Patriarkatet dansar lindy-hop.

 
 
 
 
 
 
 
 
Måste skriva av mig pga är förbannad. (En viss aggressiv ton följer alltså som en röd tråd inlägget igenom, triggerwarning på det...) 
 
 
Jag började ju dansa lindy-hop på Chicago i Stockholm i början av våren och det var som om himlen öppnade sig och änglakören sjöng med sina vackraste röster: jag var frälst. Det var så jäkla kul och härligt och fint. Jag tyckte dansen var rolig, atmosfären var sagolik och ja, hela grejen var bara så så fab. 
 
 
Vad kan då ha förstört denna fantastiska aura av livfullhet och härlighet och lyckokänslor? 
Vilket fenomen? Vilken grupp? Jag ger en ledtråd: Den grupp som brukar ta störst plats i alla rum. Överallt. Alltid. 
 
 
Jag började gå på lindyhop för att göra något för mig själv. För att lära mig en dans från grunden. Röra på mig samtidigt. Göra en aktivitet och få ett sammanhang. Ägna mig åt något som var mitt och som jag tyckte om och som jag betalade pengar för. 
 
 
Berättelsen kretsar kring två män, vi kan kalla dem Man 1 och Man 2. Det började med att Man 1 undrar om inte vi ska öva lite extra på dansen. Jag vet inte om det spelar någon roll, men jag tycker nog att det gör det: mannen är över 60. Jag drar mig automatiskt tillbaka och tänker att nja, vill jag det? Jag dröjer med mitt svar och Man 1 följer mig ut på gatan mot tunnelbanan. Ord om att jag ska till Södra teatern med några vänner och hans fråga om han kan följa med och jag som säger ja och så plötsligt sitter vi på tunnelbanan i sätet mitt emot varandra. Varför ska jag alltid vara så jävla trevlig och artig? Jag förbannar min välvilliga framtoning men tänker samtidigt vem fan är jag att bestämma om han ska gå till Södra teatern eller inte? Han följer med och dröjer sig kvar och beställer öl och ska vänta på mig och hålla min jacka och ska försöka prata och jag ska vara så jävla trevlig och artig och snäll och mån om ATT ALLA RUNT OMKRING MIG SKA MÅ BRA. Ingen dålig stämning. Ingen obekvämlighet. Trevligt trevligt. Och så tjatar han om den där jävla dansen vi ska öva på och jag säger att jaja, här är mitt nummer och hoppas på att han ska gå sen. Det gör han. 
 
Sms om vi ska öva. Om vi ska gå på konserter. Jazzkvällar. Gratulationer på kvinnodagen. Samtal på lördagskvällar. Och jag svarar aldrig. 
 
 
 
Lektionerna blir inte lika roliga att gå på. Jag märker att jag försöker hitta undanflykter att gå. Tänker att mina uteblivna svar kanske kan indikera ATT JAG INTE VILL. Och varje lektion står han och söker min blick men jag vänder bort, går på toa, kommer senare, går en omväg på Hornsgatan, tittar på mobilen, fyller på vatten. Svarar kort när han tilltalar mig och tänker HALLÅ FATTA DÅ! 
 
Sedan kanske han förstår. Och det hela lägger sig. Lite. Fast det är ändå jobbigt med hans blickar och hans svettiga händer och hela hans uppenbarelse irriterar mig något sinnessjukt. 
 
 
 
Då kommer Man 2 in i bilden. Den där andra 60-plussaren som tar sig friheten att prata över danslärarna och kommentera mitt tumgrepp och hur jag ser ut i spegeln och hur jag rör mig och hur snurren ska gå till och att jag ska följa följa följa. Han som är där varenda nybörjarkväll fast han dansat i flera år och bara vill LÄRA MIG hur jag ska dansa. Han som finner lycka i att utbilda mig som är där för att lära mig av lärarna och som egentligen dansar så jävla dåligt. Han som gör steg som inte hör till och som tar så mycket plats att jag krymper till en liten dammtuss i hörnet. Han som blir arg när jag ber honom att göra de steg som lärarna lär ut och ryter åt mig att min enda uppgift är att följa. DIN UPPGIFT ÄR ATT FÖLJA OCH INTE STÄLLA NÅGRA KRAV. Han som börjar fippla med mobilen i fickan när jag räcker upp handen och ber dansledarna klargöra om det är meningen att vi ska öva på de steg som de lär ut eller de som enskilda självgoda gubbar hittat på själv. Han som fortsätter stirra ner i sin mobil när jag säger att jag är här för att lära mig dansa och inte som objekt för någons utlopp av makt och utbildningskomplex. Att jag inte är där för att någon ska säga till mig att jag bara ska följa och inte ställa några krav. 
 
 
Och så en hel ring av ögon och händer och fötter och danssvett och skor med hal sula som inte säger något alls. Och så han som säger att han tycker att jag överdriver och ställer till med en scen. Och så hon som kommer fram efteråt och säger att det var bra att jag sa ifrån. Och hon också. Och hon också. Och så hon som berättar att hon hoppar över flera stycken som hon inte vill dansa med. Och hon som menar att det alltid är så här när man dansar. Och så de där två unga snubbarna som snackar strukturer och vill väl. 
 
Och så kall luft och andan i halsen och hjärtat som pickar och vägen mot tunnelbanan och så var allt det där härliga med dansen borta och jag får mina pengar tillbaka och orkar inte orkar inte orkar inte ta fighten och fortsätta gå på lektionerna för jag spyr på medelålders män som tar upp all plats så att jag inte kan andas. Så jävla urless på skiten.
 
 
 
Urless på skiten. Fuck you Man 1 och Man 2. Jag hoppas ni ägnar er åt era jävla självkomponerade steg och stukar hälsenorna och få blånaglar och lårkakor så att ni aldrig aldrig kan dansa mer. Hejdå. 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Zebra skriver:

Patriarkala män suger, men jag vill säga att jag ser upp till dig och du är så jävla grym. Att du vågar säga ifrån är så otroligt bra.
Du är min förebild och jag önskar att jag kunde skicka massa kramar och styrka till dig så att du kunde kolla på de patriarkala så att de sprängdes.

Du är bäst
<3

Den 2015-05-05 klockan 17:11:43
URL: http://yoxxcantbeperfect.blogg.se/
Anonym skriver:

åh min Gud de findes overalt! Jeg kender dem alt for godt fra det københavnske dansemiljø! Vi har en gammel mand der altid kysser på kind, danser meget tæt og lige lader armen ramme damernes bryst i en swingout! Haha de stakkels typer!

Den 2015-05-05 klockan 17:14:59
Charlotta Sofia springer o trimmar skriver:

Fy sjutton alltså, jag kokar när jag läser det här. Jäkla, jäkla gubbtjyvar...arrrghhh..
Skrev förresten ett inlägg på min blogg idag som också berör detta med män, hur de begränsar mitt utrymme att ägna mej åt mitt intresse. Och varje dag skriver säkert massor med andra kvinnor samma sak i sina bloggar, eller upplever samma sak... Hur kan det få vara så?

Sjukt bra av dej att säja ifrån! Hjältinna Du borde fått stående ovationer <3

Den 2015-05-05 klockan 17:19:49
URL: http://www.springerochtrimmar.se
Sanna skriver:

Du är grym! SÅ ARG blir man.

Den 2015-05-05 klockan 17:35:40
URL: http://sempereadem.blogg.se
Ellen skriver:

Fy fan vad ledsen och arg jag blir!! Känner igen mig så mycket i detta och blir bara så förbannad. Bra att du sa ifrån! Detta eviga pleasande som vi är infödda i blir jag så jävla less på, det sitter liksom i ryggmärgen trots att en försöker jobba bort det hela tiden.
Peppkram!

Den 2015-05-05 klockan 17:59:55
Matilda skriver:

Hej! Jag vill så himla gärna fortsätta dansa lindy men tycker också att det är skitdrygt med alla män. Jag blir liksom så himla illa berörd av att de i det där jävla rummet plötsligt ska få ta i mig. Huga. Kan vi inte försökte starta en kvinnoseparatistisk dansgrupp för att lära oss? Sen när vi kan dansa så kan vi ju dansa med karlar på socialdanser, men i inlärningsgrejen kan det vara kul att 1. lära sig både följa och föra 2. slippa män. :D Jag vill starta till hösten! Pepp? Kram

Den 2015-05-05 klockan 18:24:01
Hedwig skriver:

Hej! Kan tipsa om queerlindy som finns i flera städer. Har funnits i sthlm vet jag, nu bor jag i umeå där det definitivt finns. Mycket softare stämning och alla är välkomna! Sexistisk skit har ingen plats och om någon beter sig illa är det ett rum fullt av medvetna människor som är där för att dansa och inte låter sånt svineri passera.

Den 2015-05-05 klockan 19:29:48
Frida skriver:

Fan för de där jäkla svinen som tar plats och förstör och drar ned. Varför ska de alltid finnas där och förstöra? Allt sånt som en ju egentligen tycker om ska de ta ifrån en. All kärlek och kram och tack för att du sa till, även om det ju är skit att det behövs så är det ju så jäkla starkt och välbehövligt för samhället. Ett gubbslem i taget liksom. Hoppas du hittar något bättre ställe att dansa på <3

Den 2015-05-05 klockan 20:23:36
URL: http://weareallstoriesintheend.blogg.se
Annie skriver:

FYFAN! Vilka jävla äckel!
Jag började också på Chicago för nåt år sen och det kändes som att hälften av alla män som var 40+ hade "DU SKA BARA FÖLJA" som nåt jävla mantra. Dom ba njööööt av att få sätta en på plats, trots att dom själva var kassa. Dansade med en man som var 60-70 år som hela tiden kommenterade mitt utseende, mitt hår. Under en genomgång av ett danssteg när vi blev tillsagda att blunda för att känna takten, så drog han sig intill mig och sa med en "förförisk" röst: "är det mig du tänker på när du blundar?" JÄVLA ÄCKEL! Jag slutade också dansa, det var bara ångest.

Den 2015-05-05 klockan 21:03:56
Fransesca skriver:

Hej Emelie!
Jag dansar också Lindy Hop. Började på Chicago, åker också ibland till Herräng. Nu bor jag i Skellefteå. Fyllde 50 förra året. Bara så du får en liten bakrundsbild :)

Läste ditt blogginlägg tack vare en gemensam vän på FB. Först skrattade jag igenkännande men sedan blev jag alltmer beklämd särskilt när du sa att du skulle sluta. Ge INTE upp!! Jag hoppas att du står på dig och fortsätter stå upp för dig själv både mot män som Man 1 & 2.

När det gäller följa så är det självklart så att man måste kunna respektera att när man är på klass att man gör de steg som lärs ut. Jag går högre upp i klasser och där är det vanligare att man kan lägga till vilket jag är OK med då. När det gäller att vara följsam så tyckte jag att Man 2 var helt respektlös och borde hålla truten. Ingen kan insistera på att du skall följa bättre om man inte själv är villig att följa det läraren säger...

Slutligen vill ändå ge ett annat perspektiv på att följa. Jag har kämpat ganska mycket med det där själv och valt att se varje "jobbig" dans som ett sätt att bli superbra på att följa allt och alla förutsatt att det finns ett minimum av taktkänsla så klart ;) Men det är min egen grej.

Kände mig tvungen att skriva till dig för att jag älskar lindy, minns den där första euforiska känslan och tycker INTE att du skall sluta dansa! Med vänliga Hälsningar Fransesca

Den 2015-05-05 klockan 22:54:50
Lisa skriver:

Åh vad jag känner igen mig i det du skriver ! Jag har dansat i ca 2 år, det senaste halvåret även lindy hop. De gubbarna kan verkligen sinka dansgLädjen helt. ge inte upp dansen ! Fortsätt kämpa emot ! Det är många som är på din sida !
Styrkekram

Den 2015-05-06 klockan 07:09:35
HildeSol skriver:

Så tøff du er som sier fra! Du kan være sikker på at hver gang du gjør det, står det minst ti stykker bak deg og har reagert på det samme, men som ikke tør si noe.

Den 2015-05-06 klockan 08:29:16
URL: http://hildesol.blogspot.com
Sara skriver:

Jag känner igen mig så mycket!!! Jag har inte dansat lindy, men däremot bugg och boogie woogie. Bara hela grejen att en SKA FÖLJA, jag vill lära mig att föra också! Och instruktionerna om vilket uttryck en ska ha när en dansar. Mannen ska vara stark och stabil och VISA UPP kvinnan som bara ska följa och vicka på höfterna. Tröttsamt.

Tycker att Matildas idé om en kvinnoseparatistisk dansgrupp är strålande! Jag vill också starta till hösten!

Den 2015-05-06 klockan 08:36:23
Anette skriver:

Gubbar (även i 20-årsåldern) finns det gott om tyvärr, men jag fattar inte varför inte fler säger ifrån? Eller åtminstone stödjer de som vågar protestera, inte efteråt utan precis när det händer! Hur ska annars gubbarna lära sig - de får ju hålla på ostört. Har själv lackat ur ibland och stått alldeles själv och orerat med killar/män som jag upplevt tagit för mycket plats och inte lyssnar på andra. Efteråt får man en klapp på ryggen av andra som tyckte det var bra gjort men som är helt tysta under själva situationen...

Den 2015-05-06 klockan 10:16:35
Josephine skriver:

Fy vad arg jag blir! Vill bara säga att jag tycker att det är så jäkla starkt av dig att säga ifrån och stå upp för dig själv, jag hoppas att jag också skulle våga det om jag befann mig i en liknande situation. Att du vågar ökar i alla fall sannolikheten att jag och andra också vågar.

Den 2015-05-06 klockan 10:31:33
Matilda skriver:

Vilken supertips att det finns queerlindy!


Den 2015-05-06 klockan 10:35:00
Anonym skriver:

Stora Kramar till dig!!! Bra att du stod upp. Styrka! /Malin Lundstedt

Den 2015-05-06 klockan 10:49:04
Anonym skriver:

Usch känner tyvärr igen mig.
Bra att du lägger skulden där den hör hemma.
/
suss

Den 2015-05-06 klockan 12:18:34
Anonym skriver:

Usch känner tyvärr igen mig.
Bra att du lägger skulden där den hör hemma.
/
suss

Den 2015-05-06 klockan 12:18:35
Anonym skriver:

Usch känner tyvärr igen mig.
Bra att du lägger skulden där den hör hemma.
/
suss

Den 2015-05-06 klockan 12:18:37
Anonym skriver:

Usch känner tyvärr igen mig.
Bra att du lägger skulden där den hör hemma.
/
suss

Den 2015-05-06 klockan 12:18:37
Frida skriver:

Blir så jävla förbannad.
Glöm inte att du är viktig, och grym!

Den 2015-05-06 klockan 20:20:56
Anonym skriver:

Hej! Tips från avancerad lindydansare! Jag började som 18åring och känner VERKLIGEN igen mig. Vapnet blir allt eftefsom att sen överglänsa med sin grymhet. Till sist vågar Man 1 & 2 ens titta på dig för att det är uppenbart att man har mer själ, musikalitet, talang och utstålning än dem. En kan helt enkelt säga att en äger - och de skäms för de skeva tips som de gett under första nybörjartiden. Jag håller inte på något sätt dessa män om ryggen - men ju längre du kommer desto bättre blir det, även om det är en klen tröst. Jag måste ändå ge den "riktiga" lindy-världen cred för att vara generellt öppensinnig och välkomnande. Framförallt i de yngre, genuint intresserade kretsarna. På få ställen har jag möts av en så inkluderande subkultur där ALLA typer (såväl märkliga som fantastiska) välkomnas - på gott och ont. Nu för tiden dansar jag nästan uteslutande med personer jag känner, som jag är bekväm med, både för och följer och tror på dansen som jämställd kommunikation. Trots de begränsande namnen förare/följare är nog de flesta dansare på en högre nivå rörande överens om att det handlar om ett likställt samspel mer än något annat.. Ur det kommer det så mycket fantastiska ting att det låter helt befängt att du ska behöva sluta nu. Och för att nyansera bilden vill jag säga att där finns en stark kärna som tror på RÄTT saker, som är representerad av alla sorter - queer, vit man, rasifierade etc.

Den 2015-05-07 klockan 00:36:40
Anonym skriver:

Hej! Tips från avancerad lindydansare! Jag började som 18åring och känner VERKLIGEN igen mig. Vapnet blir allt eftefsom att sen överglänsa med sin grymhet. Till sist vågar Man 1 & 2 ens titta på dig för att det är uppenbart att man har mer själ, musikalitet, talang och utstålning än dem. En kan helt enkelt säga att en äger - och de skäms för de skeva tips som de gett under första nybörjartiden. Jag håller inte på något sätt dessa män om ryggen - men ju längre du kommer desto bättre blir det, även om det är en klen tröst. Jag måste ändå ge den "riktiga" lindy-världen cred för att vara generellt öppensinnig och välkomnande. Framförallt i de yngre, genuint intresserade kretsarna. På få ställen har jag möts av en så inkluderande subkultur där ALLA typer (såväl märkliga som fantastiska) välkomnas - på gott och ont. Nu för tiden dansar jag nästan uteslutande med personer jag känner, som jag är bekväm med, både för och följer och tror på dansen som jämställd kommunikation. Trots de begränsande namnen förare/följare är nog de flesta dansare på en högre nivå rörande överens om att det handlar om ett likställt samspel mer än något annat.. Ur det kommer det så mycket fantastiska ting att det låter helt befängt att du ska behöva sluta nu. Och för att nyansera bilden vill jag säga att där finns en stark kärna som tror på RÄTT saker, som är representerad av alla sorter - queer, vit man, rasifierade etc.

Den 2015-05-07 klockan 00:36:42
Lisa skriver:

Så himla bra! Tack och bock för att någon står upp när det inte är okej. Nedslag på dem som inte ser skillnad på okej och inte okej.

Den 2015-05-07 klockan 14:21:28
Dorismatilda skriver:

Gah. Jag känner igen mig. Bra att du tog upp det här! Inte för att det var vad som fick mig att sluta med Lindy Hop, men liknande erfarenheter är nog den största orsaken till att jag drar mig för att börja igen.

Den 2015-05-11 klockan 18:13:09
Linnea skriver:

Hej!

Har dansat på Chicago i många år så jag vet PRECIS vad du pratar om. Men låt inte gubbarna få sån makt att de driver bort dig från något du gillar så mycket! Att starta tjejgrupper löser inte det faktum att man måste stå på sig, lära sig säga nej och våga vara lite jäkla otrevlig ibland!! Försök att se Chicago som en träningsplats där du får öva dig i att sätta patriarkatet på plats! Om du inte vill dansa med nån gubbe så gör inte det, du behöver inte förklara eller försvara dig! Antingen går du dit och "står över" när det är dags att dansa med de du inte vill dansa med. Eller så kan du börja föra istället. Ställ dig bredvid den jobbiga gubben så han förstår att du har koll att han inte limmar på 20-åriga tjejer eller kör sin egen "privatlektion". Gubbarna kommer fortsätta så länge ingen säger till. De slutar inte för att man gnäller över dem med andra tjejer! En tillsägelse rakt i fejjan är vad de behöver! De ska inte få dig att ge upp din dans, då har de vunnit! På samma sätt som de alltid gör! Upp i sadeln igen bara!! Du är modig du så det fixar du!!! Tack för en väldigt rolig blogg!!

Den 2015-05-12 klockan 06:40:17
j skriver:

Hej,
sjukt tråkigt men jag känner också igen mig i det du skriver. Började när jag var 17 och fattade inte varför det ofta kändes så obekvämt, önskar att jag också haft den insikten då!

min lösning var att dra med ett gäng vänner så vi kunde dansa och lära av varandra istället och nu är mitt mission att lära mig föra själv! hoppas att du kan hitta tillbaka till lindyn eller någon annan hobby som inte blir förstörd av gubbar.....

Den 2015-05-14 klockan 12:49:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida
















SecondhandGuide.se Besökstoppen
RSS 2.0