Det är den tryggheten ni eldar upp.

 
 
 
 
Ja vad ska jag skriva? Ska jag börja med det självklara? Att jag står helt handfallen inför det som händer i vårt samhälle just nu. Asylboenden som står i brand och barn som mördas i skolan. Jag orkar inte skriva någon på näsan. Skriva något som någon redan känner eller redan uttryckt. Sätta ord på känslor som redan känns och beskriva rädsla, sorg, ilska, frustration.
 
Jag tänkte istället skriva ett informativt inlägg. Jag tänker att det kanske kan vara bra att veta lite vad som sker på dessa boenden. Vad vi jobbar för. Hur vi jobbar. Vad det är ni eldar upp.
 
Jag arbetar på två former av boenden, ett transitboende dit barn och ungdomar bor medan de väntar på att bli placerade i en annan kommun, och på ett så kallat PUT-boende (PUT står för permanent uppehållstillstånd) där ungdomarna bor då deras asyl beviljats. 
 
Transitboendet är ofta den första anhalten för de som kommer till Sverige. Ja, efter Migrationsverket då, som tagit beslut om att de ska placeras hos oss för att sedan få en anvisning till en annan kommun. Många som kommer till oss är alltså chockade och upprivna. Ledsna och trötta. Och de är barn. De har kanske förlorat en familjemedlem på vägen. De har kanske varit på flykt i flera månader. De har kanske överlevt båtfärden över Medelhavet. Någon de älskade kanske inte gjorde det. 
 
När de har kommit till oss så är det vår uppgift att registrera dem och invänta svar från myndigheter om vart de ska placeras. Det kan ta några dagar. Det kan ta veckor. Ungdomarna vet inte vad som ska hända dem och vad som väntar. Ofta kan inte heller vi ge några svar då köerna till jourfamiljer och boenden är långa. Vissa kommuner är beredda att ta emot flera av dessa barn. Andra kommuner (jag tänker inte nämna vilka här) ger avvsing på avvisning och de barnen får vara kvar hos oss flera veckor. Det måste vara en sån ofantligt jobbig situation att befinna sig i. De bara väntar. Väntar på att livet ska börja igen. Hos oss får de i alla fall mat och en säng att sova i. Mer än så, en god man och svar om deras asylprocess, chansen att börja i skolan och lära sig svenska, sker när de fått veta vart de ska placeras. 
 
De flesta barn som kommer till oss har bara kläderna på sin kropp som ägodelar. Och så sitt asylkvitto de fått från Migrationsverket. Vi ger dem underkläder, strumpor, en tandborste och en tub tandkräm. Vi har ett förråd med kläder där de får ett ombyte. Kanske ett par vinterskor. En varmare jacka.
 
Vi hjälper dem till sjukhuset om de har skador på sin kropp, har ångest eller är sjuka. Vi lagar mat och försöker trösta när de gråter. Kramar om och hoppas att de får komma till en trygg plats och därefter får växa upp i ett Sverige som ger dem möjligheter, jobb, glädje och kärlek. Bemöter dem med respekt och ger dem samma möjligheter som de som växt upp under trygga familjeförhållanden och med en svensk stämpel i sitt pass. I ett samhälle som kämpar för integration och medmänsklighet. Samma socioekonomiska förutsättningar som alla oss som inte behövde fly från våra hem när vi inte ens var tonåringar. INTE i ett samhälle som bränner ner asylboenden, förbjuder tiggeri och lägger förslag om temporära uppehållstillstånd. Inte i ett samhälle där barn blir utsatta för attentat i sin skola av män med rasistisk motiv. 
 
På samma villkor som oss som lekte med barbiedockor lite för länge. Som oss som glömde den ena fotbollsskon när vi åkte på fotbollscup i Vimmerby och världen gick under. Som oss som fick gå i skolan när vi var sex år och hamna i samma klass som vår bästis. Som oss som fick spela både innebandy och teater. Kanske sjunga i kör och äta hur mycket godis vi ville på lördagarna.
 
När barnen fått svar från socialtjänsten om vart de ska bli placerade så åker vi med dem i en taxi till tågstationen eller flygplatsen. Ser till att de hamnar på rätt tåg eller rätt plan. Håller kontakt med de personer som ska möta dem när de kommer fram. Kanske hamnar de på ett PUT- eller asylboende. Kanske hos en jourfamilj. Kanske hos en släkting. 
 
Dessa barn och ungdomar har flytt från ett land där de inte är trygga. De har flytt för sina liv. De har lämnat släkt och familj kvar. Kvar i ett land som brinner. De är inte här för att de vill. De är inte här för att snylta på dina skattepengar. De är inte här för lyxen, för bidragen. De är här för att de är människor som vill leva ett bra liv. Som du och jag. Eller? De är här för att överleva. De har flytt från eld, död och krig. 
 
De har lämnat all trygghet bakom sig för att sakta återta den igen. Den lilla tryggheten kan finnas på dessa boenden. Den tryggheten kan finnas i de vuxna som arbetar där. Den tryggheten kan finnas i maten på tallriken och kuddarna de får vila sina huvuden mot på kvällen. Den lilla tryggheten kan finnas i vinterjackan vi hämtar från ett av våra förråd och pingisbordet i källaren. 
 
Det är den tryggheten ni eldar upp. Sätter eld på. Utplånar.
 
Det blir inte bara en osäker plats för dessa människor som är värda att bli bra omhändertagna. De som är värda trygghet allra mest. Ni gör också min arbetsplats till en otrygg plats. Brandbilen som kör in på garageuppfarten och det extrainkallade säkerhetsbolaget.
 
 
Jag vill skriva "Fan ta er". Jag vill skriva "Brinn i helvetet". Jag vill spotta på er och ruska om er och skrika skäms för fan. 
 
 

Kommentarer
Anonym skriver:

Vilket fantastiskt starkt inlägg. Jag vill inte heller skriva sånt som andra redan sagt, och säkert bättre, men jag blev så otroligt berörd av det här. Jag hoppas (måste hoppas) att det här kommer få ett slut och att det kommer en tid då alla som kommer hit får det bra.

Den 2015-10-24 klockan 16:53:32
Anonym skriver:

Men fortsätter vi ta emot så många så har vi inte möjlighet att ha det trygga samhälle som vi har idag. Jag förstår dom som blir oroliga över Sveriges framtid. Det känns som vi blir invaderade. Vi måste ha samma asyl politik som övriga Europa. Vi kan inte ta hand om alla. Var inte så naiv! Vi kan ju inte ens integrera dom som är här idag. Nästa gång det är krig någonstans långt bort i världen, ska sverige drabbas igen och igen. Det är inte rimligt. Men självklart ska inte boenden brännas.

Den 2015-10-24 klockan 17:16:22
Linnéa skriver:

Hej!
Så bra beskrivet för oss som inte varit på något asylboende. Jag undrar om jag får länka till detta viktiga inlägg på min fb?
Vänliga hälsningar Linnéa

Svar: Det går såklart bra! <3
.

Den 2015-10-24 klockan 18:07:09
Kajsa skriver:

Anonym, vart ska dessa människor ta vägen tycker du? Vart är någon annanstans? För någonstans vill du väl ändå att människor som flyr för sina liv ska kunna ta vägen? Eller ska de utplånas och dö i krig?

Den 2015-10-25 klockan 00:17:21
Anonym skriver:

Så otroligt starkt skrivet. Jag önskar att folk kan upphöra med sin pyromani och morf lust och bara gilla lägger.

Den 2015-10-25 klockan 05:44:13
Anne skriver:

Så fint skrivet, fortsätt att kämpa för de som behöver det

Den 2015-10-25 klockan 13:16:12
Maggis skriver:

Stänger vi våra dörrar så stänger vi också våra hjärtan och det är inte ett Sverige jag vill vara kvar i!

Den 2015-10-25 klockan 22:02:53
Anonym skriver:

Människor utan empati för andras svårigheter borde leva i flyktingarnas länder

Den 2015-10-29 klockan 20:02:06
I.M skriver:

Fina Emelie! Vad fint du skriver och allt det du hjälper till med! Vi behöver fler som du! Jag arbetar själv inom vården och tar hand om 10-15 flyktingar ensam om dagen. Man får ont i hjärtat - man vill hjälpa alla!

Angående din text håller jag med dig om allt - utom en sak och de är att tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) inte ska prövas. Varför kan det inte prövas? Jag har varit helt i din linje förut - permanent till alla! Men då var premisser och möjligheterna annorlunda och mängden inkommande var mindre. Vi har plats för många fler i Sverige men alla kan inte komma på en gång och därav borde TUT vara ett alternativ. Jag tror att det är viktigt att man arbetar för att ALLA inkommande integreras på ett bra sätt, får arbete och möjlighet att komma in i samhället istället för att ge permanenta uppehållstillstånd direkt. TUT är ändå 3 år - om de fortfarande har skyddskäl efter det får de ju såklart stanna. Att ge TUT kan göra att fler vill integrera sig, arbeta och sätta sig in i det svenska samhället. Att sätta barn och ungdomar i ett boende och ge dem PUT sen vänta med möjligheter till arbete och integration är inget som främjar dem. Tvärtom. Barn, och vuxna, i trauma behöver mycket hjälp för att bearbeta det dem varit med om. Och resurerna finns inte just nu. Vi måste hjälpa alla vi kan men personer som kommer hit kräver också mycket psykisk hjälp för att kunna klara av livet och skapa självkänsla - mycket mer resurser än de so erbjuds idag krävs. Psykologiskt, utbildning, vård. Många delar måste fungera. Det spelar ingen roll vilket land man kommer ifrån - alla i en kris kräver psykologisk hjälp.

Jag röstar för att fler människor ska få komma hit i nöd. Jag vill hjälpa så många som möjligt och att Sverige ska stå öppet för alla so är i nöd. Men varför ska det vara permanent direkt?

En annan sak som jag tänker på är något som drabbar mig och ca 100 000 fler svenskar. Jag har själv amerikansk pojkvän och vi har väntat på temporärt uppehållstillstånd i 1 år... väntetiden är på beslut är 2 år och under tiden får han under inga omständigheter komma hit även om han är viseringsfri. Det gäller samma för gifta personer - endast temporära uppehållstillstånd upp till 2 år. Så en anhörig till en svensk person eller en asylsökande kommer ej få ta hit sin sambo förrän beslut på 2 år och sen får den bara stanna 2 år pga ges TUT. Jag tycker hela systemet är befängt. Vi kan inte lova alla permanenta uppehållstillstånd sen strunta i de 100 000 svenskar som just nu väntar på att få ta hit sin sambo/man och sen bevilja alla andra permanent uppehållstillstånd utan att ens tänka efter. Tro mig jag vill att så många som möjligt som behöver ska få permanent men varför ska det inte gå att prövas? Alla andra uppehållstillstånd som ges på grund av förhållanden är tillfälliga - även om den gifta partnern/sambon kommer från oroligt land.

Snälla förstå mig rätt. Sverige ska hjälpa och givetvis ge PUT till alla som behöver det - men alla behöver inte det med en gång. De som kräver det kommer få det ändå. Vi måste satsa resurser på de som verkligen behöver det. Puss.

Den 2015-11-08 klockan 00:49:45
Ruth skriver:

Tror det är fler än jag som saknar dig och ditt bloggande. Hoppas allt är bra!

Den 2015-11-24 klockan 19:30:58
Sofie skriver:

Saknar dig och ditt bloggande, kikar in hör varje kväll innan jag går och lägger mig och har gjort i många år. Hoppas allt är bra med dig!

Den 2015-11-25 klockan 12:55:16
Marika Mourujärvi skriver:

Saknar dig Emelie! Hoppas allt är bra. Kram!

Den 2015-12-08 klockan 20:05:57
URL: http://telivet.blogg.se
Anonym skriver:

Kan inte låta bli att kika in här och varje gång hoppas jag på ett nytt inlägg... Får väl acceptera att du förmodligen gett upp bloggandet. Tack för alla fantastiska inlägg jag fått läsa. Ha det fint.

Den 2015-12-28 klockan 15:57:55
Ida skriver:

<3 <3 <3

Den 2016-02-06 klockan 18:14:26
URL: http://www.ordfraida.wordpress.com
Rotehovudet skriver:

Takk for dette innlegget! Eg kjenner på avmakt ovanfor folk som ikkje SER det her. Dei dehumaniserer, dei ser ikkje kva som foregår, og kor feil det er. Som Maggis skriv lengre oppe: "Stänger vi våra dörrar så stänger vi också våra hjärtan". Eg vil ikkje leve i ei hjartelaus verd.

Takk!

Den 2016-02-24 klockan 13:39:49
URL: http://rotehovudet.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.

Till bloggens startsida
















SecondhandGuide.se Besökstoppen
RSS 2.0