En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Kamomill på törk.

 

Det var inte bara en massa fantastiska tyger som fick följa med hem från Hälsingland. På Mårtens kusins gård hade vi en riktig skördefest och plockade på oss allehanda grönsaksmums. En knippe kamomill hänger numera i köket på törk och ska så småning om förvandlas till te. Det doftar helt fantastiskt vill jag lova. Jag får dock lite flashbacks till den där bananlacken man lade på tänderna hos tandläkaren i unga dar. Av någon anledning.

 

En gurka, zuccini, vaxbönor och sallad ligger numera i kylen och väntar på tillagning.

 

 

 

 

En del av mig vill bo i stan och en annan del vill köpa ett torp i Hälsingland för inga pengar alls och odla grönsaker tills händerna blir alldeles gröna. Jag är en ambivalent människa.

 

 

 

Jag känner igen den ambivalensen så väl. Ett litet hus med punschveranda där jag kan sitta och sticka och titta ut över mitt prunkande trädgårdsland. Samtidigt älskar jag att bo en storstad. Kunna ta bussen överallt, massa människor och saker som händer.