En blommig tekopp

Nästa vecka ska jag hålla ett hyllande tal. Jag valde att hylla minnet av min fina morfar.

”Ja må hon leva, ja må hon leva. Ja må hon leva ut i hundrade år. Javisst ska hon leva, javisst ska hon leva…” Sången bröts mitt itu. Det ända som hördes var gråt. Ja, du grät. Jag trodde faktiskt aldrig att du kunde gråta. Människor som skrattar, skämtar och ler och alltid sprider glädje omkring sig, de kan inte gråta. De borde inte få gråta. Jag tittade mig hjälplöst omkring och såg att mamma och mormor också stod med tårar i ögonen. Jag minns att jag gick fram till sängen och försökte krama bort sjukdomen från dig. Jag lade örat mot din bröstkorg och hörde hjärtat slå där inne, likt en fjäril i ett krankt skal. Den sprudlade av liv och ville ut, men den skulle inte få flyga mer.

Det var sista gången jag såg dig.

Det var min elva års dag. Du hade en månad tidigare skämtat om att du inte skulle missa mitt kalas för allt i världen. Du skojade om att du skulle ta med dig en syrgastub och komma till varje pris. Jag skrattade åt dig. Ett barnskratt, ett äkta skratt, för jag visste aldrig att du skulle försvinna. Det finns inte i en elvaårings huvud. För mig var du odödlig, i mitt liv fanns det inte plats för dig att försvinna. Du kom inte på mitt kalas, utan jag stod vid din sänggavel med en teckning hårt tryckt mot bröstet. Teckningen föreställde en snirklig stig, kantad med blommor och gröna buskar. Överallt flög fjärilar och bin och längst upp på teckningen fanns en stor brun port. Det var porten till himmelen. Där knackade man på när man lämnat livet på jorden, då du inser att du inte kan komma tillbaka.

Jag målade säkert tolv teckningar till dig under tiden du låg på sjukhuset. Jag berättade alltid för dig vart jag tyckte du skulle sätta upp dem när du skulle komma hem igen. De teckningarna skulle inte måla dina väggar med färg, utan pryda insidan av ditt kistlock. Jag skulle inte få krama en varm kropp och höra fjärilen inuti ditt bröst, bara lägga handen på en kall panna. Var inte det konstigt? Att jag målade en teckning av livets sista väg utan att riktigt förstå att det var just där du skulle gå?

Jag har aldrig tidigare gråtit så mycket, aldrig sett en människa ligga så kall och stilla. Trots att du var död och kall som is, så såg det ut som om du bara sov. Jag ville så intensivt att du skulle öppna dina ögon, sätta dig upp i kistan och krama mig hårt. Berätta ett av dina skämt och få mig att skratta. Tanken på att jag aldrig skulle få se dig öppna ögonen igen gnagde sönder mig inifrån. Hur kan en människa så full av liv nu ligga blek i en kista? Hur kan en sprudlande fjäril få ligga och ruttna bort i jorden? Vart tar alla tankar vägen? Alla erfarenheter och alla förhoppningar. Vart tar orden och tårarna vägen? Skratten, hur kan de tystna för alltid? Det var då jag kom och tänka på teckningen, vägen upp till himmelen. För att inte göra alla frågor så svåra och smärtsamma så bestämde jag mig för att det var där du gick nu. Knackade på dörren, steg in och satte dig på en stjärna. Med benen dinglande över kanten.

Elva år senare, finner jag mig själv stå inför en publik och prata om min älskade morfar. Världens finaste morfar som fick lämna det vackra livet alldeles för tidigt. Det var så orättvist. Du och mormor skulle pensionera er och kanske flytta till Spanien. Du och jag skulle åka på safari i Afrika .

Det gick så fort och bara två veckor efter beskedet så var du borta.

Trots att jag gång på gång stänger mina ögon och försöker inbilla mig att jag ser världen genom en elvaårings ögon, så går det inte. Jag kan inte se hur drömmarna dansar sin barfotadans över gräset. Jag kan inte höra dig sjunga på midsommar. Jag kan inte känna din lukt längre och inte smärtan när en födelsedagssång går mitt itu och brister ut i tårar. Hur mycket jag än vill och försöker, så kan jag inte känna den känslan och se ditt ansikte så tydligt framför mig som innan. Din röst kan jag inte höra längre, och ditt skratt har för länge sedan slutat dansa i mitt öra. Jag har nästan glömt bort hur det var när du fanns.

Trots att så mycket förändrats så glömmer jag aldrig dig. Jag kan fortfarande se dig sitta på en stjärna där uppe och dingla med benen. Din vind smeker fortfarande mina kinder torra från tårar och jag ser fortfarande den livfulla fjärilen dansa i luften, sprudlande av liv.

Morfar, tack för att jag fick elva fina år med dig.