Dima-klänningen.
Jag står i ett publikhav och mina fötter trummar fram och tillbaka på ett dansparks-trägolv. Bredvid mig står en av mina bästa vänner och håller mig i handen. En vacker rest som etsat sig kvar från en fallerande skara vänner från ungdomen. Jag för hennes hand upp till mitt hjärta. Håller den så. Tänker att fan, fan fan fan vad fin hon är. Och det smärtar till under handen då jag tänker på att vi ju bor så långt ifrån varandra och ses så sällan. Hon pussar mig på kinden och jag tänker att jag tamejfasen har en av de bästa kvällarna i mitt liv. Trots att regnet öser ner och gör den gamla tyrolens gräsmatta till geggamojja. Bildar små fågelbad i kvarlämnade papptallrikar av miljövänligt material.
Plötsligt rycker min vän tag i mig och vi banar oss ur folkhavet. Försöker att intre trampa på alla barfotafötter. Och så står vi och bläddrar bland klänningar, skjortor och kjolar. Lyfter på hattar, broscher och näsdukar. Och så har jag plötsligt en galge i handen. Med en sjuttiotalig långklänning som dinglar därpå. "Prova den, du måste!" Vi smyger in i det lilla provrummet som finns längst bak. Ett tygstycke som är uppfäst med en säkerhetsnål. Och jag provar. Kränger av mig kängorna, korvar ur benen ur kjolen. Och den satt som en smäck. Min vän kikar över tygstycket och skriker att den ska jag ha. Och jag packar ned mina gamla kläder i min kånken och hoppar ut på trägolvet igen. "Jag köper den till dig." 60 kronor i en plåtburk och så står vi på golvet igen.
Tjenixen favvobloggerskan ! har du lockat håret eller har du självlockigt? Ditt hår är rena änglahåret !!
Mvh värsta bloggstalkers
