Angående aktivism.

Bilderna screenshots från dokumentären The Suffragettes som visades på SVTplay.
 
 
Under början av 1900-talet kämpade Suffragetterna för kvinnlig rösträtt runt om i världen, med sitt huvudsakliga centrum i Storbritannien och USA. Kvinnor gick tillsammans ut för att uppmana samhället, läs männen, att de också bär rätten att vara med och bestämma viktiga beslut. Det hela började med uppmaningar om lagändringar och debatter om kvinnornas rätt i samhället. Sakliga och faktabaserade argument. Om att kvinnor också borde äga en röst. När ingen lyssnade på det började demonstrationerna. Hundratals kvinnor marsherade genom Hyde Park i London och ut på stadens gator. När inte detta heller hjälpte så började de aktivistiska aktionerna. Hundratals skyltfönster i Londons innerstad krossades av kvinnor som gömt hammare och vassa föremål i sina handväskor. Allt på samma klockslag. Det spottades på poliser. Kastades sten. Eldades. Sparkades. Skreks. Och suffragetterna hamnade i fängelse där de hungerstejkade för att bli frisläppta. Då började de tvångsmatas. Men de gav inte upp. Detta trots uppmaningar från samhället att göra så och till slut även bland vissa inom aktionsgrupperna som bröt sig fria för mer fredliga aktioner. 
 
MEN DE GAV INTE UPP. Och 1918 vann de sina röster. 
 
Jag ryser av den här historien. Tänk att vara en del av något så stort. Tänk att tillsammans med tusentals andra kvinnor, och män, kämpa för ett bättre samhälle. Gör man sådant längre? Nej, det känns som om det ligger så djupt rotat i sin hjärna att MAN INTE SKA GÖRA UPPROR MOT SAMHÄLLET nej nej nej! Men så hände det här i Husby som varit på nyheterna enda sedan i helgen. Ungdomar har börjat göra uppror mot polis och ja, hela skiten. Hela systemet. Och för första gången på länge så reagerar man mot hur polisen uppträder. Hur de talar nedlåtande om ungdomarna och man inser att ja, varför ska polisen alltid ha rätt? Kan det faktiskt finnas en anledning till att ungdomar gör uppror mot samhället. Förmodligen, ja. Och är inte detta ett lysande exempel på hur vårt patriarkaliska samhälle inte BARA PÅVERKAR KVINNOR UTAN ÄVEN MÄN. Jag säger inte att jag är för kriminella handlingar och det vore väl etiskt korrekt av mig att värna om att ord är starkare än våld. Det tror jag i de flesta fall att de är. Men när inte ord räcker till? Vad händer då? NÄR INGEN LYSSNAR.
 
Kan man inte få sätt spjärn mot hela kalaset då och verkligen visa vad man känner. 


 
Natten till tisdagen den 21 maj så utsattes en American Apparel-butik i Stockholm för vad tidningarna kallar vandalism. Och ja, lagen säger att det är vandalism såklart. Det är en olaglig handling. Men ingen våldshandling utfördes utan klistermärken och affisher med förklaringar till vad sexism gör med samhället samt uppmaningar att bojkotta företaget sattes upp. Jag ryser av välbehag och ambivalens när jag tänker på vad man tillsammans kan göra när man fått nog. 



 
Och plötsligt så börjar den hända saker. Folk blir förbannade och folk har fått nog. På tumblrn Run the world! Girls! postas det uppdateringar om aktioner mot reklamplanscher och gatupratare. Beyonce står plötsligt och åmar sig med jättelika rosa bokstäver framför sin brunbrända kropp och jag känner bara yes! Yes och fy helvete vad vi har fått nog av den här skiten nu. 
 
 
 
 
Och nej, DET ÄR INTE BARA KVINNOR SOM FALLER OFFER FÖR ETT PATRIARKALT SAMHÄLLE. Det är inte bara kvinns som vill få ett stopp på den här skiten, det är alla. Oavsett kön. Han, hon, hen. Här har tex farsor i Skarpnäck visat att de har fått nog. 
 
 
Jag ställer mig alltså frågan. När är aktivism okej? Är de okej? Är de starkare än ord? Leder det någonstans? Jag har inga svar. Men jag vet att jag ryser enda ner i tårna vid tanken på att vi alla går ihop och säger stopp. Likt Suffragetterna i sekelskiftets London. 
 

Kommentarer
andréa skriver:

Åh, blir så glad av sådant här. Tror definitivt att det når längre än ord i slutänden.

Den 2013-05-25 klockan 19:34:15
URL: http://kaffehuset.ratata.fi/
Liten gul spindel skriver:

Ryser och gråter en skvätt för att människan kan vara så fantastisk, när vi går ihop, hjälps åt och agerar för förändring.

Svar: Ryser och gråter en skvätt för att du ryser och gråter en skvätt... ;)
.

Den 2013-05-25 klockan 20:16:20
URL: http://litengulspindel.blogg.se
Madelein Larsson Wollnik skriver:

Vi har mycket att tacka suffragetterna för!!

Den 2013-05-25 klockan 21:03:01
URL: http://madelein.se/
ahmenduvet skriver:

ÅÅÅH herreguu, vad du är bra! Ryser över hela kroppen! Tack för en underbar blogg :D

Den 2013-05-26 klockan 12:21:37
URL: http://ahmenduvet.blogspot.se
Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa skriver:

Jag gillar aktivism :) När budskapen är sånt jag ställer mig bakom ;) Och när det INTE drabbar enskilda individer (typ hälla färg på nåns pälsväst).

Svar: Jag är beredd att hålla med! :)
.

Den 2013-05-26 klockan 13:00:15
URL: http://moralfjant.blogg.se
Fröken Tö skriver:

Du är så jävla bra!!!

Svar: Alltså åh tack!!! Fan vad fin du är
.

Den 2013-05-29 klockan 11:29:33
URL: http://lizzzies.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida
















SecondhandGuide.se Besökstoppen
RSS 2.0