En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Inte en enda gång slängde vi vattenfärgerna i golvet.

 

 

"Ja, då kanske några av tjejerna kan stanna och hjälpa till och plocka iordning alla färgerna?" Vår bildlärare tittar uppmanande på mig och mina tjejkompisar. Vi var fem tjejer i klassen. Resten killar. Det var en idrottsklass. Det sades att det var därför tjejerna var underrepresenterade. Det sades också att det var därför det bara var en elev som hade ett annat påbrå än helt svenskt. På en "invandrartät problemskola". För det var ju invandrarna som ställde till med problemen. Det var ju för att det var en INVANDRARTÄT SKOLA som den var så strulig. (Sånt jäkla bullshit) Vår klass, vi var i alla fall så himla LUGNA och SANSADE. Eller? 

 

För i nionde klass hände något. Medan vi tjejer plockade in vattenfärger, räckte upp handen och hyschade killarna i klassrummet så förklarade de krig. En tyst revolution där målet var att krossa bilden av "den duktiga klassen." Revolt i biblioteket. Matkrig i matsalen. Uppkäftighet mot lärarna. Oxjärpar i toaletterna. Äppelkrig i korridoren. Pastafjärilar som ven ovanför huvudet och höga suckar i klassrummet då man svarade rätt på en fråga. 

 

Och hela tiden så stod vi tjejer brevid och såg på. 

 

Och jag minns att jag blev så urbota jävla trött på skiten. Att jag en dag sade ifrån då killarna bara rest sig från sina stolar när en kvinnlig lärarstudent hållt sin första egna lektion. De reste sig och gick iväg till Konsum för att köpa godis. Och jag såg tårarna i hennes ögon. Uppgivenheten. Så jag sade ifrån. Ställde mig mitt emot den där blonda killen och fick fram att det var respektlöst att göra sådär. Jävligt fegt. Fult. Barnsligt. 

 

Det fick jag äta upp resten av min skoltid. Jag minns faktiskt hela nionde klass som en ranglig balansgång. Barfota på ett sånt där rep man spänner upp mellan två träd. Det var darrigt och det var svårt att hålla fötterna på linan. För det var killarna mot världen. Och de tjejer som höll med kom lindrigt undan. De tog så mycket plats och vi blev bara mindre och mindre. Vi krympte där vi satt i våra skolbänkar. Försökte fjäska för att få en dräglig tillvaro. 

 

Det var killarnas revolution. Som vi inte fick ta del av. För inte en enda gång gjorde vi revolt och kastade de där  jävla vattenfärgerna i golvet. Inte en enda gång ställde vi oss upp och sade att nu får det faktiskt vara nog. Vi vill inte mer. Vi köper inte det här. Det var vi som höll klassen på fötter. Fast inuti höll vi på att explodera. I alla fall gjorde jag det. 

 

 

 

 

 

Och hela det här "duktiga-flicka-syndromet" kan jag applicera på hela min barndom. Jag tror att väldigt många kvinnor kan göra det. Och kanske är det därför många bryter ihop till slut. Det blir för mycket. DET GÅR INTE. Klicka på bilden ovan för att komma till Hej Blekks läsvärda inlägg om just detta. Ja, eller på denna länk för all del. 

 

Igår när jag plockade ihop här hemma på kvällen så hittade jag en gammal text i ett av mina skissblock från när jag gick i ettan på gymnasiet. Den handlade om precis detta och jag fick tårar i ögonen när jag läste det. Vill springa tillbaka och krama om, ge kraft. Till hösten påbörjar jag mina studier till lärare, i hopp om att på så sätt kunna krama om och ge kraft. Mitt hjärta kommer alltid ömma extra för alla flickor och tjejer, som precis som jag, och du, vandrat den där linan, i korridoren, och försökt att stå kvar.

Så himla bra skrivet!! Fick gåshud och allt!

Jag är så otroligt, enormt, spritt språngande galet glad över att det finns sådana som du. Eller, rättare sagt: Glad att DU finns.

Varje gång jag klickar in här, som jag gjort varenda dag sedan jag upptäckte dig tack vare "De är bra på Unisex de där American Apparel. Jävligt bra.", blir jag så otroligt, enormt, spritt språngande galet glad. Visst skriver du ibland om saker som upprör, men det är bra att du uppmärksammar dem. Vilket är så otroligt, enormt, spritt språngande galet bra!

Emelie, du, precis du, är otroligt, enormt, spritt språngande galet bra. :)

WORD! Fi fan. Vilket jävla ansvar jag känner att uppfostra min son till en ickebrölig person.

Jag hittade dig genom American apparel-inlägget. Nu är jag fast! Jag älskar att din blogg (du!) är både så mysig, fin men också otroligt stark!

Gripande inlägg. Stor kram till dig!

Heja dig som stodd upp emot killarna som betedde sig så elakt emot lärarstudenten!

Känner igen mig massa, kanske inte helt konkret om att vara "de duktiga tjejerna" men att vara helt maktlös inför killarna. Och sånt suger.

Kommer såväl ihåg i ettan (och genom hela låg- och mellanstadiet egentligen) när en som "duktig flicka" fick sitta bredvid en "stökig pojke" för att hålla koll. Huvva! Mycket bra text.