Sydafrika, instagram och flygrädsla.
Hörreni. Nu åker jag iväg till varmare breddgrader ett litet tag. Närmare bestämt till Sydafrika och Namibia. Min bror gör praktik på ett hotell utanför Kapstaden och vi ska vara där några dagar med honom och hans flickvän. Sedan ska vi flyga till Namibia och åka på safari, bo i tält osv. Jag tycker det ska bli väldigt härligt att åka iväg men jag får ändå ALLTID ångest när jag ska ut och resa. Detta på grund av min hiskeliga flygrädsla. Jag hatar det på grund av saker:
1) Instängd i en tub tusentals meter upp i luften. Det är inte normalt. Det är fan inte det.
2) Värsta tänkbara döden. Fan, jag vill inte vara med om en flygolycka. Jag vill inte. Vill inte. Vill inte. Jag har drömt mardrömmar om detta hundratals gånger. Kan inte tänka mig något värre.
3) Tusentals meter upp i luften, nämnde jag det?
4) Existentiell jävla kris. Döden. Rymden. Evigheten. Jag har det fan tillräckligt jobbigt nere på jorden. Vad fan ska jag upp i luften och göra?
5) Flygplansmat. På grund av ångest: illamående. Kan absolut inte äta något i en folielåda som smakar kemiskt. ALLT smakar btw äckligt på flygplan. Har ni tänkt på det?
6) Oron för oväder. Kapare. Rymdvarelser. Svarta hål.
7) Lock för öronen. AJ. Nej, det funkar inte att hålla för munnen och blåsa upp kinderna. Det är bull.
8) Luftgropar. Omg.
Vad blir då räddningen?
1) Mina lugnande piller. Jag tror jag tar två.
2) Sömn. Sedan vill jag bara söve. Söve bort allt.
3) Vin. Sprit. Öl. Allt alkoholhaltigt. Inte i grova mängder. Bara en avslappnande mängd. Man får dock absolut tänka på att inte mixa med piller!
4) Om det visas en bra film.
5) Lugna och snälla flygvärdar.
6) Inget oväder eller luftgropar.
Så. Jag hoppas det kommer att gå bra. Jag kommer inte att synas här på cirkus tre veckor. Vilket är lite tråkigt. MEN, ni kan följa mig på instagram om ni vill. Där ni dessutom, nu i veckan, spatserade över tusen-följare-strecket. SÅ KUL! Så följ mig på emeliefridae. Så syns vi där helt enkelt. Tills jag är tillbaka.
Ta hand om er. Jag älskar er! (Blir typ blödig)
När Vita Bergens klockor ringer.
Tant Bellas illustrationer av moi!
Hallå hallå hallå hallåååå. Fan vad kul det är att bli avmålad. Alltså helt fantastiskt. Det har hänt två gånger tidigare: Agnes Åhmans fina fina teckning av mig i sjalett och klänning och Annika Bäckströms fabulösa header med tekopp och tampong.
Nu har det blivit dags igen. Och hela två illustrationer! Det är Isabella Lindqvist som håller i pennan och ja, jag gillar de väldigt mycket. Särskilt Krossa-patriarkatet-bilden.
Jag ser verkligen sjukligt arg ut. Vilket jag oftast inte är. Men ibland. Okej, ganska ofta...
Här är den andra illustrationen där Isabelle har fångat mina smala skratt-ögon perfekt.
Tack tack tack fina Isabella! Gå in på hennes blogg här och titta på fler illustrationer. Plus mycket annat. (Till exempel hennes fantastiska rosa hår!)
Alla framtida avmålningar välkomnas högaktligen! Puss!
Detta är jag just nu:
Eller det här:
Eller det här:
Fast typ exakt såhär:
Varför undrar ni?
Hemtenta. Puss!
Blygdläppsmätning.
*mäter*
Like a tigah.
Likt en tiger kommer jag nu att skutta iväg till Slussen och ta båten över till Gröna Lund. Där ska jag förlusta mig i diverse karuseller och sedan titta på Markus Krunegård. Sippandes på ett glas rödvin.
Herrejesus vilken fin kväll det kommer att bli. Hoppas ni också får en fin! Skjortan är från Myrorna.
Youtube-tips!
Jag DÖR av hurra-faktor av underbara Megan MacKays ovanstående videos. Och många av hennes andra. Så in och kika och prenumerera.
Tinder - mina funderingar och tankar. (Låter väldigt seriöst, är det ej.)
Jag har på senare tid bestämt mig för att ge mig ut på marknaden. Detta låter fruktansvärt, märker jag nu när jag skriver det. Men jag menar helt enkelt att det är dags att börja dejta. Dejtdejta liksom. För att jag vill. Inte för att jag måste. Därför har jag, likt många andra, skaffat appen Tinder.
En ny värld har alltså öppnat sig och med den en del tankar och funderingar:
1) Vad ska man välja för bild? Det finns säkert en hel vetenskap kring detta. Jag väljer att testa lite och tar min leopard-polo-bild från i somras. Ser liksom lite lagom avslappnad ut. På ett berg. Med en cigg i handen. Bra hårdag också...
2) Det självklara: Allt hänger på din utsida. Inte en jävel pallar väl gå in och läsa på varenda person? Nej, fingret viner över skärmen och ibland går det så snabbt så att...
3) ...man RÅKAR svischa bort eller trycka på det röda krysset istället för det gröna hjärtat när den snyggaste person du någonsin sett syns på skärmen. Bara sådär är hen borta i Tinderdjungeln och kommer aldrig mer igen. Det känns deppigt. Det känns svårt. Du vet varken ut eller in. Kanske var hen din framtida livskamrat och självsfrände. Du ser familjefoton brinna upp och små söta bebisar med hens ögon tyna bort. Det är för jävligt.
4) Den fruktansvärda känslan av otillräcklighet när personen du PRECIS blivit matchad med snabbt som ögat tar bort matchningen! Så kränkande. Otroligt.
5) Det faktum att min killtyp nu är HELT identifierad och finns som mtachningar i en lång lista. Alla ser likadana ut och jag blir rädd för mig själv. Mörka. Långa. Skäggiga. Bruna ögon. Rutig skjorta. Fina tänder.
6) Det obehagliga med att börja KÄNNA IGEN folk på stan. Igår gick jag på Hornsgatan och svär att jag såg en kille jag svischade bort bara någon timme tidigare. Kände mig elak.
7) Det minst lika obehagliga när tidigare ragg samt ex-kex dyker upp på skärmen. Inte är väl de ute och dejtar? Jag trodde de inte fanns längre. Eventuellt levde i en värld för expojkvänner i ett fjärran land. Landet X. Typ.
8) Att jag väljer vissa på grund av fina namn.
9) Att vissa jag väljer är typ 19...
10) Vad är grejen med denna följetong av bilder: 1. Bild på mig med vän. (jag är den minst attraktiva) 2. Bild på bar överkropp på alternativt gymmet eller stranden. 3. Bild på mig och valfritt gulligt djur. Bild nummer 4. Jag i mitten av ett tjejgäng. 5. Jag i sportsammanhang. ???
11) VAD HÄNDER SEDAN? Jaha, nu är vi matchade. Vad händer nu? Ska man bara börja prata. Vad skriver man då? Och varför i allsin dar finns det inga emojis? Jag klarar mig ej utan dessa. De kan höja vilket krystat tillfälle som helst. Jag vågar i alla fall inte börja prata. Så jag väntar. Och det enda som händer är att någon skriver "hey babe" och jag är snabb på att ta bort matchningen.
Summan av kardemumman: Jag måste nog ge det lite tid och fortsätta fiska... Jag tror eventuellt att jag fungerar bättre ute i den riktiga världen. Pratandes. IRL. Fast vem vet. Jag fortsätter. To be continue...
Vår kamp ser inte ut så.
Hallå. Du. Anonym. Jag önskar att jag haft ett namn på dig. Eller att du åtminstone kunde lämnat din mailadress så att vi fick möjlighet att prata. Det hade varit lättare då. Fint, på något sätt. Eller kanske inte fint. Men mer mänskligt. Istället för att sitta bakom en flimrande skärm och trycka på enskilda tangenter som tillsammans blir ord som du kanske inte menar. Eller kanske menar. Ord kan bli så farligt hårda när de hamnar i text. För ja, din kommentar skrämde mig. Fick min tisdagskväll att bli lite lite sämre. (Plus att jag tycker att du med vissa ordval låter LITE VÄL dramatisk...)
Så. Om du lämnat din mailadress.
Jag skulle inte skriva något hatiskt tillbaka. Jag skulle inte skriva att du gjort misstaget att jävlas med mig, den medmänskliga och ack så mäktiga feministen och antirasisten. Jag skulle inte skriva att du snart skulle gråta när vi vinner. Jag skulle inte skriva att vi kommer att dra fram som en kärleksarmé och trampa ner alla hatare i vår väg. Jag skulle inte skriva att det var omöjligt att bekämpa oss.
Jag skulle inte skriva: Känner du till antirasismens historia och den medvetenhet som kommer efter att allt det hemska är gjort och allt hat uttömt, så skulle du veta att vi är högst olämpliga att jävlas med.
För vet du vad, Anonym. Det är det som är skillnaden mellan oss. Vår ideologi och våra tankar är inte byggda på hat och ilska. Som din. Vår är byggd på medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek.
Därför skulle jag aldrig skriva så till dig.
Istället tänker jag hoppas och vänta. Kämpa. Prata. Informera. Kämpa lite till. Kämpa mycket till. Manifestera. Organisera. Tänka på dig någon gång ibland. Hoppas att ditt hat och din ilska kan omvandlas till något annat. Kanske att vi når dig. För vi kommer aldrig med våld krossa er. Vår kamp ser inte ut så.
Tills dess. Ta hand om dig.
//Emelie
Svart dag betyder svart klädsel.
I går var en väldigt ledsam dag. Som sagt. Jag är glad för att stödet för Fi har ökat. Men livrädd för att 13% av vår befolkning röstade på Sverigedemokraterna. Men jag orkar liksom inte älta mer om det just nu. För min skalle är helt tom.
För att spegla mitt inre klädde jag mig i svart. Och sedan gick jag till Sergels Torg och demonstrerade mot rasism och fascism. I tåget mot Stadshuset grät jag en skvätt. Det finns hopp och kärlek hörrni! Efteråt kändes allt lite bättre.
Jag hoppas ni mår bra och jag vill passa på att säga att jag älskar er. För att ni läser och är så fina. Och kämpar! Nu får vi inte panik. Nu organiserar vi oss. Puss!
Nu kavlar vi upp armarna och börjar älska.
Jag vaknade upp av att det var helt tyst utanför mitt fönster. Suset från tvärbanan närmade sig. Försvann. Och så gick larmet på en bil. Domedagskänslan i magen.
Jag drog täcket över huvudet och låg kvar där till klockan tolv. Sedan hasade jag mig upp. Gick in i köket och möttes av en explosion. En diskexplosion alltså. Jag stod en stund och bara tittade på röran. Sedan kavlade jag upp ärmarna och diskade som om livet stod på spel.
Jag ska inte skriva så mycket mer. För jag tror ni som läser känner samma sak som jag. Här kommer istället tre bilder/klipp som får mig att orka kämpa vidare:
Kom ihåg. Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal. Nu kavlar vi upp ärmarna och börjar älska. Kampen fortsätter. Rasismen ska krossas.
Monki-fredag och Bye bye borgare.
Jag har varit ute efter en svart cirkelkjol länge. Och nu hittade jag en på Monki. En randig tröja slank med också.
Hoppas ni får en fin fredag! Jag ska dricka rosa bubbel, gå på Homeparty med Gudrun i Vitabergsparken och så Bye Bye Borgare på Södra Teatern ikväll.
Sommarens-sista-suck-klädsel.
Det kan bli lite kallt. Eventuellt åker ett par svarta strumpbyxor på. För nu är snart de bara-benen-dagarna över. Det låter lite sorgligt. Det ÄR lite sorgligt. Men jag tänker att den tiden kommer tillbaka och att det nu är dags att omfamna hösten. Jag vill köpa en massa mysiga polotröjor och halsdukar. Jag vill till och med frysa lite om näsan.
Blusen är från Myrorna och Kjolen från Beyond Retro. Puss!
När du dödar mig långsamt.
Nya läggan i Gröndal del nummer tre: Hallen!
Som ni med andakt väntat på den tredje delen i hemma-hos-serien Nya läggan i Gröndal. JAG VET. Nu är den äntligen här och denna gång tänkte jag ta er med in i lägenhetens kärna. Det utrymme man liksom måste gå igenom för att komma till alla rum: Hallen!
När man kommer in genom dörren så ser det ut såhär. Man får sparka av sig skorna eller ställa dem vid de andra till vänster (jag äger ännu inget skoställ). Det spelar inte så stor roll. Jag är inte så knusslig. Men sparka upp dem på väggarna så att de bli skitiga osv, det vill jag inte vara med om. Och om du varit ute och spatserat i lervälling så får du fanimej ta av dem utanför. Och så HATAR jag när det kommer in små gruskorn som man sedan råkar stiga på och drar med sig runt i hela lägenheten. Så har du gått på grus får du också ta av dig dem utanför. Eller skaka av dem i trapphuset. Vad gäller jackan så får du göra vad du vill. Släng den i en hög eller häng upp den på en galge. Eventuellt en krok.
Såhär ser själva hänga-av-sig-jackan-och-ställa-skorna-hörnet ut. Jag har fler skor i lådan under sängen. Och i garderoben. Samt i en låda på vinden. Och i en väska på golvet. (...) Hatthyllan är i funkisstil och från Byggfabriken. Paraplyna är loppisinhandlade från lite varstans och den mönstrade hattasken köpte jag i New York. Den vita är från IKEA. Det som hänger är arbetarjackan, guldkoftan, rutiga kavaj-jackan, en skinnjacka, en svart kappa och jeansjackan med Fi-märket. (Tryck på länkarna för att se fler bilder!)
Byrån köpte jag på Blocket och hämtade i Vasastan. Den fick åka buss och vi trivdes perfekt ihop redan från första början. Jag älskar att den inte är helt i teak, som är det vanligaste, utan har sina svarta detaljer. I den översta lådan har jag alla-möjliga-sorters-prylar-lådan. Här finns säkerhetsnålar, gamla snusdosor, tändare, en minikastrull i dockhusmodell, nycklar, gummiband, hänglås, småmynt, stenar... ja, allt möjligt. Sedan har vi scarves-och-solglasögon-lådan. Där finns också ett spray för skor med äcklig lukt (fotsvett alltså. Har mycket av detta.) Och längst ner gammal-post-lådan. Sån post som jag inte vill slänga. Kan vara viktig i framtiden.
På byrån står en vas med nejlikor. Ett kristallglas med nejlikor. ÄLSKAR nejlokor. Ett blockljus som jag fick av min granne. En guldfitta såklart. Och så en servetthållare i mässing som fick bli ett litet brevställ.
Tapeten är en "Vårklockor vit" från Josef Frank för Svenskt Tenn. Den var där när jag flyttade in. Kunde inte bli bättre. På en av väggarna finns två foton av min mamma och pappa som barn. Jag börjar alltid småflina när jag ser bilden på pappa. Det krulliga håret och den lillgamla utstryseln. Och så den pillimariska uppsynen.
På den andra väggen finns en gulspegel från IKEA och världens finaste plansch samt väska från det parti som fan ska in i riksdagen på söndag.
Fi alltså.
Uppe i taket har min kära fader satt upp hyllor och där finns böcker och lådor med allsköns bråte. Lampan är köpt på loppis i småland.
SÅ. Nu har ni fått se min hall. Hoppas ni tyckte det var roligt och mysigt och kul.
Puss!
Söndagsfittan á la Emmelita!
Denna fina fina fitty tänkte jag skulle förgylla er söndagskväll. Vare sig den är bakis-blödig, pigg-produktiv, ångest-ångig eller stress-svettig. (Herregud, vad var detta för allitteration-ryck?)
Den är illustrerad av Emma och du kan klicka dig in på hennes hemsida här och kika på fler fina illustrationer.
Pussypower!
Idag träffade jag Patriarkatet i Systemet-kön.
Det är lördag eftermiddag och ute i staden drar luften och träden en sista sommarsuck. När som helst kan löven bli gula och trilla av. Strumporna måste på fötterna innan skorna. Utemöblerna måste knökas in under en grön pressenning. Halsduken måste viras runt rödnande kinder. Vad är viktigaste att göra då?
Springa springa springa till Systembolaget.
Det är alltså världens kö UTANFÖR Systembolaget i Liljeholmens centrum och klockan är ca 17.05. Jag bestämmer mig för att lite snabbt ranta ner och köpa lite rödvin innan jag ska möta upp min heliga och fantastiska vän Anna. Jag bestämmer mig för att inte bli otålig. Bara andas, ta det lugnt. Är det kö så är det. Det är bara att ställa sig. Och kön växer. Från ingången bort till rulltrapporna. Jag ser hur folk liksom försöker ignorera folkmassan som står placerad i en lång VÄNTANDE rad och smygande eller bestämt spatserande tar sig igenom grindarna. De är faktiskt ÄNNU MER i behov av rusets saliga dryck än vad vi är. Och jag blir så jävla irriterad.
Lagom till att min irritation tagit sig från den tänkande cellen i hjärnan och ut på min tungspets till närmste kö-kompis, kommer en man fram till mig. Han är i 60-års åldern. Skägg. Tunnhårig. Svart tröja. Han frågar med ett flin om inte han kan få stå vid denna "fina fröken" i kön. Jag svarar att kön börjar därborta. Pekar. Han menar att han väl kan få stå här med mig och tittar på mig och blinkar med ögat. Jag säger att i den här kön kan man inte köpa sig en plats. Här är alla lika och alla vill ha sin fredagsdricka. (Ja, det är valspurt och man blir ju hjärntvättad) Pekar igen. Han ger sig inte.
"Du kan få köpa dig en plats framför mig för hundra kronor." En kille i röd tröja framför mig lutar sig fram. Det finns en tydlig ton av skämt men betämdhet i hans röst. Mannen frågar vad han menar. "Du kan få köpa en plats för 100 kronor." Lugnt. Mannen ilsknar till och frågar vad killen glor på. "NI glor alltid. NI kommer hit och ni glor." Jag frågar vilka NI han menar. "Dem där". Han pekar på killen i röd tröja. "Utlänningarna."
Plötsligt ser jag rött. Jag blir så jävla arg. "Om du inte går längst bak i den här kön NU så kommer jag att se till att några vakter kommer och flyttar på dig. Det du just uttryckte var inte okej. Det var rasistiskt och genom att tränga dig framför alla i kön visar du också att du är självisk." Kön börjar röra på sig och jag säger till vakten att den där mannen trängt sig före och dessutom uttryckt sig rasistiskt.
Han fick inte komma in på Systembolaget just då och jag blev så jävla glad för det. För att vakten tog ställning och för att vi sa ifrån. Nu visar vi att vi inte tolererar mer fascism och rasism i vårt samhälle. Nu säger vi ifrån. Kom igen!
En humanare flyktingpolitik.
Det är skarpt läge. Världen brinner. Människor lider. Barn dör. Jag har aldrig tidigare känt att nationsgränser varit så obetydliga. Hur kan det vara viktigare att bevara en nation än att hjälpa dessa lidande människor på flykt? Det finns inga ursäkter längre. Har aldrig funnits. Det är dags för en humanare och mer tolerant flyktingpolitik. En varmare medmänsklighet. Hjälp. HUR kan det finnas något viktigare? Efter att ha tittat på denna dokumentär är svaret enkelt.
Sedan kan Jimmie sitta i sin Volvo och spela på sin offerroll. Måla städerna gult och blått med sin äckliga partisymbol och prata om "det organiserade tiggeriet" som måste stoppas. SvP kan ha sina torgmöten men vi är flera flera flera. Fler som älskar och fler som ser bortom landmärken. Fler som kämpar.
Det är nu eller aldrig. Kom igen nu.
Klicka på bilden för att se dokumentären.
Bort med alliansen!
Eftersom jag är fåordig just nu låter jag Inga, 94 tala:
Flodhästen Olivia.
Jag vill vara, alternativt ha, flodhästungen Olivia just nu.
Dagens sexistiska händelse 2/9 2014.
Jaha, varje dag är en utmaning när man som kvinnlig varelse rör sig över senhöstens inom kort lövbeteckta gator. I dagens sexism-skörd finns en man, en tunnelbanestation och en trappa. Och så jag. En kort återblick:
Jag går uppför. Han går nedför. Han gör en liten gliring över trappstegen åt mitt håll och doftar mig i nacken. Eller i håret. Fånler. Väser något. Ni vet. Bara ord. Som man ibland inte uppfattar om det bara är bokstäver och inte vassa, kantiga stenar. Jag går några steg till. Ignorerar. Hinner fundera på om jag luktar gott i håret eller inte. Tänker att "det var ju sjukt att jag tänkte så." Vänder mig om och ger killen den fulaste minen jag kunde komma på i den stunden och pekade fingret.
Killen ser snopen ut. Eventuellt bara dum.
Stay tuned för morgondagens sexistiska händelse, spännande hörrni!
Serietips serietips serietips!
Fin-karolines bilder.
Jag kan ju vara en av de sämsta bloggarna. Faktiskt. Jag har aldrig med mig kamera och tar aldrig bilder med mobilen. SÅ, jag gör som jag brukar göra: jag snor bilderna från Karoline.
Hoppas ni hade en fin helg!
