Julepausen, grönkål, hångel, luggklipp och andra hemvändar-göromål.
Jag tror visst att jag glömde nämna att jag tagit en julepaus. Det har jag i alla fall. Och fortsätter göra tills efter nyår. Därav uteblivna inlägg och existens.
Jag hoppas att er jul har varit bra och att den varit fridfull. Själv har jag ätit väldigt mycket grönkål med senapsvinegrett, druckit drinkar/kaffe/öl/bubbel/vatten på Kafé Deluxe (som för övrigt är mitt absolut favoritställe i världen, besöker ni Växjö är detta ett måste), gått många promenader runt växjösjön, hånglat (hehe), fått raseriutbrott på päronen, legat och sovit hela dagar i dyra linnelakan, träffat en massa fina människor, känt en otrolig kärlek, varit jävligt bakis, flirtat, raggat på en bartender, varit trög i magen (kanske på grund av all grönkål), Kollat på Astrid-dokumentär (<3), klippt lugg och färgat håret, ätit en sliskig kebabpizza på småtimmarna, längtat tillbaka till Stockholm och...
...imorgon åker jag till Berlin och firar nyår!
Vi ses snart och vill ni följa mig på insta där jag opererar ständigt så heter jag emeliefridae. Gör det! Det vill jag gärna.
5-inist.
Efter tre öl på Dovas med min eminenta vän Matilda så hoppar jag nu runt i lägenheten och packar och diskar för glatta livet med Lorentz i hörlurarna. Imorgon har vi vårt sista seminarium inför julen och sedan åker jag buss till Växjö. Tröjan är från Faggot Apparel.
Puss puss fina n!
Du är inte min talman.
Jag vill skicka en massa kärlek och pepp till hjältinnan och superkvinnan Rosanna Dinnamarca. Det behövs politiker som står upp mot Sverigedemokraterna och normaliseringen av rasismen.
T-shirten är från Faggot Apparel.
Blå brallor.
Piggheten på bilderna skildrar inte dagens verklighet. Dagen innehåller gäspande, kaffeklunkar, en och annan snus, knapper på tangenter och ivrigt uppsatstänkande.
Byxorna är i alla fall inhandlande på Färgfabrikens loppis och kostade 20 kronor. Fina och blåååå.
En kärleksrevolt.
Årets julegran!
Jag tänkte att jag skulle skaffa en liten liten gran i år. Och LITEN LITEN blev den. Sådär liten att den fick plats i en av mina små krukor jag brukar använda till kryddplantor. Nämligen bestämt en sockertopps-gran.
Även dekorationerna skiljer sig lite från de traditionella.
Den innehåler nämligen lite allt möjligt.
Som ett kvinnotecken och örhängena som min mamma hade när hon gifte sig med pappa.
Högt så att det hörs genom stängda dubbelglasade fönster.
Jag och Matilda åker den långa rulltrappan ner från Södertörns högskola mot pendelstationen. Det ligger ett istäcke över asfalten och i luften virvlar blötsnö. Ungefär det otrevligaste vädret som finns. Och det blåser. In genom halsduken och under kläderna.
Utanför ingången sitter en man, inklädd i blå plastpåsar för att skydda sig mot regnet och invirad i en filt för att inte frysa. Han sitter alltid där. På morgonen ligger han och sover med huvudet på sin ryggsäck. Jag går förbi med min kaffe från Pressbyrån intill. Ibland reser han sig och haltar fram och tillbaka för att bli varm. På eftermiddagen sitter han där i rusningstrafiken av studenter, proffesorer, lärare. Ben ben ben överallt.
Jag och Matilda stannar och frågar ifall han vill ha något att äta. Vi ber honom följa med in på Pressbyrån och märker att han blir osäker. Han stannar precis innanför dörrarna. Vi köper kaffe, lussebulle och kexchoklad. Vid kassan ser jag hur biträdet tittar mot dörrarna och frågar sin kollega ifall "den där tiggaren försvunnit ännu". Jag tittar på henne och säger att han är här med oss. Hon är skeptisk. "Så du köper det här till honom?" Jag nickar. "Alltså, det behöver du ju verkligen inte göra. Han har massor av pengar, tro mig. Han är här inne med flera femhundralappar ibland."
Jag blir bara helt stum. Dum-stum. Vad fan ska jag säga? Det är här man ska säga bra saker som får den andra att förstå. Vettiga argument. Behålla sitt lugn. Förklara. Men ibland blir man bara tom.
Jag borde säga saker som att jag inte tror att han skulle sitta ute på isgatan i snöblandat regn, invirad i blå plastpåsar om han hade "en massa pengar." Han spenderade säkert natten på samma fläck. Vad spelar det för roll om han har "flera femhundralappar", det är förmodligen de enda pengarna han har. Varför ska du ha åsikter om vem jag köper kaffe till? Vart finns ditt hjärta? Hur kan du säga så här? Tror du på det själv? Hur kan dessa spekulationer om hens rikedoms vara eller icke vara korsa igenom huvudet fortare än viljan att hjälpa?
Allt det här skulle jag sagt men blev stum och när vi kom ner till perrongen var det för sent. Jag och Matilda sparkade på en soptunna ett tag. Svor till varandra och var på väg upp tillbaka till Pressbyrån för att vara efterkloka.
När jag kom hem la jag mig i sängen och somnade som en stock. Jag vaknar av att någon skriker på gatan. Väldigt högt. Högt så att det hörs genom stängda dubbelglasade fönster. Något om en jävla svartskalle som ska sticka hem och aldrig komma tillbaka. Jag tittar ut genom fönstret men ser bara människor som går på trottoaren och rör sig inne på biblioteket. Rösten skriker lite till. Oidentifierbara ord som formas till en smutsig massa av hat. Sedan tystnar det och jag hör en bildörr smälla igen.
Jag förstår inte vad det är på fel på folk och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill fan bara gråta och lägga mig under ett täcke. Men till och med då vaknar jag av hat tydligen. Jag blir så förbannad på mänskligheten. Sådär arg så att allt låter som en klyscha. Jag försöker varje dag att sätta mig in i hur folk tänker och försöker förstå vart allt hat kommer ifrån. Men jag förstår inte.
Jag förstår inte.
Fucking queen.
Linnéa Henriksson. Vilken jävla queen.
B-uppsats, skämskudde och dagens outfitta.
Så den största delen av denna dag har spenderats på denna plats. Med denna brutta. Men det har inte varit tal om något vanligt mys utan det ni ser framför er är vårt B-uppsats-läger. Och personen ni ser på bild är inte bara en kär vän utan även en uppsats-kamrat.
Vad skriver vi om, tänker ni då. Jo, vi har valt att studera hur manlighet görs i Bönde söker fru. Maskulinitetsteori helt enkelt. Så otroligt spännande. MEN. Efter första avsnittet kunde vi inte hantera nivån av testosteron och skämskudde-situationer. Detta fodrade stora mängder kaffe och snus. Samt en energigivande smoothie. Trots detta började faktiskt må psykiskt dåligt och var tvungen att avbryta efter tre avsnitt. Nu har vi bestämt att tre avsnitt per dag är absoluta maxgränsen för hur mycket obehag och plåga man kan hantera.
Dagens outfitta var anpassad till studiesituationen. Hög bulle på huvudet så att man kan luta huvudet mot soffkant. Sköna brallor med luftmöjligheter. Raggsockor och svart tisha som tål mycket kaffefläckar. Inget smink för skämskudde-gnugg:
Vid dagens motionspass (kasta soporna) körde jag den traditionella raggsockor-i-ballerinaskor-looken:
En favorit. Och så jackan på det:
Puss!
Gah vad bra!
Eriks urBALLning.
Erik Haag har blivit kritiserad för sitt "snubbiga" beteende i Historieätarna tidigare. Dels på grund av att han ständigt vill dra uppmärksamheten till sitt skrev samt sin lilla rumpa. Uppmärksamheten till skrevet brukar tillkallas med diverse "rätta-till-kalsong-knyckar" eller skrevande ben. Rumpan brukar alltid att demonstreras i början av varje program då själva "omklädningen" sker. Detta sker alltid trots att kostymören snällt ber om att skonas från nakenchock.
Jag har inte stört mig så väldigt mycket på Erik under tidigare program om jag ska vara ärlig. Jag har varit så fokuserad på Lotta Lundgrens underbara leende och fantastiska uppenbarelse. Erik har mest varit en liten irriterande, flaxande bifigur i bakgrunden. Tills igår. När paret entrade 80-talet.
DET BALLAR UR! Erik gör ALLT för att uppnå maximal uppmärksamhet. Kanske är det hans 80-talsklädsel i pastell som gör honom extra irriterande. Jag vet inte. Kanske är det den ständigt vinande hockeyfrillan. KANSKE DET STÄNDIGT INZOOMADE KÖNET.
Mer uppmärksamhet än någonsin riktas i alla fall till Eriks nedre regioner i senaste avsnittet. Här kommer en genomgång av Eriks totala urBALLning:
För att liksom sätta tonen i avsnittet börjar det hela med att Erik sparkar sönder en lyktstolpe. Detta händer redan innan han hunnit sätta på sig sina 80-talskläder.
Sedan kommer såklart det sedvanliga rumpmomentet.
Kostymören är road av detta. Som vanligt.
Mer rompa. En vindröd sådan.
Från rumpa till skrev. Leopardskrev. Lotta blir förskräckt vid denna åsyn.
Rumpa igen. Jag vet inte om Erik är helt inne i sin bakdel här, men vad säger Lotta? Jo:
Hon vill inte se så mycket av dig! Inte vi heller, Erik.
Sen är det lite mat-ätning. Men bara lite. Innan det är dags för skrev igen.
MER skrev. Skräddarställnings-skrev.
Kort frukost. Sedan kostymbyxe-skrev.
Paus i skreveriet och sparka sönder lite goldklubbor istället. Typiska snubberier.
Dags för skrev igen. Här kommer han smygande bakom idéhistorikern Karin Johanisson. I full kroppslig prakt.
Jeans-skrev. JAG HÖR INTE VAD KARIN SÄGER, ERIK. För allt jag ser är hur du struttar runt i köket med naken bringa och hockeyfrilla på svaj. Med könet inzoomat stup i kvarten.
Och så välter du Karin av stolen med ett stort bildäck!
För att sedan ta sig i... just ja, SKREVET.
Lite helkroppsmys.
Och så avslutningsvis: lite rompa igen.
Alltså Erik. No offense. Men jag har sett nog av ditt rump- och skreveri nu. Jag vill se mer av maten och mer av Lotta. Kan inte du bara TA LITE MINDRE PLATS, tack.
Puss!
Ett feministiskt kvälls-stilleben.
En tröja från Faggot Apparel. Feministiskt Initiativs val-affisch och tygväska. Röda pumps från Myrorna vid Järntorget i Göteborg. Guldspegel från IKEA. "Vårklockor"-tapet av Josef Frank för Svenskt Tenn. Och så en egengjord venetiansk mask på hörnet av spegeln.
Dagens katt-video.
Nuff said. Måndag, försvinn.
Åka båt båt båt.
Eftersom de senaste söndagarna har spenderats i min säng med stängda ögonlock till klockan två. Typ. Så är jag så otroligt hurtigt glad över denna söndag. Jag ska nämligen göra något så urbota mysigt som att ta en båt från bryggan i Gröndal som går direkt till julmarknaden i Gamla stan. På båten kan man, enligt rykten, dricka glögg och äta lussebullar.
Puss och kram och ha en fin söndag!
Den grönglittriga klänningen.
Ni är en del som frågat om min gröna klänning. Jag önskar att jag kunde säga att jag hittat den på second hand och att den var ett riktigt fynd. Men sanningen är att jag såg den i skyltfönstret på Bik Bok och tänkte att den skulle passa perfekt till Konferencierkalaset på Femdefendersday. Vilket den gjorde. Den glittrade som fan och var så jävla fierce. Så jepp, det är sanningen.
Jag hoppas ni får världens finaste helg och att vi kanske ses på Silvana Imam på Debaser Strand ikväll? Jag kanske har ovan nämnda klänning. Jag kanske har den varje helg från och med nu. Faktiskt.
Puss!
Känslan inför det politiska läget:
Bakismysig och hyacinter i kopp.
I söndags vaknade jag med ett ganska tungt huvud efter nattens festligheter. Men när man haft en riktigt riktigt bra kväll så gör det ingenting. Tycker jag. Då blir man mer bakismysig än bakissusig. Jag kravlade upp ur sängen och bestämde mig för att adventsmysa. Jag gick alltså och handlade glögg och lussebulle samt tände en brasa och en massa ljus:
Några juleblommor kunde inte motstås:
En julstjärna hamnade i en kastrull.
Och hyacinterna i koppar. Båda två är Karolines gamla insåg jag nu.
Och adventsljustaken, som är min farmors gamla står, i köksfönstret. Jag älskar den orimligt mycket.
Mycket tid spenderades här också såklart...
Efter detta mys gick jag, Fanny och Elin och åt vegetariskt julebord på Hermans. Rekomenderas! Bara 130 kronor för studenter och SÅ gott.
Puss mina fina läsare och TACK för alla fina kommentarer och mail jag fått sista tiden. Förlåt för att jag är seg på att svara. Ska bättra mig...
Fyra bilder på MIG SJÄLV från Femdefenders-galan.
Lördagen var HELT fantastisk. En av de bästa kvällarna på länge. Det var en sån fantastiskt fin stämning överallt och alla var glada och peppiga. Artisterna var så jävla bra. Talarna var så jävla bra. Musiken var så jävla bra. Allt var så JÄVLA bra.
Extra mycket kärlek till alla finisar som kom fram till mig och var fina och gav mig komplimanger för min konferencier-insats. Det behövs liksom. Och jag blir så himla glad. Det var fint när gänget längs fram hjälpte mig med belysningen när den inte fungerade (lös på mig med sina mobillampor, se bild ett) och var peppiga när jag var tvungen att improvisera i typ tio minuter och körde något slags stream of consciousness. Förlåt för det, så här i efterhand.
Riktigt bra ordnat av Kvinna till Kvinna. Den bästa organisationen. (För fler bilder från hela kvällen rekomenderar jag er att besöka Kvinna till Kvinnas facebooksida där jag misstänker att de kommer att dyka upp inom kort. Jag lyckades inte ta några.)
Puss och kram och tack och pepp och kärlek!
