Det är den tryggheten ni eldar upp.

 
 
 
 
Ja vad ska jag skriva? Ska jag börja med det självklara? Att jag står helt handfallen inför det som händer i vårt samhälle just nu. Asylboenden som står i brand och barn som mördas i skolan. Jag orkar inte skriva någon på näsan. Skriva något som någon redan känner eller redan uttryckt. Sätta ord på känslor som redan känns och beskriva rädsla, sorg, ilska, frustration.
 
Jag tänkte istället skriva ett informativt inlägg. Jag tänker att det kanske kan vara bra att veta lite vad som sker på dessa boenden. Vad vi jobbar för. Hur vi jobbar. Vad det är ni eldar upp.
 
Jag arbetar på två former av boenden, ett transitboende dit barn och ungdomar bor medan de väntar på att bli placerade i en annan kommun, och på ett så kallat PUT-boende (PUT står för permanent uppehållstillstånd) där ungdomarna bor då deras asyl beviljats. 
 
Transitboendet är ofta den första anhalten för de som kommer till Sverige. Ja, efter Migrationsverket då, som tagit beslut om att de ska placeras hos oss för att sedan få en anvisning till en annan kommun. Många som kommer till oss är alltså chockade och upprivna. Ledsna och trötta. Och de är barn. De har kanske förlorat en familjemedlem på vägen. De har kanske varit på flykt i flera månader. De har kanske överlevt båtfärden över Medelhavet. Någon de älskade kanske inte gjorde det. 
 
När de har kommit till oss så är det vår uppgift att registrera dem och invänta svar från myndigheter om vart de ska placeras. Det kan ta några dagar. Det kan ta veckor. Ungdomarna vet inte vad som ska hända dem och vad som väntar. Ofta kan inte heller vi ge några svar då köerna till jourfamiljer och boenden är långa. Vissa kommuner är beredda att ta emot flera av dessa barn. Andra kommuner (jag tänker inte nämna vilka här) ger avvsing på avvisning och de barnen får vara kvar hos oss flera veckor. Det måste vara en sån ofantligt jobbig situation att befinna sig i. De bara väntar. Väntar på att livet ska börja igen. Hos oss får de i alla fall mat och en säng att sova i. Mer än så, en god man och svar om deras asylprocess, chansen att börja i skolan och lära sig svenska, sker när de fått veta vart de ska placeras. 
 
De flesta barn som kommer till oss har bara kläderna på sin kropp som ägodelar. Och så sitt asylkvitto de fått från Migrationsverket. Vi ger dem underkläder, strumpor, en tandborste och en tub tandkräm. Vi har ett förråd med kläder där de får ett ombyte. Kanske ett par vinterskor. En varmare jacka.
 
Vi hjälper dem till sjukhuset om de har skador på sin kropp, har ångest eller är sjuka. Vi lagar mat och försöker trösta när de gråter. Kramar om och hoppas att de får komma till en trygg plats och därefter får växa upp i ett Sverige som ger dem möjligheter, jobb, glädje och kärlek. Bemöter dem med respekt och ger dem samma möjligheter som de som växt upp under trygga familjeförhållanden och med en svensk stämpel i sitt pass. I ett samhälle som kämpar för integration och medmänsklighet. Samma socioekonomiska förutsättningar som alla oss som inte behövde fly från våra hem när vi inte ens var tonåringar. INTE i ett samhälle som bränner ner asylboenden, förbjuder tiggeri och lägger förslag om temporära uppehållstillstånd. Inte i ett samhälle där barn blir utsatta för attentat i sin skola av män med rasistisk motiv. 
 
På samma villkor som oss som lekte med barbiedockor lite för länge. Som oss som glömde den ena fotbollsskon när vi åkte på fotbollscup i Vimmerby och världen gick under. Som oss som fick gå i skolan när vi var sex år och hamna i samma klass som vår bästis. Som oss som fick spela både innebandy och teater. Kanske sjunga i kör och äta hur mycket godis vi ville på lördagarna.
 
När barnen fått svar från socialtjänsten om vart de ska bli placerade så åker vi med dem i en taxi till tågstationen eller flygplatsen. Ser till att de hamnar på rätt tåg eller rätt plan. Håller kontakt med de personer som ska möta dem när de kommer fram. Kanske hamnar de på ett PUT- eller asylboende. Kanske hos en jourfamilj. Kanske hos en släkting. 
 
Dessa barn och ungdomar har flytt från ett land där de inte är trygga. De har flytt för sina liv. De har lämnat släkt och familj kvar. Kvar i ett land som brinner. De är inte här för att de vill. De är inte här för att snylta på dina skattepengar. De är inte här för lyxen, för bidragen. De är här för att de är människor som vill leva ett bra liv. Som du och jag. Eller? De är här för att överleva. De har flytt från eld, död och krig. 
 
De har lämnat all trygghet bakom sig för att sakta återta den igen. Den lilla tryggheten kan finnas på dessa boenden. Den tryggheten kan finnas i de vuxna som arbetar där. Den tryggheten kan finnas i maten på tallriken och kuddarna de får vila sina huvuden mot på kvällen. Den lilla tryggheten kan finnas i vinterjackan vi hämtar från ett av våra förråd och pingisbordet i källaren. 
 
Det är den tryggheten ni eldar upp. Sätter eld på. Utplånar.
 
Det blir inte bara en osäker plats för dessa människor som är värda att bli bra omhändertagna. De som är värda trygghet allra mest. Ni gör också min arbetsplats till en otrygg plats. Brandbilen som kör in på garageuppfarten och det extrainkallade säkerhetsbolaget.
 
 
Jag vill skriva "Fan ta er". Jag vill skriva "Brinn i helvetet". Jag vill spotta på er och ruska om er och skrika skäms för fan. 
 
 

MÖDOMSHINNAN ÄR EN MYT!

 
 
 
Med anledning av det som framkommit i veckan om åtskilliga oskuldskontroller som utförs på vårdcentraler runt om i landet och skildringen av kvinnans könsorgan i skolans biologiböcker (att mödomshinnan existerar och går sönder första gången en kvinna har sex) så blir min krönika som jag skrev för två år sedan i Feministiskt Perspektiv aktuell igen. Vi kan inte säga det tillräckligt många gånger: MÖDOMSHINNAN ÄR EN MYT! Den är skapad av ett patriarkat som vill kontrollera kvinnans sexualitet. En social konstruktion som inte existerar rent befintligt. En symbol för en "ärbar" kvinnas oskuldsfullhet. Ett slemtråd som ska skilja madonnan och horan åt. 
 
 
Klicka på bilden för att läsa min krönika om du vill. Den är två år gammal som sagt men TYDLIGEN är ämnet fortfarande aktuellt. It´s a shame. 
 
 
Pussypower och puss!
 
 
 
 
 

American Apparels (eventuella) konkurs.

 
 
 
Idag kom beskedet att klädkedjan American Apparel ansöker om konkursskydd och har drabbats hårt av krympande försäljning. När jag strosade på Götgatan i helgen så såg jag att butikens fönster tapetserats över med en annan klädkedjas reklam om kommande butiksöppning och det är just detta som väntar: ett stort antal stängda butiker. 
 
 
Jag har inte handlat något på AA sedan jag skrev mitt inlägg om deras sexistiska reklam för två år sedan. Jag har knappt köpt något sedan jag jobbade där i London 2010 om sanningen ska fram (ni kan läsa om mina upplevelser kring att arbeta inom företaget här). Jag vill påpeka att: jag vet att det inte bara är AA som använder sig av sexistisk reklam i försäljningssyfte, det är en struktur som präglar hela reklambranschen, men att ett företag nu står på randen till konkurs (delvis) på grund av reaktioner mot deras kvinnoexploaterande reklam, det ser jag som hoppfullt. Om ni klickar på bilden ovan eller går in på denna länk så kan ni läsa lite mer om hur jag tänker kring mitt inlägg om AA, om deras eventuella konkurs och vad en konkursansökan innebär. 
 
Jag blir varm och glad när jag tänker på de reaktioner mitt inlägg fick och på den debatt som det skapade kring företaget och kring sexistisk reklam. Jag är så tacksam för alla läsare som hittade till mig via det och extra glad över er som stannat kvar. Ni är verkligen bäst!
 
 
 
Puss och kram och vi fortsätter kämpa! 
 
 
 
 (Här kan ni läsa lite andra intervjuer om inlägget också om ni vill)
 

Två snabba onsdagstips!

 
 
Okej, jag har cirkus noll tid till bloggen just nu men snart ska det bli bättre. Bare with me people. Men nu kommer i alla fall två snabba tips som ges från mig mellan arbetsintervju och jobb. Jag har tjugo minuter på mig och min dator är gammal och seg så here we go! 
 
 
 
 
Jag har tipsat om Frida och Floras podd tidigare. Men alltså... jag är så jävla kär. Denna podd är UNDERBAR! Det sägs så mycket bra saker och om jag önskar faktiskt att denna podd skulle funnits när jag var yngre. Öppningsavsnittet om sex var grymt bra. Det andra om vänskap är så fint och viktigt. Det senaste, med namnet onanisterna, är så befriande och härligt. Att två tjejer sitter och diskuterar onani så öppet och hjärtligt, det är bara så fantastiskt. Flora och Frida susar snabbt upp på min favorit-podd-lista (och jag lyssnar på ganska många ska ni veta) men även på min topplista över personer jag skulle vilja dricka kaffe med. Sån power och så bra! Kärlek till er queens.
 
Deras podd heter Flora & Frida och ni hittar den genom att söka i era poddprogram. Göre göre! <3
 
 
 
 
Det var nog inte bara jag som satt och vred mig, stampade med fötterna i golvet samt svor innerliga haranger
över Katrin Zytomierska (nej Katrin, du får ingen länk) när hon gästade Malou efter tio och pratade om tjocka kroppar. Det var vidrigt. Det var elakt. Det var lågt och det var fasansfullt. Igår gästade i alla fall queensen Anna Davidsson och Natasja Blomberg Malou och pratade om skönhetsideal och välmående. Det var befriande och fantastiskt bra. Det var öppet och fint. Inkluderande och ödmjukt. Det var motsatsen till Katrins jävla tjafs. 
 
 
 
 
 
Puss!
 
 
 
 
 
 

"Jag vill undvika hela det avslutande spermasprutet så att säga" - Intervju i Ligga med P3 om Natural Cycles.

 
Ni är några som efterfrågat en liten sammanfattning/recap på hur det går med mitt användande av Natural Cycles. Och eftersom mitt nylle syns lite här och där på deras kampanjer samt att jag vill vara eder trogen så är er önskan min lag. Jag hade tänkt att skriva ihop en liten sammanfattning här på bloggis men när Ligga med P3 ringde mig och ville göra en intervju, varför inte lyssna på min ljuva stämma istället? Variation hurra! Dessutom så berättar Pauline om hennes upplevelser av att mäta temperaturen och my gosh jag älskar hennes röst. Så härlig och... vacker! Hon verkar ha fått lite pli på sin mätning också och det motiverar mig att fortsätta. Rebecka berättar också om hur hon tycker att det fungerar för hennes. Så skitbra att lyssna på hörni! 
 
Jag vill redan nu varna känsliga lyssnare. Där räknar jag in mormor (hej mormor!) och eventuella släktingar som inte vill ha visuella detaljer om mitt sexliv (Hehe). Nej, så farligt är det inte. Flamsar bara på i en passage om "spermasprut" som ska undvika att nå min befruktingsapparat. "Jag vill undvika hela det avslutande spermasprutet så att säga". Så, nu har ni redan läst det. Let's move on. 
 
 
Klicka på bilden ovan för att lyssna eller klicka på denna länk! 
 
 
Ni får gärna fråga om ni undrar något mer i kommentarsfältet och också skriva om ni har några synpunkter. Puss och kram, ni är bäst! 
 
 
 
 
 

Ett svar på en kommentar.

 
Hej Linn,
 
För det första så tror jag att vår olika syn på det här grundar sig i hur vi definierar och hur vi värdesätter ordet "vi" och "vår befolkning". Ordet "vi" kanske inte betyder exakt samma sak för oss. För mig så betyder "vi" inte dem som är födda i Sverige eller på andra sätt är svenska medborgare. För mig så betyder "vi" alla de människor som finns i världen. Här tror jag att du, och många andra, suckar och tänker att jag är naiv som fan. Att det är en klyscha och att jag är riktigt jävla pk. Må så vara. För mig är inte "vi" något enhetligt och något som jag kan definiera inom Sveriges gränser. För mig är det självklart att vi ska hjälpa alla de människor som är på flykt. Vi lever i en värld som är fucking fruktansvärd och det kommer att bli värre. Sorry. Vi har redan fuckat upp klimatet och människor kommer att tvingas flytta. Världen brinner. Jag tycker att det är naivt att tänka att det viktigaste som finns är att värna om "vår eget" folk när världen står i lågor och folk försvinner i havet. Jag har ingen nations-stolthet som innefattar svenska flaggan, röda stugor, folkvisor eller gröna ängar. Min nations-stolthet handlar om att inte ha någon. 
 
Argumentet att de flyktingar som nu söker sig till Europa inte enbart är krigsflyktingar utan också människor som flyr för våra skattepengars skull... ja, jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag vill hellre ställa några motfrågor: Hur kan du ställa en sådan fråga när du själv ser vad som händer runt medelhavet? Tror du inte att Aylans pappa har lite större problem än sin tandhygien? Jag tror att gratis tandhygien är hans minsta issue just nu. OCH OM man nu fått alla tänder utslagna, är man inte då värd gratis tandvård? Hur tänker man när man skriver så, jag förstår faktiskt inte det? Och så en till: Vad spelar det för roll? Vilken anledning är god nog för att söka sig till ett annat land? Vi har råd att ta emot fler människor i nöd. Och vi måste. 
 
Tror du verkligen att de som flyr sina länder kommer hit för våra bidrag och skattepengar? Allvarligt? Dessa flyktingar vill egentligen inte fly sina länder. De har växt upp där. De har älskat där. Hatat där. De har all sin släkt där. Sin historia. Många vill tillbaka. Men de kan inte det. Vet du varför? För att de är rädda att deras döttrar ska säljas som sexslavar, att deras pappor ska radas upp och få k-pistar riktade mot deras huvuden. Att någon ska bränna upp deras hem. Döda deras grannar. Jag tänker att du kanske borde prata med några flyktingar eller nyanläda svenskar där du bor? Lyssna på deras historier och försöka möta dem. För de kan ju berätta själva. Kanske kan du förstå dem bättre då? Istället för att prata över deras huvuden och anta saker som du egentligen inte vet något om? Ja, egentligen borde du göra det istället för att skriva till mig och jag borde egentligen inte svara, för jag har heller ingen erfarenhet av flykt. 
 
Vi kommer kanske aldrig mötas. Du och jag, Linn. Men snälla, jag ber dig bara tänka över vad du skriver och försöka tänka bortom "vi:et" och snälla, SLUTA LÄSA AVPIXLAT. 
 
 
Kram. 

Bröst som säger fuck off och mensblod på toa-ringen.

 
Idag var jag, mamma och Jacob på Liv Strömqvist-vernissage på Smålands museum. Det var en utställning med utdrag ur hennes seriealbum Kunskapens frukt och handlade såklart om ett av mina fovoritämnen: mens. (Lite snabb kuriosa: När jag var på toaletten efter utställningen så hade någon mensat ner toa-ringen och det var blodspår på spolknappen, passande tänkte jag.) 
 
 
 
 
Min ömma moder och jag sippade hallonsoda och åt lakritssnurror. Färgerna på gottebordet gick i svart, vitt och rött vilket passade färgskalan perfekt osv. 
 
 
 
 
Liv bjöd även på lite äldre serie-strippar och en favorit ser ni till höger. 
 
 
 
 
 
De fanns tampongljus att köpa i foajén. 
 
 
 
 
Och örhängen. 
 
 
 
 
 
Motiv nummer två skulle jag vilja ha som affisch och sätta upp över min säng.
 
 
 
 
Sedan gick vi till Kafé Deluxe och drack kaffe samt åt biskvier. 
 
 
 
Puss! (Ps. Glöm ej att stödja människor på flykt via Blogghjälpen här). 
 
 
 
 
 

Blogghjälpen - Hjälp människor på flykt!

"Den största folkvandringen till Europa sedan andra världskriget", bilden på en liten pojke i vattenbrynet med ansiktet begravet i sand, ett par och deras lilla bebis som klamrar sig fast vid en tågräls, flera tusen människor som i panik flyr sitt land. VI MÅSTE GÖRA NÅGOT. Det är dags att förstå hur situationen ser ut runt om i världen och riva alla murar och staket. Se bortom nationsgränser och vad som är mitt och vad som är ditt. "Men hur ska vi kunna hjälpa alla? "Hur ska vi kunna försörja alla dessa människor?" "Hur ska de få plats?" "Men våra egna ungdomar då?" Fuck allt sånt. I en katastrof spelar inget sådant någon roll. Det som spelar någon roll är att människor får leva. Får hjälp. Att treåriga små barn får uppleva annat än krig och aldrig ska behöva dö i havet, ensamma, efter att de glidit ur sina föräldras famn. De som inte inser det. De länder som inte tar sitt ansvar. De politiker som blundar. De som skriver på sin twitter att media målar ut en snyfthistoria. Skäms. SKÄMS.
 
 
De finns många sätt att hjälpa de människor som nu är på flykt. På initiativ av Emma så har jag och ett gäng andra bloggare startat Blogghjälpen som har som mål att samla in pengar till alla flyktingar som nu flyr sina länder. För att rädda sin familj och för att överleva. Inte för lycksökande eller för bidrag. Ni som fortfarande hävdar detta, ni som någonsin hävdat detta. Skäms för fan. 
 
 
Vi har som mål att nå 50.000 kronor innan den 1:a oktober och alla pengar går oavkortat till UNHCR. Ni kan bidra genom att klicka på länken här eller på bilden ovan. 
 
 
 
Tillsammans gör vi skillnad och kom igen nu!  
 (Illustration av Flora
 
 
 
 
 
 

För att kärlek finns i alla former och puss.

 
 
 
Jag vill önska er en bra pride-dag! Till er alla som ska gå i tåget och ni som bara ska titta på eller göra något helt annat. Jag kommer studsa runt med Fi i tåget och jag hoppas vi ses! 
 
 
 
 
För att kärlek finns i alla former och puss! 
 
 
 
 

♀♥ Flora & Frida ♥♀

 
 
 
Hallå hallå och lystring! Nu har det landat en ny fantastisk podcast i etern och det är inga mindre än Flora och Frida som låter sina ljuva röster klinga. Första avsnittet kom för några dagar sedan och var väldigt bra tycker jag. Det handlade om sex och erfarenheten kring "att förlora oskulden" (som de problematiserar), könshår och mycket mer. Så himla bra snack! Önskar jag hade lyssnat på detta innan jag började sexa runt här och där (!). 
 
 
 
 
Sök på Flora Frida i er podcast-app vettja och puss!
 
 
 
 

Två gynekolog-historier: Äggstocks-kattbarnet och fiskfabriken.

 
"Emelie Leijon?" Soffan som knarrar lite när jag reser mig upp och de blå skoskydden som prasslar lite när jag går. En handskakning och ett leende och så in bakom ett skynke och ta av sig skorna som luktar fotsvett och korva av sig byxor och trosor och så händerna som drar i tröjan som inte riktigt når ner över rumpan. Pappersöverdraget som är strävt när jag sätter mig ner och så ett ben upp på ena sidan och så det andra. "Och så får du komma fram lite med baken." Händerna på magen och så det där kalla draget över fittan. "Då ska jag kika lite här". Glidslem på en stav. Glidslem. Slem som glider. Slem som ska få saker att glida. Flaskan som pyser lite vid trycket. Pruttar liksom. "Nu blir det kanske lite kallt". Allt jag tänker på är min fotsvett. Och så fingrarna som känner runt och så blicken i taket och klämmet på magen. "Det ser fint ut. Fina slemhinnor". Och så lite prover och topsar och så på med allt igen.
 
Det här med att gå till Gynekologen hörrni. Det är något alla vi kvinns har erfarenhet av och något vi efter ett tag vänjer oss vid. I början är det lite läskigt och nervöst. Det känns konstigt att lägga sig med benen i sär och visa hela härligheten för en främmande människa som nästan sitter med sin näsa mot din klitoris. Pillar runt och inspekterar. Luktar. Men efter ett tag blir det nästan som att gå till tandläkaren. Något som man bara gör. Som går snabbt och smärtfritt.
 
Jag har två märkliga gynekologhistorier som jag tänkte dela med mig av. En om en kattunge och en om en fiskfabrik. Jag tänkte också, om ni vill, att ni kan dela med er av era erfarenheter. Jobbiga eller konstiga eller roliga. Så kan vi göra en liten samling av gynekologhistorier. Man behöver inte vara så personlig om man inte vill och det går också bra att skriva ner tankar och erfarenheter om vad man tycker om gynekologen i största allmänget. Vi pratar ju inte så ofta om det. 
 
 
 
 
 
 
Ett litet äggstocks-kattbarn. 
 
"Jaha, då kan vi ta och titta lite på den här skärmen här". Jag reser mig lite halvt upp och stödjer huvudet mot armen. Mannen med gråsprängt hår och snälla ögon tittar först på mig, mot skärmen och sedan ner mellan mina ben. Han rör ultraljudet lite åt vänster och säger: "Här har vi din vänstra äggstock. Ser du?" Jag nickar. Helt fascinerad av att verkligen få skåda min fitta inifrån. Detta är ju helt fantastiskt! En liten rund och genomskinnlig sak syns på skärmen. "Och här bak ser vi din ändtarm som visst har lite avföring i sig som är på väg ut, ser du?" Jag glor helt fascinerat. "Och här är din urinblåsa som är helt tom, eftersom du kissade innan besöket." Han rör staven lite mot mitten. Visar mig min livmoder som tydligen är av god storlek och ser alldeles perfekt ut. Han går mot höger. "Och här har vi din högra äggstock. Men oj, så lustigt! Det ser nästan ut som en liten kattunge om man tittar så här", han vrider på huvudet och säger "mjau, mjau", ler och väntar på min respons. Jag blir paff och skrattar för mig själv och går sedan därifrån med vetskapen om att min högra äggstock liknar en kattunge. Ett litet äggstocks-kattbarn. Blir så jävla nöjd och glad. Älskar min födelseapparat ännu mer nu. 
 
 
 
 
 
 
Rena rama fiskfabriken
 
Det var snöstorm när jag gick längs Strandvägen och in på mottagningen jag aldrig varit på innan men blivit tipsad om. Jag ville verkligen att någon skulle ta mina fittproblem på allvar. Orkade inte använda mer lactal och känna en massa otrevliga lukter genom strumpyxorna. Det var en trevlig gynekolog som tog emot mig och bad mig glesa på benen i helvetes-stolen. "Jaha, då ska vi se här." Hon började fippla med en del vektyg och så kom det bekanta ljudet av glidslems-flaskan. Plasthandskar. "Lite glidslem på det här intstrumentet så ska jag titta lite här" och "det kommer bli lite kallt nu". Jag nickade pikttroget. "Jag kommer sedan att lukta lite på dina flytningar för att avgöra om det kan vara bakteriell vaginos." Jaha, ska hon lukta tänkte jag. Stackars arma kvinna. Hon rotar runt ett tag och för sedan den vita spateln till näsan. Hon ryggar instiktivt tillbaka och skriker högt: "Men herregud, det är ju rena rama fiskfabriken här nere!" Jag tittar först förskräckt på hennes uppsyn men sedan skrattar jag till. "Så här kan du verkligen inte ha det. Rutten fisk, lukta!" Hon för spateln lite väl framfusigt mot min näsa och ja, det luktar väl inte hallon precis. Men fiskfabrik, tänker jag, det var väl att överdriva. Jag hinner också tänka att det är tur att jag är lite äldre och lättsam med allt det här, annars skulle jag ha kunnat ta illa upp och mena att gynekologens agerande var ganska oproffesionellt. "Du ska få en mirakel-kur utskriven och sedan ska du se att allt kommer att lukta mycket bättre."
 
Jag fick min mirakel-kur och gick. En vecka senare var det som om min fitta varit på spa och mådde bättre än någonsin. No more fish for me. 
 
 
 
 
 
 
 
 

De säger att Stockholm är en kall stad.

 
 
 
Igår satt jag och pratade med en främmande kvinna på en bänk vid Nytorget. Jag har sett henne förut. På olika bänkar och utserveringar mellan Skåne- och Folkungagatan. Ibland utanför Coop på Södermannagatan med en kaffe på bordet framför sig. Svart med mjölk. För ett år sedan på Greta Garbos torg. Gärna på en bänk med halvskugga. Under ett träd. Hon berättar att hon ofta är utomhus. För att hon känner sig så ensam i sin lägenhet. Att det ofta blir så när man blir äldre. Isolerad. Jag berättar att jag jobbar på hemtjänsten och bekräftar hennes känsla. Många är ensamma. Kan inte ta sig ut. Hon frågar ifall jag har ett kontokort eftersom de bara tar det i kiosken och hon vill så gärna ha en glass. Hon skrattar och säger att det ju brukar vara tvärtom. Jag köper en glass och får en tjugolapp och en femma i handen. Sedan vinkar jag hejdå och hon vinkar tillbaka. 
 
 
I förrgår tog jag tvärbanan mot Alvik och hoppade av på Stora Essingen. När dörrarna öppnades vräkte regnet ner och jag sprang upp för trappan mot buss nummer ett mot Frihamnen. Vid hållplatsen stod en man och jag fick smyga in under hans paraply. Han liksom höll upp det mot mig när jag kom springande i mina svarta ballerinaskor och kortärmade klänning. Vi började prata om regn och om sommaren. Han berättade att han kom till Sverige för ett år sedan från Serbien. Han sa att förra sommaren var så varm och att han bodde i Solna. Sedan fick jag gå på bussen först och det rann vatten från mitt hår ner i mina ögon. 
 
 
Idag träffade jag ett par inne på Coop som båda två hade likadana byxor på sig. Blå och slitna. Vitt byggdamm. De stod vid fikabrödet. Tre för tio. Jag ursäktade mig och undrade vad de tänkte ta för några, för på min inköpslista stod det med snirkliga bokstäver tre wienerbröd och det fanns bara tre kvar bakom glasdörren. De tänkte antagligen ta dem med vanilj. Sedan berättade mannen om hur han brukade köpa just tre wienerbröd till sin farfar när han levde. De skulle dock vara gårdagens som alltid såldes till extrapris. De berättade att de renoverade sin etta till en tvåa på Kocksgatan och att de precis flyttat in. 
 
 
 
 
 
Min granne Anja lär mig om hur man planterar om växter och hur och vart man ska kapa av de små bladen. Sticklingar. Hon är från Tyskland och har mina extranycklar i en låda och vattnar mina blommor när jag är på semester. Hon bjuder mig att titta in i hennes lägenhet och köper en present till mig som tack för hjälpen när jag tagit hand om balkongen. Vi svär över rök-förbudet. Hon tipsar mig om den bästa havremjölken. 
 
Han som städar trappan på Folkungagatan i huset utan hiss beklagar sig över borrandet på ovanvåningen och jag håller med. De ligger vita gipsflagor på varenda trappsteg. Mannen bakom disken i den persiska delikatessbutiken vinkar alltid åt mig genom rutan när jag går förbi. Kassörskan på Coop ger mig en krona i rabatt när jag bara har tre hundralappar och önskar mig en trevlig dag. 
 
 

Många säger att Stockholm är en kall stad. Där folk armbågar sig fram, tränger sig i köer utan samvete, låter bli att slänga en blick över axeln när någon bakom dem snubblar på en trottoarkant. Sitter tysta på tunnelbanan. På bussen. Står i ett hörn med sin öl under bron och ingen finns ingen finns ingen finns. Ler inte. Pratar inte. Känner aldrig.
 
Jag kan förstå det och jag har känt det ibland. Ganska ofta. Och kanske är det sommaren som stigit folk åt huvudet men jag känner bara en sån otrolig välvilja från folk just nu. En vilja att söka kontakt. Vara trevliga. Mötas. Hjälpas åt. Släppa fasaden. 
 
 

Fan vad fint det är och jag blir så jävla varm i hjärtat och förlåt för ett klyschigt och blödigt inlägg men jag älskar fan fölk ibland. Det finns hopp för mänskligheten. 
 
 
 
 
 

Fuck era skönhetsideal.

 
 
 
 
Brösten. Vi lär oss att de ska vara runda och hårda. Rymmas i en hand eller helst vara strörre. Men fasta. Inte hängiga. Veckorevyn berättar för oss om hur vi kan göra ett trick med en penna. Om den fastnar under bröstet betyder det att de är lite fulare. Inte helt önskvärda. Pennan ska ramla till golvet om de är riktigt fina. Och bröstvårtan ska helst vara liten. Som en femkrona ungefär. Och styv. Den ska helst inte bukta ut och svullna upp om det är varmt. Då kan man doppa fingrarna i kallt vatten och pilla lite på vårtorna inne på toaletten för att de ska styvna till. Vi kan ha inlägg i behån också. För att de liksom ska bli mer runda och lite större. Alla klädkedjor har en massa olika modeller. I bomull. Eller i något gelé-aktigt material. Vi kan ta vanligt toapapper också. Om vi inte har råd. Sedan kan man köpa olika modeller som har det inbyggt i kupan. Eller ha flera behåar på varandra. Ja, vi gjorde så ibland. Och ibland skylde vi våra bröst för våra pojkvänner för att vi var rädda att de inte skulle duga. När de var blottade, helt ensamma och utan behåns sköld av byglar och inbyggd vaddering. Utan nedkylda fingertoppar. Det bästa var förstås om det var lite kallt i rummet. 
 
 
Magen. Vi lär oss att den ska vara platt och utan valkar och kärlekshandtag. Ja, det kallas så. Kärleks-handtag. Dem lär vi oss att vi inte ska vilja ha. Fast att ordet låter så fint. Nej, magen ska ligga platt ovanför lågt skurna jeans och inte bukta ut någonstans. Helst ska vi kunna äta mycket mat men det ska inte märkas på magen. För vi vill ju ändå vara hälsosamma. Ja, vi måste ju äta. Inte låta bli, för det är en sjukdom och det skriver tidningarna att den ska vi inte ha. Det är osunt och farligt. Magen ska helst vara solbränd också. Även på vintern. Fast vi får lära oss att vi inte ska sola solarium, för det skriver tidningarna att det ska vi inte göra. Det är farligt och osunt. Om magen putar lite under en tröja. Då kan det se ut som vi är gravida. Och det vill vi verkligen inte. Till och med när vi sitter ner ska magen vara som ett rakt streck. Vi får lära oss att magveck är fult. Fult som fan. Så vi drar in dem och vi slutar att tugga tuggummi för då sväljer vi luft som får magen att bli rund. Och kanske tar vi laxerande också. För om vi gör det så blir vi lösa i magen och då mår vi kanske illa också och tappar matlusten. 
 
 
Midjan. Vi lär oss att den ska vara timglasformad. Kim Kardashian. Vi lär oss att om vi köper en waist-trainer för ettusenfemhundra kronor så kan vi bli som hon. Den kan göra så att våra revben liksom trycks ihop och komprimeras och organen och inälvorna lägger sig som kaffesump i botten av våra torsos. Eller inte så extremt kanske. Vi lär oss att om vi vill vara så extrema kan vi köpa en korsett och ha på oss den tjugotre timmar om dygnet. Ja, i en timme får vi vila. Som de gjorde på 1700-talet. Kanske tar vi fram måttbandet ur syskrinet och möter omkretsen varje kväll när mamma sitter framför teven och inte ser. 
 
 
Fittan. Vi lär oss att fittan ska vara liten och tight. Ja, allt ska vara litet där nere. Vi lär oss att stora blygdläppar är fult. De ska inte fladdra eller hänga ner så de syns när vi står i duschen efter gympan. Då kan vi bli kallade baconfitta och kanske att någon skvallrar för killarna. Vi lär oss att den ska vara utan hår också. Helst helt utan men det är okej med en liten landningsbana också. Eller en triangel. Och sedan ska vi lukta gott. Helst hela tiden. Eller inte gott, mer neutralt, ingen doft alls. Det får inte lukta som om det är ett könsorgan på riktigt. Dofta igenom trosorna eller så. Därför köper vi Lactal på apoteket och använder så ofta vi kan för att neutralisera. Filmjölk på en tampong går bra också. Om vi inte har några pengar. Sedan vill vi inte att själva slidan ska vara för stor heller. För killarna berättar om tjejer de legat med som haft fittor stora som grottor. Den tjejen lär vi oss att vi inte vill vara. 
 
 
Rumpan. Vi lär oss att rumpan ska vara rund och puta ut. Den ska också vara tight fast nu menas något helt annat med de ordet. Att den liksom ska vara stor. Fast hård också. Den ska liksom stå utåt och inte hänga nedåt. Men den får absolut inte bli FÖR stor. Nej, den ska vara lagom. Fast den kan också vara väldigt stor. Fast stor på rätt sätt. Utåt liksom. Inte åt sidan. Vi lär oss att vi kan göra övningar som gör att rumpan blir stor på rätt sätt. Kissande hunden heter en. Då ska man stå på alla fyra och liksom föra benen ut i en halvcirkel från kroppen. I en annan övning ska man med händerna på höften gå ner i en djup gå-rörelse. Rumpan ser bäst ut i en tight kjol eller jeans. Då ska man helst ha stringtrosor under. Fast vissa killar tycker att det är sexigast med hipster-modellen. Och vissa spets. Andra mer sportiga varianter. Tangatrosa. Inga trosor alls. Vi lär oss att försöka lista ut vad just vår kille gillar för trosor. Vi får höra att vi är snygga när vi har tajta träningsbyxor på oss på gympan. Helst grå. Och rumpan ska givetvis vara hårfri. För tjejer har inget hår på röven. Eller inuti. Och så bajsar vi rosenblad. 
 
 
Benen. Vi lär oss att benen ska vara smala. Inte stabbiga och stora vader. Nej, för då kan de säga att vi har kraftig benstomme. Viktigast är ändå låren. Ja, de ska vara smala och helst ska det finnast luft mellan dem. Ett litet avlångt hål av luft mellan jeanstyget. Vi lär oss att det kallas tigh-gap. Det finns en massa konton på instagram där vi kan se hur de ser ut. Lutar vi oss lite framåt när vi tar bilder så blir luftgapet större. Det finns en massa knep för hur de ska frambringas. Och knäna ska också vara små och hela benen ska såklart vara hårlösa. Kanske använder vi hårborttagningsmedel eller epilator eller en vanlig rakhyvel eller vax. Ibland får vi sår som blöder och då måste vi har plåster. Inåtgående hårstrån som kliar. Vita fläckar av kemikalierna. Särskilt nere vid fotknölarna är det svårt och där är huden ganska tunn och det kommer mycket blod. De ska vara solbrända också. Inte vita eller lila som de kan bli på vintern. Och absolut inte torra. 
 
 
 
 
 
 
Vet ni vad?
 
Fuck era skönhetsideal. Jag får plats med ett helt pennskrin under brösten och när de är varmt om sommaren kan mina bröstvårtor bli stora som en snusdosa. Och jag älskar dem. När jag ligger ner på rygg så putar de ut på sidorna och de är mjuka och lena och så fantastiskt fina. Min mage lever sitt egna lilla liv och för det mesta är den lite rund och lite gasig och putar ut under mina klänningar och skaver mot mina jeans och jag ger från och med nu fan i att önska mig den där platta magen jag hade när jag var arton. Det här är min mage nu och jag ska ge den lite mer kärlek så kanske den ger mig detsamma tillbaka. Den är aldrig brun heller. Och alltid alltid hungrig. Och min fitta ska få vara som den vill. Ibland rakad och ibland i behov av en smärre skogsröjning. Jag älskar den och den är bland det bästa jag har. Och min rumpa är fan heaven. Ibland är den hårig och finnig och ibland len som en babykind. Jag ska kasta alla kjolar som skaver i midjan och aldrig mer köpa en 50-talsklänning som smiter åt över öm hud och ger mig andnöd. Detta är min kropp nu och jag ska försöka visa den att jag älskar den. Försöka. 
 
Jag vet att det är svårt att visa sin kropp kärlek. Det är så förbannat svårt när allt runt omkring oss lär oss att vi ska göra det motsatta. Förändra, ta bort, förminska, förstora. Hata. Ogilla. Företagen tjänar pengar på vår kritiska blick. Vad skulle de ta sig till om vi helt plötsligt en dag blev nöjda med hur vi såg ut?
 
Nej, nu är det dags att försönas med min kropp. Hej kroppen. Du är min och du är fin som fan och helt fantastisk. 
 
 
 
 
 

#backazara, Ja jaja podcast och Moa McAllister - Tre powertips för dagen!

 
 
Tänkte dela med mig av tre tips idag, denna något molninga tisdag när världen är lite sömnig och männen lever loppan på en stark kvinnas bekostnad. Detta för mig alltså osökt in på tips nummer ett. Nämligen att:
 
 
 
 
 
Backa och stötta artisten Zara Larsson. Vad har hänt då? Zara kritiserade i Dagens Nyheter överrepresentationen av män på Bråvallafestivalen marknadsföringen av henne som artist. Aj då. Hatet visste inga gränser. "Hon borde få en lavett", "Hon är bara en fjortisbrud", "Snart går hon ut med att hon är lebb också", "Hon har växt upp och blivit en riktig fitta", "Kan någon misshandla Zara". Ja, den sakliga kritiken haglar från befolkningen med snopp. Därför vill jag skicka en massa kärlek till en stark kvinna som trycks ner och förminskas, kallas fjortisbrud och fitta, när hon gör sin röst hörd. Appropå att bli kallad fitta: MEN TACK FÖR ATT DU TYCKER  ATT JAG HAR BÅDE DJUPET OCH VÄRMEN. 
 
 
 
 
 
 
Jag vill även tipsa er om en fantastiskt bra podcast som görs av powerkvinnsen Elinor Svensson och Felicia Jackson. Ja jaja podcast heter den och den kan du susa till genom att trycka här eller på bilden ovan. I det senaste avsnittet pratar de lite om medelålders män och det är ju ett av mina favoritämnen... hehe. Så bra och så mycket powah! LYSSNA. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sist men absolut inte minst så har min vän och grymma artist Moa McAllister släppt sin första låt Belong som ni kan lyssna på genom att klicka på bilden. Så jävla bra! Jag säger bara: Lägg namnet på minnet. MOA MCALLISTER. MOA MCALLISTER. Omslaget till låten är förövrigt i Silvana Imam-klass. Ett bra betyg. Det bästa betyget. 
 
 
 
 
Puss! 
 
 
 
 

NaturalCycles!

 
 
 
Hej allihop! I förra veckan fick jag ett väldigt bra paket på posten. Nämligen ett startkit från NaturalCycles! Det är en preventivmetod helt utan hormoner som går ut på att du mäter din temperatur varje morgon och sedan noterar data i en tillhörande app och på så sätt räknar ut när du är fertil och när du inte är det. Man är fertil sex dagar under sin cykel och NaturalCycles hjälper dig att identifiera dessa dagar. Väldigt smart tänker jag då jag nu insett att jag absolut inte kan äta någon form av hormoner. Jag testade ju en P-ring för ett tag sedan men upptäckte efter två månader att min kropp inte tålde den heller, trots den koncentrerade hormonmängden.  
 
Så nu testar jag alltså NaturalCycles och tänkte visa hur man gör! 
 
 
I startkitet får du en termometer och en instruktionsbok samt att du måste ladda ner en gratis app till din mobil, dator eller surfplatta. Man börjar att varje morgon mäta sin temperatur och detta är bra om du gör det första du gör när du vaknar, innan du börjat springa runt och dona i köket eller liknande. Orsaken är att människor når sin basaltemperatur när de sover och varje rörelse efter att du har vaknat höjer temperaturen. Försök mäta temperaturen samma tid varje morgon efter att ha sovit ungefär lika många timmar varje natt. Jag sätter till exempel en klocka för att påminna mig själv klockan 08.30. Läs mer om hur du mäter här. 
 
 
 
 
 
Termometern fungerar som en vanlig och man börjar med att trycka på knappen så den sätts igång. 
 
 
 
 
 
 
Sedan stoppar du in den under tungan och väntar tills den piper. Det är bra om man mäter på ungefär samma sätt varje gång eftersom små variationer kan orsaka fluktuationer i temperaturen. Det bästa är att lägga den under tungan. Det gör jag. 
 
 
 
 
 
När den har pipit kollar du av din temperatur på displayen. Min kroppstemperatur var vid detta mätningstillfälle 36,95 grader. Tänk på att sjudom, större mängder alkohol eller mindre sömn än vad du är van vid kan påverka din basaltemperatur. Därför borde du låta bli att mäta om du till exempel har druckit mer än vad du är van vid och känner av alkoholen när du vaknar nästa dag. Samma sak gäller för nätter med betydligt mindre eller mer sömn. Dessa dagar kan man hoppa över att mäta temperaturen och NaturalCycles fungerar så att i dessa fall exkluderar den det värdet och försöker räkna in det i din cykel. Läs mer om detta här. 
 
 
 
 
 
Efter detta tar du fram din mobil och registrerar din temperatur. Du kan ange om du har mens eller mindre blödningar, om du gjort ett ägglossningstest, haft samlag, gjort ett graviditetstest och så finns det ett fönster för övriga anteckningar. Läs mer här. 
 
 
 
 
 
Kalendern som sedan dyker upp ser ut så här och nu kan du se om du är i ett fertilt stadie eller inte. Är du fertil är dagen markerat röd och då måste du ha kondom eller liknande när du har samlag och när det är grönt betyder det att du inte är fertil och det är fritt fram att sexa loss. Kom ihåg att du bör ge det några månader för att appen ska känna igen din cykel. Nu i början tänker jag att huvudsaken är att registrera så att man efter några månader kan få fram ett mönster. Jag tänker alltså att det kan vara bra att ha skydd i denna första fas så man tar det säkra före det osäkra. Man kan också se en graf över ens cykel och jag tycker att det är häftigt att få lite koll på sin kropp och sin cykel på detta sätt, eller hur! 
 
 
NaturalCycles är också bra för att du får lite koll på när du ska ha mens och inte. Jag själv har en väldigt oregelbunden mens och detta kan göra att det bli lite svårare att hålla koll på dina fertila och icke-fertila dagar. Läs mer om detta här. Jag tänker ändå att jag kommer börja få koll på min cykel och är hoppfull. 
 
 
 
 
 
Ja, det var väl det. Gå in på deras hemsida för att läsa mer. Där står det en massa information som kan vara bra att ta del av. Håll även utkik här på bloggen för kommande roligheter som jag ordnar tillsammans med NaturalCycles. Det går även bra och jag välkomnar varmt att ni diskuterar metoden i kommentarsfältet. Det kan vara bra att dela erfarenheter med varandra osv! 
 
 
 
 
Puss på er och sexa säkert! (NaturalCycles skyddar inte mot sexuellt överförbara sjukdomar men det fattar ni tänker jag för ni är bäst.)
 
 
 
 
 

Menskoppen-koppen!

 
 
Vad gör jag denna soliga junimorgon? Jo, jag sitter och dricker kaffe ur min nya menskoppen-kopp som tagits fram av organisationen Yennenga Progress.
 
 
 
 
 
Den kom med ett bud igår och jag blev mäkta glad! Jag har som en liten parentes förresten på mig en fin blus med spets som jag köpte av Elsa på Vintagebloppisen. 
 
 
 
 
 
 

Varje år förlorar flickor i utsatta områden två månader av sin utbildning då de inte kan gå till skolan under de dagar då de har mens. Skolorna saknar ofta fungerande latriner. Inget vatten finns i närheten. Mensskydd är för dyrt och svårt att få tag på. Tygtrasor vikta i flera lager får fungera som mensskydd istället. Ofta blir flickorna tvungna att helt sluta skolan, vilket påverkar både de egna framtidsutsikterna men också samhällsutvecklingen i stort.

 
Nu kan man köpa Menskoppen-koppen här och pengarna går till en menskopp till en flicka i Burkina Faso så att hon får möjlighet att gå i skolan även under sin mensperiod. Så bra tycker jag!
 
 
 
 
 
 
 
Jag tycker att du ska köpa en också! Gå in på Yennenga Progress och beställ nu nu nu. Den kostar bara 100 kronor.
 
 
 
 
 
 
Puss och kram, nu ska jag åka tåg till Växjö! Bloggen kommer att hänga med såklart! 
 
 
 

MISSION COMPLETED.

 
 
Jag tog tåget till Uppsala med mina kläder nedpackade i en blå resväska. Utan att ha någonstans att bo men med en fantastisk vän som väntande på perrongen. I flera månader låg mina kläder sorterade i plastpåsar under hennes säng och jag sov på hennes loppisfyndade guldgula soffa som var lite lite för kort. Jag satt vid hennes soffbord och försökte vänja mig vid att läsa kompendium och avhandlingar medan sommaren blev till höst utanför fönstret. Sofokles och Aristotoles och Cicero och alla grekiska dammtussar och partesläran och genus judiciale och decorum och dispositio. Det började att snurra i mitt huvud och jag visste inte om jag skulle klara av det. Kunde jag klara av det?
 
Och så barrundor och nya vänner och nya kärlekar. Grusgången genom Engelska parken som jag slitit ut så många skor på och Folkes livs och Kalmars nation. Korridorsliv och rysk köttfärsås och Oskar Linnros och så utsikten från slottet ut över Botaniska trädgården. Kvällar som blev mörkare och ett huvud som blev allt blurrigare. Tankar som blev mer osammanhängande. 
 
Första tentan i en stor sal med ryggar och pennor som rispade och blad som vändes. Jag som gjorde allt utan att minnas och som gråtandes gick därifrån med skakiga ben. Och så bussen som gick utanför stan och bänken där jag låg själv i flera timmar. Sömntabletterna jag inte behövde och det lugnande som gjorde mig panikslagen. Och så den nya vännen, världens finaste, som hjälpte mig packa min väska och sa till mig att nu fick det vara nog och du måste åka hem. Tåg genom novemberkyla som blev till snö när vi var framme i Växjö.  
 
Två månader i mamma och pappas säng med neddragna gardiner och en mormor som följde med mig till doktorn och lagade mat och en bror som kom in och pussade mig på pannan ibland. Jag i fosterställning på mattan och ett stort jävla mörker som till slut klarnade upp och jag kunde känna lite lite ork och lite lite ljus. 
 
Och så ett tåg tillbaka till Uppsala och en massa sjukhusbesök och tomma korridorer och väntrum och vatten i vita plastmuggar och blåa skoskydd. Och så fler tentor och uppsatser och blommande körsbärsträd på Trädgårdsgatan och upp och nergångar. Ett eget korridorsrum med solnedgång över en äng och fester och fötter i fyrisån och nya kärlekar och nya vänner. 
 
En alldeles egen lägenhet med världens finaste kök med mintblå luckor och en redahylla i glas. Trägolv som knarrade och en balkong med tomatplantor. Ett torp ute i skogen och ett nytt namn på brevinkastet. Och så ännu en höst som kom och ett nytt mörker och en sjukskrivning och så mycket att ta igen. Så mycket kurser att läsa om och förstå och hur fan skulle det gå. 
 
 
 
 
Men det gick. Tredje gången gillt. Fem år senare är den klar. Den är KLAR och jag är färdig med min utbildning. Och det har varit en så himla snurrig och knölig bana dit men jag visste att jag skulle fixa det till slut. I fucking knew it. MIN KANDIDATUPPSATS ÄR SKRIVEN! 
 
 
 
 
 

Jag gillar mina bröst och jag känner bara: yolo.

 
 
I gårdagens avsnitt av Ex on the beach slog ju både producenterna och deltagarna ett slag för free the nipple. Att ta bort fokuset på bröst som enbart sexualiserade. Det var ett enastående genombrott. Titta bara:
 
 
 
 
Emelie hade glömt sin bikini och VAD GÖRA när ett stort blått hav breder ut sig och badsugenheten är på högsta nivå. Efter lite om och men bestämmer hon sig för att bada ändå... TOPLESS! 
 
 
 
 
Ja, vem fan bryr sig? En kroppsdel som hälften av jordens befolkning har. Whatever? Det visade sig dock skapa oerhört stor uppståndelse på den lilla båten. Ja, den sjönk nästan på studs av den osande kalabaliken. 
 
 
 
 
 
Killarna blir helt överrumplade och otroligt chockade! De FATTAR INTE! 
 
 
 
 
 
DEN BÄSTA DEJTEN säger Adde som också är HELT CHOCKAD: 
 
 
 
 
 
En ny grej helt enkelt. 
 
 
 
 
 
Och inte nog med att bröst visades, de var stora också. Som gul-lök ungefär. 
 
 
 
 
 
Eller som kaniner. 10 kaniner!
 
 
 
 
Och Bella var ju faktiskt väldigt snäll som också badade topples fast hon hade två tygbitar som täckte bröstvårtorna. En riktig vän. 
 
 
 
 
Ja, tuttarna uppskattades av alla med penis på båten.
 
 
 
 
*no comment needed*
 
 
 
 
 
De önskar nog att tjejerna skulle vara topless hela tiden. Men det går ju inte. 
 
 
 
 
 
De skulle ju bli alldeles för kåta. Ett stort kåtslag helt enkelt. 
 
 
 
 
Men som sagt, vad gör en liten tutt-show egentligen? Orsakar säkert ett stort pilskt ramaskri i tevesofforna och stånd som står över hela Sverige. Men jag säger som Bella skulle sagt:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Free the fucking nipple och kram
 
 
 
 
 

Patriarkatet dansar lindy-hop.

 
 
 
 
 
 
 
 
Måste skriva av mig pga är förbannad. (En viss aggressiv ton följer alltså som en röd tråd inlägget igenom, triggerwarning på det...) 
 
 
Jag började ju dansa lindy-hop på Chicago i Stockholm i början av våren och det var som om himlen öppnade sig och änglakören sjöng med sina vackraste röster: jag var frälst. Det var så jäkla kul och härligt och fint. Jag tyckte dansen var rolig, atmosfären var sagolik och ja, hela grejen var bara så så fab. 
 
 
Vad kan då ha förstört denna fantastiska aura av livfullhet och härlighet och lyckokänslor? 
Vilket fenomen? Vilken grupp? Jag ger en ledtråd: Den grupp som brukar ta störst plats i alla rum. Överallt. Alltid. 
 
 
Jag började gå på lindyhop för att göra något för mig själv. För att lära mig en dans från grunden. Röra på mig samtidigt. Göra en aktivitet och få ett sammanhang. Ägna mig åt något som var mitt och som jag tyckte om och som jag betalade pengar för. 
 
 
Berättelsen kretsar kring två män, vi kan kalla dem Man 1 och Man 2. Det började med att Man 1 undrar om inte vi ska öva lite extra på dansen. Jag vet inte om det spelar någon roll, men jag tycker nog att det gör det: mannen är över 60. Jag drar mig automatiskt tillbaka och tänker att nja, vill jag det? Jag dröjer med mitt svar och Man 1 följer mig ut på gatan mot tunnelbanan. Ord om att jag ska till Södra teatern med några vänner och hans fråga om han kan följa med och jag som säger ja och så plötsligt sitter vi på tunnelbanan i sätet mitt emot varandra. Varför ska jag alltid vara så jävla trevlig och artig? Jag förbannar min välvilliga framtoning men tänker samtidigt vem fan är jag att bestämma om han ska gå till Södra teatern eller inte? Han följer med och dröjer sig kvar och beställer öl och ska vänta på mig och hålla min jacka och ska försöka prata och jag ska vara så jävla trevlig och artig och snäll och mån om ATT ALLA RUNT OMKRING MIG SKA MÅ BRA. Ingen dålig stämning. Ingen obekvämlighet. Trevligt trevligt. Och så tjatar han om den där jävla dansen vi ska öva på och jag säger att jaja, här är mitt nummer och hoppas på att han ska gå sen. Det gör han. 
 
Sms om vi ska öva. Om vi ska gå på konserter. Jazzkvällar. Gratulationer på kvinnodagen. Samtal på lördagskvällar. Och jag svarar aldrig. 
 
 
 
Lektionerna blir inte lika roliga att gå på. Jag märker att jag försöker hitta undanflykter att gå. Tänker att mina uteblivna svar kanske kan indikera ATT JAG INTE VILL. Och varje lektion står han och söker min blick men jag vänder bort, går på toa, kommer senare, går en omväg på Hornsgatan, tittar på mobilen, fyller på vatten. Svarar kort när han tilltalar mig och tänker HALLÅ FATTA DÅ! 
 
Sedan kanske han förstår. Och det hela lägger sig. Lite. Fast det är ändå jobbigt med hans blickar och hans svettiga händer och hela hans uppenbarelse irriterar mig något sinnessjukt. 
 
 
 
Då kommer Man 2 in i bilden. Den där andra 60-plussaren som tar sig friheten att prata över danslärarna och kommentera mitt tumgrepp och hur jag ser ut i spegeln och hur jag rör mig och hur snurren ska gå till och att jag ska följa följa följa. Han som är där varenda nybörjarkväll fast han dansat i flera år och bara vill LÄRA MIG hur jag ska dansa. Han som finner lycka i att utbilda mig som är där för att lära mig av lärarna och som egentligen dansar så jävla dåligt. Han som gör steg som inte hör till och som tar så mycket plats att jag krymper till en liten dammtuss i hörnet. Han som blir arg när jag ber honom att göra de steg som lärarna lär ut och ryter åt mig att min enda uppgift är att följa. DIN UPPGIFT ÄR ATT FÖLJA OCH INTE STÄLLA NÅGRA KRAV. Han som börjar fippla med mobilen i fickan när jag räcker upp handen och ber dansledarna klargöra om det är meningen att vi ska öva på de steg som de lär ut eller de som enskilda självgoda gubbar hittat på själv. Han som fortsätter stirra ner i sin mobil när jag säger att jag är här för att lära mig dansa och inte som objekt för någons utlopp av makt och utbildningskomplex. Att jag inte är där för att någon ska säga till mig att jag bara ska följa och inte ställa några krav. 
 
 
Och så en hel ring av ögon och händer och fötter och danssvett och skor med hal sula som inte säger något alls. Och så han som säger att han tycker att jag överdriver och ställer till med en scen. Och så hon som kommer fram efteråt och säger att det var bra att jag sa ifrån. Och hon också. Och hon också. Och så hon som berättar att hon hoppar över flera stycken som hon inte vill dansa med. Och hon som menar att det alltid är så här när man dansar. Och så de där två unga snubbarna som snackar strukturer och vill väl. 
 
Och så kall luft och andan i halsen och hjärtat som pickar och vägen mot tunnelbanan och så var allt det där härliga med dansen borta och jag får mina pengar tillbaka och orkar inte orkar inte orkar inte ta fighten och fortsätta gå på lektionerna för jag spyr på medelålders män som tar upp all plats så att jag inte kan andas. Så jävla urless på skiten.
 
 
 
Urless på skiten. Fuck you Man 1 och Man 2. Jag hoppas ni ägnar er åt era jävla självkomponerade steg och stukar hälsenorna och få blånaglar och lårkakor så att ni aldrig aldrig kan dansa mer. Hejdå. 
 
 
 
 
 

P-rings-test!

 
 
 
Jag har alltid haft lite probs med vilken p-metod jag ska använda mig av. När jag var 17 började jag med p-piller men som för många andra så var det inte alls bra för mig. Min kropp reagerar med att svälla upp som en ballong av hormonerna och det är främst kroppens övre delar som reagerar, läs brösten. Från min B-kupa till en F-kupa på en månad. Ingen behå passade och jag fick gå till en tantbutik på båtsmanstorget i Växjö och handla bysthållare för flera tusen. Det gick också ett härligt rykte i skolan om att jag skaffat sillisar. De värkte och ömmade och att sova på magen var no no no. 
 
Så då testade jag minipiller eftersom de ska innehålla mindre östrogen. Det gick bra till en början sedan var mina bröst två melonas igen. 
 
Så då testade jag kopparspiral, som inte innehåller några hormoner alls, vilket fungerade bra i fyra år tills jag fick sådana menssmärtor att jag svimmade lite överallt och det högg som en kniv in i livmodern.
 
Så jag testade att vara utan och använda kondom. Vilket fungerade sådär. 
 
Så jag testade avbrutet samlag vilket i och för sig fungerade men med en viss ovisshet om ett stort mått oro.
 
 
 
 
MEN NU har jag börjat att använda P-ring vilket hittills, en månad bara i och för sig, fungerar väldigt bra! Vad är det tänker ni? Hur fungerar det osv. Jo, det ska jag berätta. 
 
 
 
Vad? En ring av mjuk, genomskinnlig plast som är ungefär 5 cm i diameter. Den innehåller två hormoner; etinylestradiol och etanogestrel. Det är ungefär samma sak som östrogen och gullkroppshormon. Skillnaden är att eftersom den sitter i slidan så koncentreras mängden hormoner till det området. Till skillnad från ett piller som du tar oralt. Upptaget av hormoner i kroppen blir då jämnare från en p-ring än från p-piller. Hurra!
 
Hur? När man får ringen i sin hand så tänker man: va? Den är ju så stor? Hur ska den sitta i min mutti? Jag tänkte att den liksom skulle sitt vid livmoderhalsens öppning. Men icke! På något fantastiskt sätt så sätter den sig avlångt längs med slidan. Vi har någon slags liten hake där så den fastnar. Så här liksom:
 
 
 
 
När ringen sitter på plats i slidan avger den hormoner i låg dos hela tiden. Hormonerna tas upp i blodet via slemhinnan i slidan. Ringen skyddar mot graviditet framför allt genom att förhindra ägglossning. Gestagenet påverkar även slemhinnan i livmodern så att ett befruktat ägg får svårare att fästa och utvecklas där. Sekretet i livmoderhalsen blir också tjockare. Det gör det svårt för spermierna att ta sig upp genom livmoderhalsen till livmodern.

 

När man sätter in den knölar man bara ihop den mellan pekfingret och tummen. Så här: 

 

 

 

 
 
 
 
Och ställer/lägger/sätter sig i valfri position. Så här:
 
 
 
 
 
 
 
Och på något mirakulöst sätt så sitter den sedan fast. Det kan vara lite svårt att veta i början men man får ju pilla runt lite och känna efter. Gå runt lite. Obs! Den ska inte kännas alls när du rör dig.
 
Där sitter den sedan i tre veckor tills man tar ut den. Du kan då välja att sätta in en ny direkt och därmed hoppa över din mens eller låta fittan vara utan ring i en vecka och därmed få mens. Efter en vecka sätter du in en ny och så börjar det om igen. Den är väldigt enkel att ta ut då du känner den med två fingrar och bara drar. Du är skyddad mot graviditet även under den veckan den är ute! 
 
 
Känns den när du har sex? Man kan ju känna den med fingrarna men den skapar inga komplikationer under själva penetrationen (älskar det ordet). Om man tycker att det känns så kan man ta ut den och sedan sätta in den direkt igen! Jag upplever till och med mer känsel. Halleluja! 
 
 
Fördelar? 
- Fördelarna hittills för mig är att jag inte svullnat upp. Bara lite innan mens. 
- Mensen är smärtfri och kort. SÅ. SKÖNT. 
- Man behöver inte tänka på och hela tiden komma ihåg att ta ett piller.
- Hormonerna svävar inte runt i hela kroppen (enligt min barnmorska, kan behövas källkritik).
- Är ganska billig, ungefär 100 kronor per ring/månad. Eller är det dyrt? (Kopparspiralen är gratis)
- Kan lindra mensvärk.
- Att man ändå måste tillföra kroppen hormoner. 
- Biverkningar finns såklart men är ändå ganska lindriga. 
 
Nackdelar?
- Tydligen finns stor risk för minskad sexlust vilket är bu. Så har det inte varit för mig. Men har som sagt bara haft den i en månad ungefär. 
- Dyrare än kopparspiral som är gratis. 
- Inte så väldigt bra för naturen. Även en använd ring innehåller en viss mängd hormoner. Använda och överblivna ringar ska därför lämnas in till ett apotek för att undvika att det verksamma ämnet sprids i naturen. 
- Att man ändå måste tillföra kroppen hormoner. 
- Biverkningar finns. 
 
 
 
Jag tänker att detta är ett ganska bra alternativ till p-piller och minipiller. MEN jag vill betona att erfarenheter av preventivmedel är så himla olika från person till person. Jag tycker i alla fall att P-ringen fungerar bra och jag hoppas den fortsätter att göra det! Är glad att jag hittat något som inte är piller. Och just det, ringen jag använder är en NuvaRing, läs mer om den här!
 
 
 
 
 
P-rings-puss och hej! 
 
 
 

Tidigare inlägg

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida