Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding
Ja, medan jag drömmer om mitt drömkök med mintgröna köksluckor och rutiga gardiner så lagar jag tonfisklasagne och bakar vaniljmuffins med vitchoklad enligt Theresias recept. De blev så väldigt väldigt väldigt goda så jag kan verkligen tipsa om det receptet. Tyvärr blev det inga bilder på de färdiga muffinsarna. De försvann snabbt ner i min mage. (Och i mina fina vänners.)
I mitt fönster hänger en gul lampa och förgyller den hm... relativt deprimerande utsikten av tomma fönster i ett flervåningshus. (Men åt andra hållet har jag faktiskt världens finaste utsikt över Uppsalas slut där solen går ner över skogen varje varje dag.) Och på kvällen förvandlas de tomma fönsterna rakt över till små titthål över studenters liv. I lördagskväll såg jag och Siri hur en musklig man i boxershorts och linne stod och spände sig framför en spegel, hur två tjejer satt och skålade i ett stearinljusupplyst rum och hur imman på fönstret till en förfest växte.
Väldigt fint.
(Och nej, jag är ingen läskig stalker... Det händer bara att jag kikar ibland.)
En vit ektorpsoffa från IKEA kan faktiskt göras lite roligare med en massa vintagetyger och fina kuddar från Röda korset. Och så är den världens skönaste soffa dessutom.
Jag har överstrykningspennan redo. Jag har bryggt mig själv extra starkt kaffe och satt på soundtracket från filmen Away we go. Ja, jag har världens bästa förberedelser för en produktiv och givande pluggstund. Men ändå så sitter jag och tittar ut genom fönstret och tankarna glider iväg från Ciceros visa ord om den äkta talekonsten till sommarens tågluff, tankar om min drömlägenhet och plötsligt sitter jag och gör en lista över saker jag måste hitta på loppisar längst ner i kollegieblockets högra hörn istället för att fortsätta sammanfatta Quintilianus teori om delarna i partesläran. Lika plötsligt har jag slagit upp min dator och fingrarna flyger fram över tangenterna och letar sig in på favoritbloggar, facebook och min hotmailinkorg.
Varför känns allt annat hundra gånger viktigare än att läsa Ad Herennium och dess inverkan på läran om retoriken under romartiden?
Jag samlade på servetter när jag var liten. På den årliga släktträffen i Gislaved gled en silvrig servett ner i fickan på jackan, på vänners födelsedagskalas veks blommiga servetter i trekanter och smusslades ner facket på min allra första handväska och röda servetter med julmotiv lades i lådan i garderoben. Vart de tog vägen sedan vet jag inte.
Men på Siris inflyttningsfest fick vi torka våra tårtakladdiga fingrar på fina prickiga servetter och ett minne fladdrade förbi. Såklart jag ska samla på servetter! De blir ett minne av trevliga kvällar med världens finaste vänner, en minnesbild av klirrande glas från en kulturgasque eller ett minnesvärt fyllekäk på mcdonalds en dimmig lördagskväll.
När man är ute i Uppsala kan man plötsligt få syn på en liten tantaluring som står i hörnet och läppjar på en starköl. Och nej, jag har ingen aning vem denna gumma är. Men där står hon i alla fall, bakom toalettkön, med peruken på sned och andas ut efter en fartfylld svängom på dansgolvet. Jag sitter också och spekulerar i vad hon kan tänkas ha gömt i strumpan?
När man skar i den fick man sig en liten färgsprakande överraskning.
.
.
Lite av den misslyckade tårtbottnen blev till rosa tilltugg.
.
Fina Agnes.
.
Klockan tickade, det fylldes på i glasen och bilderna blev suddiga till slut.
I lördags var jag på inflyttningsfest hos Siri i Luthagen. Man skulle bära en huvudbonad kvällen till ära. En svart paljettbasker, ett rosa hårband med rosor, en svart rosett med flor, en safarihatt och indianfjädrar. Hattarna de var många. Vi åt färgsprakande tårta, drack rödvin, dansade till Britney Spears och Aqua.
Mina allra första vita tygskor på tågstationen i Alvesta innan Peace and love i Borlänge. Efter festivalen var tyvärr skorna så förstörda att de lämnades på toppen av ett sopberg. En kort begravningsakt ägde rum innan jag slängde upp väskan på axeln och gick barfota därifrån.
.
Barfotafötter den sjunde mars på min födelsedag i Sydney. Vi åt cupcakes, jordgubbar och vindruvor, drack vin och tittade på karneval.
.
Bruna ben på sightseeing min första vecka i London.
.
Under vattnet i Rhodos.
.
Cyklandes i Paris.
.
På väg till jobbet i ett höstigt London.
.
Kornblå ballerinaskor i Notting hill.
.
Mina nya fina skor från acne i Uppsala.
.
Yllesocksprydda fötter i Österrike.
Jag har alltid haft en grej för att fota fötter. Jag vet inte vad det är. Men alltid när jag har en kamera i handen så söker sig linsen ner mot marken och en blixt senare föds ännu en fotbild i min fotsamling. Och tänk vad ens fötter varit med om!
Idag är jag bara trött. Jag känner mig som en zombie. Men jag har tvättat i alla fall och har näsan full av tvätt och sköljmedelslukt. Jag älskar när man går förbi höghus och känner doften av nytvättade kläder segla förbi i en vindpust.
Jag vet att det är en klyscha att tycka att En kärlekshistoria av Roy Andersson är den finaste filmen man sett. Men jag tycker faktiskt det. Pär och Annika får för mig stå för gränslös, obotlig, naken kärlek. Han med sitt röda rufsiga hår, svarta skinnjacka och fina leende är allt jag velat ha om jag varit femton i ett sommarstockholm på 70-talet. Hon med sina stora sorgsna ögon, den halvslarviga tofsen på sned och sina höga ljusblå jeans är allt jag velat vara om jag varit ung för fyrtio år sedan.
När de står mittemot varandra på grusplanen med händerna i varandras hår så tåras mina ögon och jag måste diskret torka kinderna med baksidan av min hand. Eller nej, inte diskret. Jag låter tårarna flöda. Jag sitter uppkrupen i soffan och storlipar när Annika står på knäna i det vassa gruset och Pär försvinner bort på sin moped. Jag suckar dramatiskt när han sedan kommer tillbaka och släpper mopeden i farten.
De är ju så underbart, fantastiskt och sagolikt vackra!
En av de bloggar jag läser dagligen är Rebeccas. Man glömmer den smutsgrå snön och smältvattnet som letar sig in i skorna. Istället förs tankarna iväg till fina randiga förkläden, blommiga blusar, färglada bakverk och annat fint som bara gör den tröttsamt långa vintern att bli lite lite ljusare.
Det var för länge sen i Uppsalas gränder Där trottoarerna var oupptäckta stränder När musiken styrde varje ord och handling Var ett löfte från en stad i förvandling
Å mitt hjärta du får aldrig gå ifrån mig blev förlorad sen den första gång jag såg dig I garaget nere under gallerian När jag krossa alla lyktor för dig
Dansflickan vill va där det händer Dansflickan tycker jag har sköna händer Hennes hud skälver till när jag rör den Känns så märkligt att komma innanför den
Å mitt hjärta bor långt nere under gatan Hur kan det finnas så mycket här att hata Nu är det natt och där uppe står polisen Och det finns ingen väg ut härifrån Det känns som en dröm Det känns som en dröm
Ljumma vindar genom Uppsalas gränder Där skuggor jagar oss med uppsträckta händer Två spiror som sträcker sig mot molnen Guldet och silvret, solen och månen
Å mitt hjärta jag är inte förvånad Riktig kärlek brinner upp på en månad Du är så vacker där i solens sista strålar Hela Svartbäcken brinner för dig Det känns som en dröm Det känns som en dröm
Jag sa det känns som en dröm Det känns som en dröm Det känns som en dröm
I slutet av Brick Lane i London ligger världens mysigaste bar. Casa Blue heter den och där kan man dricka drinkar ut stora fiskskålar med långa sugrör och sitta i alla luggslitna soffor och titta på alla saker som hänger från taket. Nallar, paraplyn, ljusslingor och hattar.
I vår lägenhet i London så fanns det en till fin sak förutom min garderob. I vardagsrummet med de gulnade spetsgardinerna och den beigesmutsiga heltäckningsmattan så tog en fin vit öppen spis upp största delen av väggen. Eller ja, öppen och öppen. Den var stängd. Så den stängda spisen.
Den var så malplacerad på något sätt. Så fel på ett fint sätt. Passade inte alls in.
Men den stod där i alla fall.
Och gjorde mig lite gladare varje gång jag kröp upp i vår röda bäddsoffa och huttrade åt elementen som inte ville fungera.
Nu får faktiskt våren komma. Jag vill gå runt i mina pumps utan strumpor och inte pulsa i snömodd. Jag vill att det ska fastna ett grässtrå mellan tårna och inte att de ska bli blöta av grått blask.
Jag ska köpa mig ett fint och bra paraply. Jag köpte ett prickigt men det försvann när jag ställde min cykel nere vid fyrisån. Sedan köpte jag ett leopardmönstrat men det försvann i en av alla suddiga vandringar i Uppsalas gränder. Ett svart fick jag av Anna men det tappade jag bort och ja, nu har jag inget.
Det fanns en fin sak i min lägenhet i East London. Det var min fina garderob som stod i mitt sovrum när jag flyttade in. Det var ungefär det enda som fanns plats där. Min stora säng med en grop i mitten och den vita gaderoben med guldkanter.
Ibland är man trött på all mat i världen. Man bara står och glor som ett fån in i skafferiet och vänder på burkar och klämmer på grönsaker i kylskåpet. Man upptäcker en möglig aubergine och går och slänger den i soporna. Sedan står man där igen. Magen kurrar. Mat mat mat.
Helst vill man bara röra ihop något. Ja, matgojs. Gojsa ihop allt möjligt till något gott. Det är jag nog en mästare på.
Här kommer ett litet recept på Emelies egna Vita bönor och toniskgojs.
Du behöver:
Soltorkade tomater i olja
Grön pesto
Rissoni
Tonfisk på burk
Vita bönor
Kapris
Gojsa bara ihop allt efter eget önskemål. Är du en tonfisklover lägger du bara i extra mycket tonfisk, älskar du kapris öser du bara ner extra mycket av det. Älskar du allt (som jag) så öser du bara ner extra mycket av allt.
En droppande kran och en spricka i kaklet. En glipa mellan ugnen och diskmaskinen där matrester låg på hög som ingen kom åt. Omaka bestick och en kökslåda utan handtag. Ett skraltigt bord från IKEA och stolar som vi hittat nere på gatan vid sophuset. En trasig hylla i kylskåpet och en taklampa utan skärm. En protesterande brödrost och fönster som immade igen. Fuktskadat golv och en dörr som gick igen och inte gick att öppna.
Ja, jag har ju haft ett kök. Men kanske inte ett drömkök direkt.
Det blev mest Sainsburys färdiga soppa eller en torr macka på tunnelbanan.
Jämte min säng på den vita tapeten så finns det en ängel uppsatt med häftmassa. Nu finns den i Uppsala över mina blommiga lakan och i London satt den i hörnet alldeles vid mitt fönster. Jag hittade den i mammas gamla album med bokmärken som hon sparat sedan hon var liten.
Jag har en väldigt fin vän som heter Siri. Hon är väldigt duktig på att laga mat och jag hoppas att hon vet att jag och Agnes bara skojar när vi kallar henne "kökshitler". Hon är en av många fina fina vänner som jag träffat sedan jag flyttade upp till Uppsala.
Så här på fredagskvällen så passar en sprakande discotoalett bra tycker jag. Denna glittrande sak finns på en chinarestaurang i China Town, Soho i London. Jag gjorde några piruetter när jag kissat klart och dansade ut i Londonnatten.
Idag har jag bakat cupkakes för första gången. De blev riktigt bra om jag får säga det själv. Jag tog hjälp av Rebeccas recept och de blev finfina minsann!
Mina stackars fötter får stå ut med mycket. De får lida sig igenom ändlösa nätter i 13 cm klackar, studsandes upp och ner på ett dansgolv. De får frysa i alldeles för kalla skor i decimetervis med snö. De får trängas i storlek 35 när de egentligen är en storlek 37. De får springa barfota på vasst grus. Promenera runt i Paris i alldeles för platta kornblå ballerinaskor.
Stackars, stackars fötter.
Men hittar man ett par fina skor, så gör man.
Då spelar de ingen roll att de är en storlek eller två för små, alldeles för höga eller för kalla för årstiden. Går det snabbare att springa över gruset än att gå på gräset så gör det. Var Paris menat att bli upptäckt i mina finaste ballerina skor så får de helt enkelt stå ut.
Ja, jag har ju en speciell kärlek till plåtburkar. Denna fina hittade jag på en loppis i Alvesta. Jag vill sitta på en strand med en cola i handen. Åh, kan det sluta snöa någon gång?
När man bor i ett nitton kvadratigt studentrum så måste man köpa på sig alla onödiga saker som tänkas kan. Och ja, det är jag mästare på. Som denna lilla broderade tändstickshållaren till exempel. Så otroligt onödig, men samtidigt en av de mest nödvändiga av onödvändigheter.
När jag bodde i London så tog jag bussen till Paris. Det var nog den finaste veckan någonsin. Särskilt när en annan fin persons fötter smög sig in i bilden.
Just nu ligger jag i min säng och drömmer mig bort till stentvättade alldeles för stora jeansjackor, pastellfärger, våfflat hår, lila converse och ljusa sommarkvällar. Töntigt.
Jag vill ha en liten balkong att smyga ut på. Jag vill sitta ihopkurad med solen i ögonen på en trave gamla tidningar och vifta bort en närgången fluga. Med ett glas rödvin i handen. Eller en kopp te. Mmm, eller smultronsaft.
När man letar bland gamla lådor så hittar man oftast något roligt. Samtidigt som jag hittade mammas gamla nötta balettskor så hittade jag också hennes pärlöronhängen som hon hade på sig när hon gifte sig med min pappa 1987. Sedan hade jag dem på mig på min studentbal. Efter det försvann de mystiskt, men nu hittade jag dem igen.
Är det friskt att bli väldigt ledsen över att förlora en plåtburk som det står potatismjöl på på tradera? Jag hade lagt ett bud och var helt övertygad om att jag skulle vinna den fina metalltingesten. Men så glömde jag gå in och titta nu i nyårshetsen och vips så var den borta. Den hade passat perfekt i mitt fantasikök.
Så jag knappade mig fram på tangenterna och lade två bud på dessa fina saker istället.
Partyhattar i guld och svart med fjädrar. Rödbetor med getost, honung och pinjenötter. En söt köksbesewisser med kort stubin. Ett tjutande brandlarm och en stearinbomb på bordet. Samtalsämnen om terrorattacker, döda möss som luktar, kackerlackor, kändisar vi får ligga med, ålder, spöken, psykopater och ödet. Fyra filmer på rad och sura blodapelsiner. Söta babybilder på Agnes och Alfapetspelande in på småtimmarna. En borttappad mobil på kyrkogården. Förtorkade bacon och himmelsk linssoppa. Jordgubbsvin och chokladmousse. En Siri som somnar i soffan och shakira som vinnare på diggilistan.
Min blommiga fina tallrik som jag hittade i Alvesta på en loppis.
Nu vill jag ha ett kök som jag kan ha dem i. Ett bord som jag kan ställa dem på. En diskho som jag kan diska dem i. Ett golv som jag kan tappa dem i. (Nej, hemska tanke. Det tar jag tillbaka.) Men jag vill ha mintgröna köksluckor som jag kan gömma dem bakom och en mjuk matta som de kan landa på. (Utan att gå sönder.)
Med andra ord. Om jag ska kunna fortsätta med min fetisch för porslin så måste jag ha ett kök att förvara allt. För det får inte plats i mitt nitton kvadratiga studentrum.
Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding.