och vaknade upp, helt tom i skallen, 6 timmar senare.
Så kan det gå.
Inskickat-uppsatsmanus-bilden-i-webcam.
Var? Frescati-biblioteket på Stockholms Universitet
När? För föga 10 minuter sedan
Hur? Genom att skicka ett mail med bifogad länk med namnet "Manus C-uppsats Litteraturvetenskap Emelie Leijon"
Känsla? Se bild
Förhoppningar? Att min handledare inte ska skicka tillbaka mailet innehållandes en reviderad version innehållandes en massa rött och kritik innehållandes negativa konnotioner.
Vad nu? Fira med att gå på föreläsning med Lady Dahmer bland annat på Solidaritetshuset med efterföljande efter-plugg-öl
Puss!
Förlåt.
Bloggen är dålig nu jag veeeeet! But I love you!
Feministiskt forum, blommig blus och Det är synd om papporna.
Hej och hååååå! Idag är det lördag och antingen sover man så länge man vill eller så är man uppe tidigt och åker iväg till Feministiskt forum. Jag ska stå vid Stockholms tjejjours bokbord på mässan nu på förmiddagen och om ni vill får ni gärna komma förbi och säga hej. För visst ska någon av er dit?
På bilden har jag på mä mina nya mohedatoffels och så mitt allra första secondhand-köp någonsin. Någon gång 2004 köpte jag en märklig blommig blus i något slags säck-liknande material på en butik vid tågstationen i Växjö. Fröken Ö hette den om jag inte minns fel. I samma veva som mitt intresse för äldre kläder började. Kanske med denna blus till och med. Byxorna är från H&M och hela kalaset hade jag på mig igårkväll när jag var och såg Det är synd om papporna på Teater Tre. Jag säger bara: SE DEN när ni får tillfälle nästa gång. Så himla jävla bra.
Puss och hoppas ni får en fin lördag!
Det här med toalett-selfies.
VARFÖR?
Jag lever just nu inom ramarna för ett Openoffice-dokument.
Jag har upphört att existera utanför min uppsats har jag märkt. Jag har gått in i den med hull och hår och buller och bång. Min tankeverksamhet ryms nästan endast inom ramen för ett openoffice-dokument och jag tänker på den hela tiden. Mitt i en konversation kan jag glida iväg och få en snilleblixt som måste skrivas ner eller en ny dispositionsidé eller en ny teori att lägga till eller ett citat att trycka in. Jag svarar kort på sms och svarar inte när det ringer och FÖRLÅT FÖRLÅT till mina vänner för detta. Men den 19:e maj är jag förhoppningsvis klar och kan börja leva mitt eget liv igen.
Jag tänkte dock visa er hur min värld ser ut just nu. Så här:
En mapp på skrivbordet. Kort och gott. Och inuti det:
Min kära uppsats. Den har inget namn ännu. Men den skrivs som sagt i Litteraturvetenskap och handlar om Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam. Hon lever som en romsk flicka i andra världskrigets Polen och tar i Auschwitz på sig en judisk identitet för att överleva och så småningom komma till Sverige. Jag skriver om hur hon efter sin tid i koncentrationslägren strävar efter att leva upp till den tidens kvinnoideal som präglas av den vita medelklassens hemmafruideal. Jag kallar idealet för Respektabel femininitet. Hon upplever även ett ständigt utanförskap och främlingskap i det svenska samhället och detta undersöker jag också. Lite så här ser syftet ut:
Och jag använder mig av främst två fantastiska kvinnliga teoretiker:
Beverly Skeggs som i sin avhandling skriver om hur en grupp arbetarklasskvinnor i England upplever sin femininitet och ständigt försöker uppnå respektabilitet.
Och så queenen Sara Ahmed som skriver om rasifieringsprocessen, vithet och upplevelser av främlingskap i Vithetens hegemoni.
Ja, lite så ser det ut alltså. Mitt liv just nu. Nu hoppas jag bara att den blir klar till den 19:e maj och att jag ÄNTLIGEN får ut min kandidatexamen. Håll tummarna för mig! Ni är så jävla underbara.
Patriarkatet dansar lindy-hop.
Måste skriva av mig pga är förbannad. (En viss aggressiv ton följer alltså som en röd tråd inlägget igenom, triggerwarning på det...)
Jag började ju dansa lindy-hop på Chicago i Stockholm i början av våren och det var som om himlen öppnade sig och änglakören sjöng med sina vackraste röster: jag var frälst. Det var så jäkla kul och härligt och fint. Jag tyckte dansen var rolig, atmosfären var sagolik och ja, hela grejen var bara så så fab.
Vad kan då ha förstört denna fantastiska aura av livfullhet och härlighet och lyckokänslor?
Vilket fenomen? Vilken grupp? Jag ger en ledtråd: Den grupp som brukar ta störst plats i alla rum. Överallt. Alltid.
Jag började gå på lindyhop för att göra något för mig själv. För att lära mig en dans från grunden. Röra på mig samtidigt. Göra en aktivitet och få ett sammanhang. Ägna mig åt något som var mitt och som jag tyckte om och som jag betalade pengar för.
Berättelsen kretsar kring två män, vi kan kalla dem Man 1 och Man 2. Det började med att Man 1 undrar om inte vi ska öva lite extra på dansen. Jag vet inte om det spelar någon roll, men jag tycker nog att det gör det: mannen är över 60. Jag drar mig automatiskt tillbaka och tänker att nja, vill jag det? Jag dröjer med mitt svar och Man 1 följer mig ut på gatan mot tunnelbanan. Ord om att jag ska till Södra teatern med några vänner och hans fråga om han kan följa med och jag som säger ja och så plötsligt sitter vi på tunnelbanan i sätet mitt emot varandra. Varför ska jag alltid vara så jävla trevlig och artig? Jag förbannar min välvilliga framtoning men tänker samtidigt vem fan är jag att bestämma om han ska gå till Södra teatern eller inte? Han följer med och dröjer sig kvar och beställer öl och ska vänta på mig och hålla min jacka och ska försöka prata och jag ska vara så jävla trevlig och artig och snäll och mån om ATT ALLA RUNT OMKRING MIG SKA MÅ BRA. Ingen dålig stämning. Ingen obekvämlighet. Trevligt trevligt. Och så tjatar han om den där jävla dansen vi ska öva på och jag säger att jaja, här är mitt nummer och hoppas på att han ska gå sen. Det gör han.
Sms om vi ska öva. Om vi ska gå på konserter. Jazzkvällar. Gratulationer på kvinnodagen. Samtal på lördagskvällar. Och jag svarar aldrig.
Lektionerna blir inte lika roliga att gå på. Jag märker att jag försöker hitta undanflykter att gå. Tänker att mina uteblivna svar kanske kan indikera ATT JAG INTE VILL. Och varje lektion står han och söker min blick men jag vänder bort, går på toa, kommer senare, går en omväg på Hornsgatan, tittar på mobilen, fyller på vatten. Svarar kort när han tilltalar mig och tänker HALLÅ FATTA DÅ!
Sedan kanske han förstår. Och det hela lägger sig. Lite. Fast det är ändå jobbigt med hans blickar och hans svettiga händer och hela hans uppenbarelse irriterar mig något sinnessjukt.
Då kommer Man 2 in i bilden. Den där andra 60-plussaren som tar sig friheten att prata över danslärarna och kommentera mitt tumgrepp och hur jag ser ut i spegeln och hur jag rör mig och hur snurren ska gå till och att jag ska följa följa följa. Han som är där varenda nybörjarkväll fast han dansat i flera år och bara vill LÄRA MIG hur jag ska dansa. Han som finner lycka i att utbilda mig som är där för att lära mig av lärarna och som egentligen dansar så jävla dåligt. Han som gör steg som inte hör till och som tar så mycket plats att jag krymper till en liten dammtuss i hörnet. Han som blir arg när jag ber honom att göra de steg som lärarna lär ut och ryter åt mig att min enda uppgift är att följa. DIN UPPGIFT ÄR ATT FÖLJA OCH INTE STÄLLA NÅGRA KRAV. Han som börjar fippla med mobilen i fickan när jag räcker upp handen och ber dansledarna klargöra om det är meningen att vi ska öva på de steg som de lär ut eller de som enskilda självgoda gubbar hittat på själv. Han som fortsätter stirra ner i sin mobil när jag säger att jag är här för att lära mig dansa och inte som objekt för någons utlopp av makt och utbildningskomplex. Att jag inte är där för att någon ska säga till mig att jag bara ska följa och inte ställa några krav.
Och så en hel ring av ögon och händer och fötter och danssvett och skor med hal sula som inte säger något alls. Och så han som säger att han tycker att jag överdriver och ställer till med en scen. Och så hon som kommer fram efteråt och säger att det var bra att jag sa ifrån. Och hon också. Och hon också. Och så hon som berättar att hon hoppar över flera stycken som hon inte vill dansa med. Och hon som menar att det alltid är så här när man dansar. Och så de där två unga snubbarna som snackar strukturer och vill väl.
Och så kall luft och andan i halsen och hjärtat som pickar och vägen mot tunnelbanan och så var allt det där härliga med dansen borta och jag får mina pengar tillbaka och orkar inte orkar inte orkar inte ta fighten och fortsätta gå på lektionerna för jag spyr på medelålders män som tar upp all plats så att jag inte kan andas. Så jävla urless på skiten.
Urless på skiten. Fuck you Man 1 och Man 2. Jag hoppas ni ägnar er åt era jävla självkomponerade steg och stukar hälsenorna och få blånaglar och lårkakor så att ni aldrig aldrig kan dansa mer. Hejdå.
Call girl.
Filmen gör mig så arg att jag kokar. Särskilt i slutet. Att maktens män kommer undan med att vara svin. Kommer undan med vad som helst. Just för att de är makten. Gah, spolade över slutet...
Men det var egentligen inte en recension av filmen som var meningen med detta inlägget. Utan kläderna och estetiken. 70-talet. Träskorna och de vida byxorna. Plysch. Platåskorna. Brandgult och brunt. Telefonkioskarna. Lockarna. Blusarna med blommor. Mocca. Skinnjackorna. Barackerna. Plasten. Cigaretterna i fönstrena. Grusplanerna. Det behålösa. Det trassliga håret.
Istället för den obligatoriska födelsedagsblomman.
Obs! Varning för barnsligt do-it-yourself-tips. Passar perfekt när du ska på middag eller fest och vill göra något annat än att ge en blomma. Den ätbara faktorn är också ett stort plus.
Du behöver:
1 st kruka
2 påsar polly
2 påsar geléhallon
2 gurkor
Lite tidningspapper
Tandpetare
Så här gör du:
1. Rengör krukan
2. Fyll botten med lite tidningspapper
3. Sätt i gurkorna och forma lite tidningspapper runt så att de sitter fast
4. Fyll på med pollys
5. Bryt tandbetarna på mitten. Sätt ett geléhallon på ena änden och den andra in i gurkan
6. Fyll hela gurkorna med det mellanrum du vill ha. Mitt motto är ju mer desto bättre...
Puss!
