Hallå. Du. Anonym. Jag önskar att jag haft ett namn på dig. Eller att du åtminstone kunde lämnat din mailadress så att vi fick möjlighet att prata. Det hade varit lättare då. Fint, på något sätt. Eller kanske inte fint. Men mer mänskligt. Istället för att sitta bakom en flimrande skärm och trycka på enskilda tangenter som tillsammans blir ord som du kanske inte menar. Eller kanske menar. Ord kan bli så farligt hårda när de hamnar i text. För ja, din kommentar skrämde mig. Fick min tisdagskväll att bli lite lite sämre. (Plus att jag tycker att du med vissa ordval låter LITE VÄL dramatisk...)
Så. Om du lämnat din mailadress.
Jag skulle inte skriva något hatiskt tillbaka. Jag skulle inte skriva att du gjort misstaget att jävlas med mig, den medmänskliga och ack så mäktiga feministen och antirasisten. Jag skulle inte skriva att du snart skulle gråta när vi vinner. Jag skulle inte skriva att vi kommer att dra fram som en kärleksarmé och trampa ner alla hatare i vår väg. Jag skulle inte skriva att det var omöjligt att bekämpa oss.
Jag skulle inte skriva: Känner du till antirasismens historia och den medvetenhet som kommer efter att allt det hemska är gjort och allt hat uttömt, så skulle du veta att vi är högst olämpliga att jävlas med.
För vet du vad, Anonym. Det är det som är skillnaden mellan oss. Vår ideologi och våra tankar är inte byggda på hat och ilska. Som din. Vår är byggd på medmänsklighet, solidaritet, värme och kärlek.
Därför skulle jag aldrig skriva så till dig.
Istället tänker jag hoppas och vänta. Kämpa. Prata. Informera. Kämpa lite till. Kämpa mycket till. Manifestera. Organisera. Tänka på dig någon gång ibland. Hoppas att ditt hat och din ilska kan omvandlas till något annat. Kanske att vi når dig. För vi kommer aldrig med våld krossa er. Vår kamp ser inte ut så.
Tills dess. Ta hand om dig.
//Emelie
