En krönika om vardagssexism.
Jag står i ett publikhav och mina fötter trummar fram och tillbaka på ett dansparks-trägolv. Bredvid mig står en av mina bästa vänner och håller mig i handen. En vacker rest som etsat sig kvar från en fallerande skara vänner från ungdomen. Jag för hennes hand upp till mitt hjärta. Håller den så. Tänker att fan, fan fan fan vad fin hon är. Och det smärtar till under handen då jag tänker på att vi ju bor så långt ifrån varandra och ses så sällan. Hon pussar mig på kinden och jag tänker att jag tamejfasen har en av de bästa kvällarna i mitt liv. Trots att regnet öser ner och gör den gamla tyrolens gräsmatta till geggamojja. Bildar små fågelbad i kvarlämnade papptallrikar av miljövänligt material.
Plötsligt rycker min vän tag i mig och vi banar oss ur folkhavet. Försöker att intre trampa på alla barfotafötter. Och så står vi och bläddrar bland klänningar, skjortor och kjolar. Lyfter på hattar, broscher och näsdukar. Och så har jag plötsligt en galge i handen. Med en sjuttiotalig långklänning som dinglar därpå. "Prova den, du måste!" Vi smyger in i det lilla provrummet som finns längst bak. Ett tygstycke som är uppfäst med en säkerhetsnål. Och jag provar. Kränger av mig kängorna, korvar ur benen ur kjolen. Och den satt som en smäck. Min vän kikar över tygstycket och skriker att den ska jag ha. Och jag packar ned mina gamla kläder i min kånken och hoppar ut på trägolvet igen. "Jag köper den till dig." 60 kronor i en plåtburk och så står vi på golvet igen.
Akta tårna. Akta armbågarna. Vill inte knuffas. Inte trycka sig fram. Jag tänker att det är bland sådana här människor jag vill vara. Bland barfotafötter, rufsigt hår, sjuttiotalsmönstrade byxdressar, vänliga ögon, skvimpande ekologisk öl, håliga flanellskjortor och rödvinständer. Vi banar oss fram till våra andra vänner. Som jag blir så glad av. Som står där med sina saliga leenden och gungar till musiken. Min barndoms stad kanske inte är så farlig ändå. Tänker jag. Fast, dessa människor är ju bortflugna. Liksom jag. Men det gör ingenting. För mitt hjärta blir varmt varje gång jag vänder mig om och se dem stå där.
Ja, hela stämningen är som tagen ur en riktigt bra film. Eller serie. Upp till kamp kanske. Eller En Kärlekshistoria. Och jag är så uppfylld av kärlek så jag tror att jag spricker. Jag märker inte hur mina trampdynor smärtar mot golvet. Men så plötsligt. Från ingenstans. Känner jag en hand på min kropp. Den lägger sig på lårets baksida och är plötsligt uppe vid min högra skinka. Greppar tag. En hel hand. Naglar som borrar sig in. Rakt in i min nya klännings blommiga kjol. Jag stannar upp. Men vänder mig inte om. Och plötsligt är handen borta. Vad hände? Hände det ens? Inbillade jag mig? Jag känner hur hela min varma jag-dansar-på-en-gammal-folkparks-trägolv-till-Dungen-med-en-hop-fina-vänner-i-min-nyloppade-klänning-känsla rinner ur mina porer och ersätts med en iskall jag-orkar-inte-sparka-någon-i-pungen-emotion. Jag har ju så trevligt. Jag har ju en av de bästa kvällarna på väldigt länge. Vem är du? Vem är denna hands bihang? Jag vänder mig lite om. Ett brett flin och en flottig lugg möter min blick. Jag vänder mig framåt igen. Andas långsamt. Försöker tänka klart. En arm läggs om min midja och jag dras åt vänster. Med en kaskad av vafan-håller-du-på-med-och-varför-tar-du-dig-friheten-att-röra-vid-min-röv på mina läppar vänder jag mig om. Men den fettiga luggen är borta. Liksom hans arm. Jag hör ett "jaså, där är du" och hans läppar borrar sig in i en annans. Hans händer greppar tag i en annan bak. Hans flickväns.
Jag drar harangen i huvudet istället. Vänder mig framåt. Ursäkta. Varför tog du mig just på rumpan? Vad var din avsikt? Varför kände du att du hade rätten till det? Och så flyger jag i en båge upp i luften, gör en 180-graderssnurr, och pumpar knytnävslag mot hans feta jävla panna och skriker att han ska fan passa sig jävligt noga. Du ska inte förstöra min kväll. Min fina kväll som är rödluddig i kanterna. Och varm. Retroblommig. Och jag tänker att jag kanske borde vända mig om och säga till hans flickvän att hans ärade pojkvän just grabbade tag runt min vänstra stjärthalva. Men jag vill inte ställa till en scen. Inte skapa tumult. Inte förstöra någons kväll. Så jag tittar framåt igen. Och så tar min vän mig i handen. Pussar den och viskar att hon älskar mig och att jag är en så väldigt bra vän.
Och jag ler. Kramar tillbaka. Men i huvudet karatesparkar jag fortfarande fetluggen som ligger på det slitna trägolvet. Han har ingen rätt att göra sådär. Och nästa gång. Nästa gång ska jag säga ifrån på riktigt.
Nästa gång.
Usch vilken skit som förstörde din kväll.. Som lät så himla fin. Jag var på krogen i lördags och jag sitter och pratar med en kille som verkar fin. Plötsligt lyfter han på min klänning och jag säger vad gör du och sen blir han inte alls lika fin längre. Usch för såna där dumma typer :(
Fy fanken... Jag vill slå killen i ansiktet själv. Efter att du karatat honom. Har varit med om samma sak själv, och blev jättechockad så det tog alldeles för lång tid innan jag vände mig om. Ville bara att personen skulle försvinna. Efteråt ville jag att han skulle ha varit kvar så att jag hade hunnit göra något. Usch för sånna människor. Förstör bara allting =(
Å fy vad fint och bra skrivet!
Synd bara att jag blev så arg av det. Men det var väl iofs syftet..
Bra skrivet! Det är fruktansvärt att det ska behöva vara såhär. Det blir ännu tydligare nu när twitterkontot vardagssexism finns att följa. Skrämmande sanning som kommer fram.
Du skriver på ett fruktansvärt bra sett!
Såna situationer gör mig så förbannad. Och över att jag själv sällan reagerar när det faktiskt händer, för jag blir så ställd. Känner att Biancas Kronlöfs video är en så klockren beskrivning av hela känslan man får av en sån situation http://www.youtube.com/watch?v=palh6lAoifQ
Hände mig senast förra helgen när jag var på ett dansgolv på en nattklubb. Ett par händer kände helt plötsligt att det var en bra idé att vila sig på mina höfter. FUCK NO! Slog bort dem med en gång, de kom inte tillbaka.
På en konsert förra året ställde sig en kille tätt intill mig bakifrån (det är trångt på konsert JA, men det här var avsiktligt nära), jag vände mig förvånande om och gav honom "mödarblicken" och fortsatte sedan att titta på konserten. Han stod kvar, jag kände hans kropp utmed hela min kropps baksida. Jag räknade till 10 och väntade på att han skulle flytta sig. ICKE! Då fick han en klackspark på smalbenet! Sen var han borta.
Jag blir förbannad, det är inte okej att göra sånt mot mig. Jag slår tillbaka! Jag är stark, både på insidan och utsidan. Men jag vet inte hur många gånger jag har behövt dra iväg/slå bort killar på dansgolvet från mina kompisar som inte är lika strong som jag!
ps. Din text var väldigt bra skriven!
(Asmycketsenareläst-Iknow)
S himla bra skrivet, och alltför många tjejer har behövt upplevt det..
Jag fick en konsert med mitt favoritband förstörd pga ett äckel som stod bakom hela tiden, och fullkomligt gned sitt skrev mot min rumpa. Jag var 16, trodde för gott om folk, det var trångt tänkte jag, men så trångt var det inte. Jag vågade inte säga ifrån. Men efteråt märkte jag ju att han gjort det för att han var ett VIDRIGT ÄCKEL.
Men det var JAG som fick konserten förstörd. Det var jag som fick känna mig smutsig efteråt.
Sker det idag kan dom ge sig fan på att jag sparkar med stålhättan!
