En blommig tekopp

Igår satt jag på min balkong insvept i en filt och försökte insupa sommarens sista värme så mycket det bara gick. Och det blommar fortfarande på mitt balkongräcke minsann. Fantastisk uppfinning, de där plastblommorna.

Jag har promenerat St Olofsgatan upp och ner många gånger under mina kvällspromenader och alltid stannat till utanför en liten butik med ett dignande skyltfönster. Ett stringblombord står i mitten och runt om trängs krukor med retromotiv, kaffekoppar, tekannor och lampor. Bakom skymtar man stringhyllor mot en mintgrön vägg. Och redan där slog mitt loppishjärta ett extra slag.

Tyvärr så har det aldrig varit öppet när jag stått och trånat i skyltfönstret. Men idag snörade jag på mig min mormors gamla svarta kängor och stegade bland höstlöven Salagatan fram. När jag steg in genom dörren så var det första som mötte mig en fantastisk orange fotölj och när jag vände blicken åt vänster så stod en Rörstrand Berså-servis och strålade mot mig. Mitt loppishjärta galopperar.

Butiken heter Presenta och är inhyst i en gammal renoverad tobaksaffär. Den väldigt trevliga kvinnan som äger butiken berättar att de mesta av de kläder hon säljer en gång har tillhört henne. Så om man vill så kan man få en liten historia om varenda klädesplagg. Och sånt tycker jag om. Och inte var det dyrt heller. Vilket passar en student alldeles ypperligt.

Så, med ett dunkande loppishjärta i bröstkorgen och en påse med två fina klädesplagg i handen promenerade jag ut i solen igen.

Två bilder från resan i augusti. Från stranden i Pismo beach, Kalifornien. Jag längtar så otroligt efter sol och värme. Redan. Och vi har en oändligt lång vinter framför oss.

Idag drog jag på mig min gosiga kofta och gick iväg och skrev en litteraturvetenskapstentamen. I tre timmar satt jag med pennan i hand och om det nu är möjligt så har jag träningsvärk i fingrarna efter detta eviga skrivande. Men nu är det avklarat och jag hoppas hoppas att jag klarade den.

Och jag ska vara ärlig. Det låter så idylliskt att säga att koftan är gosig. Men ajaj, den sticks faktiskt. Men jag älskar den ändå.

Jag har hittat till fina Lindas blogg bara genom några klick. En massa vackra bilder och inspiration. Jag tycker minsann också ni ska klicka er in till henne. Gör det här! ♥

Igår gick jag och köpte en ny grön klänning som jag gluttat på i flera månader. Den har en perfekt längd och ett bra fall och den är bara fin fin fin! Den finns på Monki minsann.

Jag måste verkligen fixa min taklampa i köket. För nu är det höst och mörkt och jag ser ingenting. Nu hänger den bara där som prydnad men en alldeles för kort sladd. Väldigt typiskt mig.

Vegetarisk lasagne med getost, spenat, champinjoner och aubergine. Väldigt väldigt gott!

I mitt kök bakas inga bullar. Det gräddas inget bröd och ingen fantastisk gryta kokar på spisen. Det fräser inte från någon stekpanna eller tickar av någon äggklocka. Det luktar varken stekos eller bränd fiskgratäng. Inget mjöl pudrar och inget förkläde fläckas. Ingen disk hopar sig i diskhon och ingen tallrik krasar i golvet. Basilika plantan bugar sorgset för bananflugorna och mjölken har för längesedan passerat sedan bäst-före-datum.

Det är tentamenstider mina vänner.

Och bordet är belamrat med böcker och pennor i olika färger.

Ett riktigt rådjur i Yosemite Park i USA. En liten porslinsbambi som jag fyndade på Vaksalatorg och som numera bor på min fönsterbräda. Och så mina bling-bling guldrådjur som jag hittade i en lada i Småland.

Fina djur dem där.

Jag tror det var sista helgen man kunde gå ut i sina röda pumps och dansa. Och jag frös faktiskt lite om fötterna. Men hösten är väldigt fin och nu får man alltså gå ut i sina svarta kängor och dansa istället.

När jag absolut inte har något att säga. Som till exempel idag. Ja, då får Håkan säga hej istället. Helt fantastiskt på söndagskvisten.

Överallt i USA satt skyltar att man inte skulle mata fåglarna. Prosecution hit och probihited dit. Men på trottoarkanten i Pacific Grove satt två fina människor och matade duvorna utan att bry sig om skrikande skyltar och hot om åtal och förbud.

Fint.

Dessa köpte jag på strandpromenaden i Venice beach, USA. De liksom bara låg där och hoade åt mig på bordet bland hundratals annat krims-krams.

Två söta hus som jag gick förbi i Pacific Grove, i USA.

Verktygslådan står uppe på bordet. Borren på laddning. Skruvar och hylsor ligger spridda över bordet och min sätta-upp-hyllor-exptert Siri sitter redan med tumstock och mäter på golvet.

Min älskade stringhylla ska äntligen upp på väggen. Efter 6 månaders dvala lutad mot min mintgröna köksvägg ska den nu äntligen lämna golvet och vara förvaring åt plåtburkar, kokböcker och porslinsrådjur.

Men någonting går snett. Ja, väggen är alldeles för porös och min hobbysnickare proklamerar sakligt att det behövs en annan typ av skruv för att få hyllan att fästa på väggen. En expanderskruv. Vad fan är en expanderskruv och nej nej nej, varför? "Men kan vi inte försöka sätta upp den ändå..." börjar jag. "Jag behöver inte ha så tunga grejer på den så går det säkert bra. Jag behöver inte ha någonting alls på den så kommer det ju gå perfekt." Typiskt mig. Siri hytter med fingret och menar att "Nej!! Då kommer hela väggen rasa ner och jag misstänker att detta är en bärande vägg..." Hon knackar demonstrerande i väggen och biter sig i läppen. "Mystisk vägg det här, ingen aning vad det kan vara för material." Hon fortsätter sitt knackande lägenheten igenom, rum för rum. "Här verkar det vara en murbruksvägg!" skriker hon innifrån vardagsrummet. "Men här kanske det är en gipsvägg..." fortsätter hon och kikar in genom dörren till köket. "Mycket mystiskt..." Jag börjar hänga läpp och Siri sätter sig på golvet och undersöker stoffet som kommit ur väggen. Efter en kort tids undersökande så menar hon att ja, det verkar vara gips. "Konstigt...nej, vi får sätta upp den nästa vecka med expanderskruvar." Och så slår hon ihop verktygslådan och drar ur kontakten från elborren.

Jävlar skit. Hur svårt kan det vara att få upp en stringhylla? Jag prisar gudarna för att jag inte själv tagit på mig att sätta upp detta mystiska ting. Tack fina Siri.

Och ja, här står hyllan och myser.