En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

De säger att Stockholm är en kall stad.

 

 

 

Igår satt jag och pratade med en främmande kvinna på en bänk vid Nytorget. Jag har sett henne förut. På olika bänkar och utserveringar mellan Skåne- och Folkungagatan. Ibland utanför Coop på Södermannagatan med en kaffe på bordet framför sig. Svart med mjölk. För ett år sedan på Greta Garbos torg. Gärna på en bänk med halvskugga. Under ett träd. Hon berättar att hon ofta är utomhus. För att hon känner sig så ensam i sin lägenhet. Att det ofta blir så när man blir äldre. Isolerad. Jag berättar att jag jobbar på hemtjänsten och bekräftar hennes känsla. Många är ensamma. Kan inte ta sig ut. Hon frågar ifall jag har ett kontokort eftersom de bara tar det i kiosken och hon vill så gärna ha en glass. Hon skrattar och säger att det ju brukar vara tvärtom. Jag köper en glass och får en tjugolapp och en femma i handen. Sedan vinkar jag hejdå och hon vinkar tillbaka. 

 

 

I förrgår tog jag tvärbanan mot Alvik och hoppade av på Stora Essingen. När dörrarna öppnades vräkte regnet ner och jag sprang upp för trappan mot buss nummer ett mot Frihamnen. Vid hållplatsen stod en man och jag fick smyga in under hans paraply. Han liksom höll upp det mot mig när jag kom springande i mina svarta ballerinaskor och kortärmade klänning. Vi började prata om regn och om sommaren. Han berättade att han kom till Sverige för ett år sedan från Serbien. Han sa att förra sommaren var så varm och att han bodde i Solna. Sedan fick jag gå på bussen först och det rann vatten från mitt hår ner i mina ögon. 

 

 

Idag träffade jag ett par inne på Coop som båda två hade likadana byxor på sig. Blå och slitna. Vitt byggdamm. De stod vid fikabrödet. Tre för tio. Jag ursäktade mig och undrade vad de tänkte ta för några, för på min inköpslista stod det med snirkliga bokstäver tre wienerbröd och det fanns bara tre kvar bakom glasdörren. De tänkte antagligen ta dem med vanilj. Sedan berättade mannen om hur han brukade köpa just tre wienerbröd till sin farfar när han levde. De skulle dock vara gårdagens som alltid såldes till extrapris. De berättade att de renoverade sin etta till en tvåa på Kocksgatan och att de precis flyttat in. 

 

 

 

 

 

Min granne Anja lär mig om hur man planterar om växter och hur och vart man ska kapa av de små bladen. Sticklingar. Hon är från Tyskland och har mina extranycklar i en låda och vattnar mina blommor när jag är på semester. Hon bjuder mig att titta in i hennes lägenhet och köper en present till mig som tack för hjälpen när jag tagit hand om balkongen. Vi svär över rök-förbudet. Hon tipsar mig om den bästa havremjölken. 

 

Han som städar trappan på Folkungagatan i huset utan hiss beklagar sig över borrandet på ovanvåningen och jag håller med. De ligger vita gipsflagor på varenda trappsteg. Mannen bakom disken i den persiska delikatessbutiken vinkar alltid åt mig genom rutan när jag går förbi. Kassörskan på Coop ger mig en krona i rabatt när jag bara har tre hundralappar och önskar mig en trevlig dag. 

 

 

Många säger att Stockholm är en kall stad. Där folk armbågar sig fram, tränger sig i köer utan samvete, låter bli att slänga en blick över axeln när någon bakom dem snubblar på en trottoarkant. Sitter tysta på tunnelbanan. På bussen. Står i ett hörn med sin öl under bron och ingen finns ingen finns ingen finns. Ler inte. Pratar inte. Känner aldrig.

 

Jag kan förstå det och jag har känt det ibland. Ganska ofta. Och kanske är det sommaren som stigit folk åt huvudet men jag känner bara en sån otrolig välvilja från folk just nu. En vilja att söka kontakt. Vara trevliga. Mötas. Hjälpas åt. Släppa fasaden. 

 

 

Fan vad fint det är och jag blir så jävla varm i hjärtat och förlåt för ett klyschigt och blödigt inlägg men jag älskar fan fölk ibland. Det finns hopp för mänskligheten. 

 

 

 

 

 

hej! Följer din instagram och hitta din blogg av ren slump, och i fucking love it!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Angående staden stockholm och denna mentalitet som finns där, då ska du se london. London är definitivt en kall stad om en tar upp saker som du gör i ditt inlägg.
Men en fantastisk stad med såklart.

det här är så fint. <3

Underbart! Så himla fint o bra beskrivet. Att se de fina sakerna i livet är allt bra vackert ❤️

Så fint

Jättefint inlägg, låter bara så trevligt och underbart

Alltså. Du är seriöst min nya idol! Så himla, himla bra du skriver. Ärligt och inspirerande. Fick jag välja en person (i hela världen) att äta lunch med så skulle det vara du!

Ibland måste man bara stanna upp och tänka efter speciellt ingen sån stor stad som Stockholm det märkte vi när vi var och besökte Sthlm för tre v sedan. Besök gärna min blogg om ni vill läsa om lite smått och gott med väldigt vackra bilder också :) www.maskrosbarnet.se

Åh! Så härligt. Jag blir så glad att det är mer än bara jag som blir lycklig av sådana saker. Små saker. Medmänsklighet. Jag ska till Stockholm i helgen och hoppas på att få uppleva denna välvilja. Ha en toppenhelg! Och tack för att du är så härlig, Emelie!

Följ min fotoblogg. Jag lägger upp väldigt vackra bilder.
Http://misselizabeth.blogg.se
📷 drömmer om att bli fotograf
📷 fotokurs
📷 vinn ett par snygga klädesplagg
📷 gratis fotograferingar inom kort!

Det är precis sådant här man behöver en del dagar - att få lite hopp om mänskligheten igen! Så fint inlägg!

Så fint skrivet!

Vad fint <3

Alltså det här inlägget gjorde min dag. så himlans vackert skrivet. och hoppfullt. Tack!