Bara ett flytande dunkande huvud med ett hjärta nedanför.

Det är nog ingen som läser här längre för det var nog mer än tre år sedan jag skrev sist. Men det känns ganska skönt. Önskvärt faktiskt. För jag behöver bara skriva. Till ingen. Till någon. Till mig själv. Typ. 
 
 
2014 så skrev jag om min ångest och mina två depressioner. Jag citerade Ann Heberlein för att försöka förklara hur min ångest känns:
 
 
”Min ångest tillhör inte den chica existentiella kulturångestgenren. Min ångest är verkligen inte klädsam. Den genererar inte stor poesi och passar dåligt ihop med rödvin och sociala sammanhang. Min ångest kryper på alla fyra och slår huvudet i golvet. Bang bang tills blodet kommer. Min ångest stoppar fingrarna i munnen nästan av sig själv tills de välsingnade spyorna befriar och kroppen blir stilla och slak och munnen smakar beskt och surt och det är illande gult i klosetten och naglarna river och klöser och blodet kommer.”
 
 
Nu är det snart 2018, alltså nästan fyra år sedan jag skrev det där inlägget. Jag hade distans då. Jag kunde skriva om det och beskriva hur det kändes. Ångesten var inte lika påtaglig. Den hade liksom dragit sig tillbaka och gjorde så att jag kunde se klart på den. Se den tredimensionellt och liksom vrida och vända. Visst fanns den där ibland. Men inte från morgon till kväll. Inte lika smärtsamt rivande i magen. 
 
Jag minns att jag tänkte att jag tagit mig igenom det för sista gången. Att ångesten aldrig aldrig skulle gripa tag om mig igen. För nu har jag lärt mig. Nu vet jag hur den fungerar och jag vet hur jag ska tänka och använda de där jävla verktygen som alla psykologer pratar så mycket om. 
 
Men i höstas när jag var med min kontaktungdom hos hans psykolog så kom den. Jag kände på vägen dit att något  var fel. Jag hade en konstig känsla i magen, kände mig ledsen, att världen kändes främmande och farlig och att jag var yr i huvudet och kände mig overklig. Som att jag satt i en bubbla eller bakom en glaskupa på pendeltåget ut mot Handen och att allt som hände runt omkring mig skedde utan att jag hörde dit. Paniken började komma krypande och jag blev skräckslagen. Det var så längesedan. 
 
När jag satt i det lilla rummet utan luft med A och hans psykiatriker så slog den till med all kraft och allt jag kunde tänka var inte nu inte nu inte nu. Jag höll ihop mig själv i ytterligare femton minuter. Fick tvångstankar om att jag skulle tappa kontrollen över kroppen och att jag skulle svimma. Alltid så jävla rädd för att svimma. Det susade i öronen. Rummet krympte. Hjärtat slog. Jag kunde plötsligt inte ta djupa andetag. Jag kunde inte fästa blicken någonstans för allt blev suddigt. Jag hörde mina hjärtslag i öronen. Kände inte min kropp längre. Var bara ett flytande dunkande huvud med ett hjärta nedanför. Ändå nickade jag jakande åt något psykologen sa. Tittade på min kontaktungdom och försökte le. Planerade in en ny tid och att jag skulle följa med som stöd även nästa gång. Skakade hand. Tackade. Frågade "ska vi stänga dörren när vi går?".
 
Ute i trapphuset brast det och jag kunde inte hålla det inom mig längre. Panikattacken kom ut i tårar och jag kunde inte andas. Inte ta djupa andetag. A blev förvånad över att det plötsligt var han som skulle hjälpa mig. Att jag blev den svage och han den starkare. Han försökte få mig att andas långsammare. Kramade mig. Påminde mig om att det snart skulle gå över. Och ja, panikattacken klingade av men den hade öppnat ett hål. Ett mörkt djupt jävla avgrundshål inne i mig. För nu blev jag påmind om hur det var. Hur det var att ha sån fruktansvärd ångest att man smälter ihop till en pöl på marken och bara skriker. Jag hade glömt. Jag hade fan glömt hur det kändes. Så snabbt går det att glömma bort när man plötsligt mår bra. 
 
Jag tog mig hemåt i en dimma. Först in på subway i gallerian och försöka hålla masken. Vi hade ju sagt att vi skulle äta lunch tillsammans efter psykologbesöket. Och jag hade ju sagt att panikattacken lagt sig. Men ur det öppna mörka hålet sipprade fortfarande små stråk av panik upp. Jag kunde inte köpa något. Bara en cola. Som jag drack i hopp om att få i mig socker. Folk överallt. De flöt ihop i en färgglad smet av jackor, hud och påsar. Hade inga ansikten. Alla lampor stack i mina ögon. Ljudet blev öronbedövande men ändå dovt mullrande. Jag minns inte vad jag sa till A. Bara att han blev sittande kvar med sin macka och att jag började springa ut. Mot pendelstationen. Flera minuter tills tåget skulle gå. Jag ville bara hem och lägga mig på hallgolvet och gråta. Jag ringde Dima. Hon satt på tåget mot Växjö. Jag kände en instinktiv vilja att bara åka hem till mamma och pappa i min hemstad och bli omhändertagen. Jag skrev ett snabbt sms till Anna om att jag inte kunde möta henne för en öl vid Mariatoget som vi planerat. Jag ville bara hem och gråta. 
 
Men så stod jag ändå vid Mariatorget och när Anna kom så kramades vi länge och jag berättade allt som hänt. Varför händer detta nu? Jag har inte känt såhär på nästan tre år. Jag trodde allt hade blivit bra nu. Att ångesten skulle hålla sig borta. Vi drack en öl ändå. Och alkohol lindrar alltid. Den tar bort glaskupan över mitt huvud och hålet i magen.
 
Efteråt åkte jag hem och somnade med kläderna på. Helt slut. Helt urlakad. Helt tom. 

Kommentarer
HildeSol skriver:

Jeg vet lite om angst og skal ikke engang prøve å si noe lurt, ville bare sende en klem.

(Dessuten ble jeg, tross temaet, glad da bloggen din plutselig dukket opp i RSS-leseren min igjen - skriv gjerne oftere...)

Den 2017-12-19 klockan 23:38:18
URL: http://hildesol.blogspot.com
Jenny skriver:

Jag läser. Jag har letat efter dig då och då, eftersom att jag tycker att dina "guldfittor" är genialiska! Men efter att jag har läst ditt senaste inlägg, så antar jag att du inte gör guldfittorna längre? Men när du mår bättre och om du börjar tillverka dem igen, är jag väldigt intresserad av att köpa någon. Sköt om dig!

Den 2017-12-28 klockan 11:06:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida
















SecondhandGuide.se Besökstoppen
RSS 2.0