En blommig tekopp

 

 

 

 

Jag och min mage har ett ganska komplicerat förhållande. Den mullrar och spänner ut sig, så att jag inte ser mina fötter när jag står och tittar ned mot tårna, precis den dagen då jag tänkte ha min tajta pennkjol. Den skriker "nej nej nej" då jag korvar ner sprirorna i mina snyggaste jeans och hotar med att explodera då jag sätter mig ned för att dricka mitt efterlängtade glas rödvin. Den är i trotsåldern gissar jag. Likt ett bångstyrigt barn så vägrar den göra som jag vill att den ska göra. Och vara som jag vill att den ska vara. Men på senare dar har jag insett att de eviga tankarna om mer magövningar på gymmet inte riktigt fungerar på mig. Observera att jag här skirver TANKAR OM magövningar, inte att jag utför dem. För det är inte riktigt min grej har jag insett. Jag har inte tålamod eller ork att ligga med röven i en svettig matta och göra hundra sit-ups om dagen för att få den mage jag vill ha. Jag måste inse att det liksom aldrig kommer att hända. Och det finns så mycket jag vill ha mer. Än den där drömmagen. Det finns SÅ mycket viktigare saker. Så detta är dagen när jag tänkt börja gilla min mage lite mer. Trots den ständiga uppblåsheten och känslan av att vara i sjätte månaden. Så jag gör som Karin och följer dessa tre enkla steg:

 

1. Nyp lite i magen
2. Säg, "det här var en snygg mage"
3. Klart

 

 

Aaaah, gud så skönt! Min mage kurrade just till av välbehag.