En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Högt så att det hörs genom stängda dubbelglasade fönster.

 

Jag och Matilda åker den långa rulltrappan ner från Södertörns högskola mot pendelstationen. Det ligger ett istäcke över asfalten och i luften virvlar blötsnö. Ungefär det otrevligaste vädret som finns. Och det blåser. In genom halsduken och under kläderna.

 

Utanför ingången sitter en man, inklädd i blå plastpåsar för att skydda sig mot regnet och invirad i en filt för att inte frysa. Han sitter alltid där. På morgonen ligger han och sover med huvudet på sin ryggsäck. Jag går förbi med min kaffe från Pressbyrån intill. Ibland reser han sig och haltar fram och tillbaka för att bli varm. På eftermiddagen sitter han där i rusningstrafiken av studenter, proffesorer, lärare. Ben ben ben överallt. 

 

Jag och Matilda stannar och frågar ifall han vill ha något att äta. Vi ber honom följa med in på Pressbyrån och märker att han blir osäker. Han stannar precis innanför dörrarna. Vi köper kaffe, lussebulle och kexchoklad. Vid kassan ser jag hur biträdet tittar mot dörrarna och frågar sin kollega ifall "den där tiggaren försvunnit ännu". Jag tittar på henne och säger att han är här med oss. Hon är skeptisk. "Så du köper det här till honom?" Jag nickar. "Alltså, det behöver du ju verkligen inte göra. Han har massor av pengar, tro mig. Han är här inne med flera femhundralappar ibland." 

 

Jag blir bara helt stum. Dum-stum. Vad fan ska jag säga? Det är här man ska säga bra saker som får den andra att förstå. Vettiga argument. Behålla sitt lugn. Förklara. Men ibland blir man bara tom. 

 

Jag borde säga saker som att jag inte tror att han skulle sitta ute på isgatan i snöblandat regn, invirad i blå plastpåsar om han hade "en massa pengar." Han spenderade säkert natten på samma fläck. Vad spelar det för roll om han har "flera femhundralappar", det är förmodligen de enda pengarna han har. Varför ska du ha åsikter om vem jag köper kaffe till? Vart finns ditt hjärta? Hur kan du säga så här? Tror du på det själv? Hur kan dessa spekulationer om hens rikedoms vara eller icke vara korsa igenom huvudet fortare än viljan att hjälpa? 

 

Allt det här skulle jag sagt men blev stum och när vi kom ner till perrongen var det för sent. Jag och Matilda sparkade på en soptunna ett tag. Svor till varandra och var på väg upp tillbaka till Pressbyrån för att vara efterkloka. 

 

 

 

 

När jag kom hem la jag mig i sängen och somnade som en stock. Jag vaknar av att någon skriker på gatan. Väldigt högt. Högt så att det hörs genom stängda dubbelglasade fönster. Något om en jävla svartskalle som ska sticka hem och aldrig komma tillbaka. Jag tittar ut genom fönstret men ser bara människor som går på trottoaren och rör sig inne på biblioteket. Rösten skriker lite till. Oidentifierbara ord som formas till en smutsig massa av hat. Sedan tystnar det och jag hör en bildörr smälla igen. 

 

 

Jag förstår inte vad det är på fel på folk och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill fan bara gråta och lägga mig under ett täcke. Men till och med då vaknar jag av hat tydligen. Jag blir så förbannad på mänskligheten. Sådär arg så att allt låter som en klyscha. Jag försöker varje dag att sätta mig in i hur folk tänker och försöker förstå vart allt hat kommer ifrån. Men jag förstår inte. 

 

 

Jag förstår inte. 

 

 

 

 

alltså folk överlag är så dumma i huvudet. blir så besviken, särskilt när en tror att en pratar med en vettig person. så kommer något dumt argument. har t.ex. hört "alltså jag har väl inget emot tiggare men jag har som princip att jag bara ger om de GÖR något, sitter de bara och tigger... nej, de måste GÖRA något" jag: :-O
liksom, vafan, testa själv att sitta på en plastpåse 10 timmar om dagen? är inte DET mer imponerande? att bara sitta stilla? så jävla dumt i huvudet. facebookuttalandet "ge dem ett munspel eller något så de bidrar till kulturlivet iallafall" kan jag bara bemöta på ett sätt. hejdå vänlistan.

Så bra skrivet! Jag blir så vansinnigt arg på alla dumma sverigedemokrater som påstår att tiggeriet är organiserat. Mina kompisar brukar ofta sucka när vi går förbi en tiggare på stan. De tar ett stadigt grepp om de dyra märkesväskorna med sina vita händer och suckar och säger att det är så himla jobbigt med alla dessa tiggare. Jag vill bara skrika på dem: oj jag förstår verkligen hur jobbigt det är för dig som är vit och har höginkomsttagarföräldrar att stå ut med dessa extremt jobbiga tiggare. Stackars dig! Det är inte lätt att vara vit och rik på samma gång!
Det var bra gjort av dig att vilja göra en så fin gärning för den stackars mannen! Fortsätt kämpa så gör vi förändring tillsammans! Kram!

Blir så trött på dumma människor men måste ge lite pepp, eller som i alla fall ger mig lite hopp om mänskligheten. Medan jag pluggar så jobbar jag extra på en camping som även har 22st stugor man kan hyra (till ett lite väl dyrt pris). Jag uppfattar väldigt ofta min chef, ägaren med andra ord, som extremt snål och väldigt fördomsfull. För någon månad sen kom kyrkohjälpen upp till oss och frågade om de kunde få hyra stugor för att hjälpa tiggare under vintern. Jag skickade vidare dem till en lite högre uppsatt utan vidare hopp. Från och med för ungefär en vecka sen och fram till februari eller mars har vi nu hyrt ut 5 av våra stugor till kyrkohjälpen där tiggare från stan bor så att de slipper sitta utomhus under nätterna också! Ibland finns det hopp om mänskligheten, det skulle bara behövas lite mer