En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Och där bestämde man sig för att aldrig förtära en enda bit av Anders Vendels misogyna naturliga anklever, ärtor & fänkålspollen.

 

Elin Lucassi, en av mina favoritserietecknareof all times, har skrivet ett öppet brev till krögaren Anders Vendel. Detta på grund av denna vackra annons för hans restaurangkedja. Han verkar vara en hyvens man den där Anders. Med en sund kvinnosyn och sexistisk livsåskådning. 

 

 

 

 

Och där bestämde man sig för att aldrig förtära en enda bit av hans misogyna "naturliga anklever, ärtor & fänkålspollen" eller organiska jävla bröd. Synd för mig. 

 

 

Fy bövelen vilken grisig bild! inte okej. jag kommer då aldrig sätta min fot på den restaurangen. Dessutom några av kommentarerna: vågad och bra bild, synd att folk missar arten och är så gnälliga. Ush och fy!