En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

En svart klänning, äppelkindade barn och oändliga klagosånger.

 

Jag tänkte visa min nya svarta klänning som inhandlades endast för att mina nya galgar skulle få utleva sin ursprungliga livsuppgift. Att agera hängare åt diverse kläddon alltså. Nej, jag skojar bara. Klänningen inhandlades för att den var fin och lite 40-talig och på grund av att jag behöver en svart klänning. För en begravning. En hemskt tråkig anledning som smärtar i hjärtat i skrivande stund. 

 

Jag köpte den på Myrorna i stan för 105 kronor. Ett väldigt bra pris för en klänning som denna. Dessutom är det en perfekt höstklänning då den är något tjockare och grövre. Tänkt att gå runt i denna med ett par stickade strumpbyxor under och mysa i höstrusket. Med höstlöv som flyger runt i vinden och äppelkindade barn som gör kullerbyttor i lövhögarna. Sedan går man hem och dricker te och tänder ljus. Med sin röda höstnäsa nedböjd i en bra bok och tårna sakta tinande inuti de tjocka raggsockorna. Känner ni höstpeppen? 

 

 

 

 

Jag vill även ge er all min kärlek för era oerhört fina kommentarer i föregående inlägg. Jag finner inga ord för hur jävla fantastiska ni är. Sedan kan jag förstå om det var en massa folk som tyckte att detta var en bagatell och att jag är en jävla lipsill som borde ta mig i kragen. Till er vill jag säga... ja, vad vill jag säga till er? Sluta läsa min blogg kanske. För det kommer komma mer lipiga ting och oändliga klagosånger över hur "oerhört jävla pissjobbigt" det är att vara ung tjej idag. Och ja, det kanske finns större sammanhang. Personer som har det värre. MYCKET värre. Större katastrofer i vår värld. Och de är väldigt viktiga. Otroligt viktiga. Jag är till exempel väldigt medveten om min vithet, det faktum att jag har möjlighet att läsa på universitetet och min övre medelklass-bakgrund. Men detta är min blogg och här skriver jag vad fan jag vill. Och det betyder inte att andra saker inte är viktiga. Till exempel så bestämde jag att min bloggpaus inte blev till fredag utan upphävdes nu. För nu tar jag nya tag och imorgon är en ny vecka. 

 

Skulle reagerat likadant. Ärligt. ibland känner jag exakt sådär när jag är ute. Vill bara hem, orkar inte. Tycker det är bra att visa att det inte är okej och att man blir illa berörd av ett sånt beteende som männen på krogen hade.

Älskar föresten din blogg med all din pepp, alla kloka texter och fina himla stil <3

Himla fina* skulle det stå va!

Det er alltid andre som har det verre - det er lov å klage over ting som er bagateller i den store sammenhengen likevel. En sånn kommentar kan ødelegge en hel kveld, det er vi nok mange som kan skrive under på.

Nå begynte jeg dessuten å glede meg til høsten :)

Jag känner höstpeppen och längtar efter tjocka strumpbyxor och stora sjalar!
Beklagar begravningen och idioterna till män du skrev om i förra inlägget. Längtar tills vi snart får sprida dina kloka ord till ÄNNU fler människor. Det behövs. Pepp till dig!

Det här kanske inte har exakt att göra med det du tog upp i sista stycket, men lite samma ämne ändå.

Det här med att "en inte borde klaga för det finns alltid människor i världen som har det sämre ställt än en själv". Och så kommer det alltid att vara. Jag kan gnälla som sjutton över lite nackspärr, över att min studentkorridor alltid är skitig eller över ett skitjobbigt PM som måste skrivas. Och ja, det kommer ALLTID vara miljontals människor som har det värre.

Vi kan inte tänka så, att vi inte borde klaga. Det är bara mänskligt. Hur bra ställt en människa än har det, så kommer hen alltid att ha något att gnälla över. Och det är okej. Sedan är det förstås bra att vara medveten om orättvisor i världen och att vara tacksam över det en har.

Ville nog egentligen bara säga att fortsätt med dina klagosånger du! Jag läser så gärna. :)