En kärlekshistoria.
.
Jag vet att det är en klyscha att tycka att En kärlekshistoria av Roy Andersson är den finaste filmen man sett. Men jag tycker faktiskt det. Pär och Annika får för mig stå för gränslös, obotlig, naken kärlek. Han med sitt röda rufsiga hår, svarta skinnjacka och fina leende är allt jag velat ha om jag varit femton i ett sommarstockholm på 70-talet. Hon med sina stora sorgsna ögon, den halvslarviga tofsen på sned och sina höga ljusblå jeans är allt jag velat vara om jag varit ung för fyrtio år sedan.
När de står mittemot varandra på grusplanen med händerna i varandras hår så tåras mina ögon och jag måste diskret torka kinderna med baksidan av min hand. Eller nej, inte diskret. Jag låter tårarna flöda. Jag sitter uppkrupen i soffan och storlipar när Annika står på knäna i det vassa gruset och Pär försvinner bort på sin moped. Jag suckar dramatiskt när han sedan kommer tillbaka och släpper mopeden i farten.
De är ju så underbart, fantastiskt och sagolikt vackra!
Emeliefrida 2011-01-19
