En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Om varför män också lider i ett samhälle styrt av patriarkala normer.

Bild lånad av Women's Rights News. 

 

 

Det är inte bara kvinnor som mår dåligt av att samhället styrs av patriarkala normer. Pojkar växer upp och 

får snabbt lära sig att det är "fult" att visa känslor, att det är "omanligt" att fälla en tår när knät skrapats upp av vass asfalt och att man är en "jävla mes" när man grabbar tag i "tjejracket" under brännbollsmatchen. (Att det ens kallas TJEJRACKET är ju helt sjukt, men det får vi väl behandla i ett annat inlägg.) Hur många exempel på det här har vi inte från vår egen uppväxt? Hur många suddiga minnesbilder har vi inte av det coola killgänget som likt brölande, brunstiga älghanar försökte rätta in sig i ledet. Febrilt och panikartat klättrade de på varandra i hopp om att nå toppen av manlighet. Och brevid stod alltid några andra och stämplades med "töntstämplar" i pannan av de som fortfarande stod på marken. Kanske ägnade de sig åt ridning. Kanske hade de börjat gråta under en mattelektion. Kanske hade de fel sorts kläder eller kanske hatade de fotbolll.

 

Att visa känslor anses vara ett kvinnligt särdrag. Ett attribut som förknippas med det "svagare könet" och därmed en "ful" egenskap. Särskilt fult blir det när den tar sig i uttryck hos det manliga könet som enligt den patriarkala normen ska vara tuff, stabil och hård.

 

Jag anser att det är ett OTROLIGT stort problem att vi gör en sådan skillnad mellan könen. Och detta är ett resultat av de patriarkala samhället vi lever i. För vi delar med ögat in människor i kategorier efter könstillhörighet. Och när vi sedan märker att det som ögat ansett, alltså att en man ska ha alla de särdrag som är typiskt "manliga", inte stämmer ja, då uppstår problem. Då börjar vi skruva på oss. Bli jävligt obekväma. "Men vafan, du är ju man, du ska ju inte vara sådär känslosam och lipig, ryck upp dig för fan!" Vi tycker att det blir jobbigt när vi upptäcker att våra förutfattade tankar om en person inte stämmer. Folk blir OTROLIGT provocerade när de inte på utsidan kan se om en person är man eller kvinna. Det är därför hen-debatten blev så, och är så, stor som den är. Det sticker i folks ögon. Men spelar det någon roll? Vissa människor kanske har en snopp mellan benen men upplever sin könstillhörighet som den motsatta. Och DET MOTSATTA. Vad menas med det egentligen? VARFÖR ska könet spela så stor roll?  

 

Samma sak händer när en flicka växer upp och är "jävligt bråkig och störig." Hon är "är inte som andra flickor." Som vilka flickor? Som VÅR BILD av hur en flicka ska vara. De ska vara lugna och sitta i dockrummet och leka mamma, pappa, barn medan pojkarna springer ute på gården och svänger sina svärd utav papé-mache. Ve och fasa om en av pojkarna vill sitta i dockrummet och en av flickorna vill skutta ut och fäktas med låtsassvärd. DET ÄR JU INTE SÅHÄR. Bara för att vi föds med en mutta istället för en snopp så vill vi inte automatiskt klä och klä av barbiedockor dagarna i ända. Och bara för att vi som unga flickor kan vara jävligt gapiga, likt pojkarna, så är vi inga problembarn. Vi är bara barn. Människor. Fölk. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många manliga vänner som uttryckt att när de själva tar upp problem som de upplevt jobbiga i de patriarkala tillstånd som råder så viftas de ofta bort. Ofta av feminister. Och lika ofta känner de kanske att de skäms för att de tar upp dessa problem då "kvinnor ändå är mer förtrycka än män." Och så är det delvis. Kvinnor är underordnade män. På arbetsmarknaden, socialt osv. Och därför kan kvinnor identifiera sig med feminismen på ett tydligare sätt. Som Hej Blekk skriver i sitt inlägg om varför det heter feminism. Man utgår från den grupp som är utsatt. MEN. Jag vill poängtera att feminismen är till för alla. Viktig för alla. Feminismen är så starkt sammanlänkad med humanismen. Och män lider också i ett patriarkat. Alla är inte bekväma med att rätta sig in i det bröliga älgledet. Man ska fan få visa sig "svag" och gråta en skvätt över ett blodigt knä utan att få en hård stämpel i pannan. Utan att bli en "jävla mes". Det är FINT att visa känslor. Det finaste som finns. Och man ska inte skämmas över det. Oavsett kön. 

 

http://media.tumblr.com/80ac19f16cc265a6795ea81ab694c6ec/tumblr_inline_mobg3jkrqR1qz4rgp.gif

Från klarhet till klarhet!

Så förbannat bra skrivet!!

*Applåderar* Jäävligt bra skrivet :D

När syrran gick på högstadiet hade hon en ung kille som gymnastiklärare. Han strök brännboll helt från schemat eftersom mobbningen och pressen blev så stor bland killarna. Fram till då hade jag bara sett brännboll som något kul och hade ingen aning om att vissa killar hade ångest inför detta spel.

Sant og viktig! Som et apropos til denne teksten tenkte jeg kanskje at du kunne være interessert i batcheloroppgaven i psykologi som jeg skrev i vår: Jeg skrev om folks reaksjoner på mennesker i ikke-kjønnstereotypiske arbeidsroller (f.eks. kvinnelig brannmann og mannlig sykepleier). Jeg gjennomførte et eksperiment som viste med høy statistisk signifikans at disse "ikke-stereotypene" blir automatisk assosiert med inkompetanse. Jeg målte ikke eksplisitte holdinger, men styrken av implisitte, ubevisste assosiasjoner. I tillegg leste jeg mengder av kvalitativ forsking som beskriver hvordan ikke-stereotyper har det i arbeidslivet; mannlige sykepleiere som får stilt spørsmål ved sin mannlighet eller sine intensjoner (menn kan vel ikke være naturlig omsorgsfulle??). Kvinner som arbeider på mannsdomeinerte industri- og teknologiarbeidsplasser som blir seksuelt trakkasserte og må jobbe hardere enn menn for å bli respektert i yrket (kvinner er vel ikke rasjonelle, praktiske og teknologisk anlagte??). Osv osv. Det må nevnes at jeg ikke fant slike studer fra Skandinavia, og vi liker jo å tro at vi er mye mer likestilte og frisinnete her enn i typ USA.

Uansett, trangsynte kjønnsroller, sammen med menneskehjernens forkjærlighet for stereotyp tankegang (det sparer oss jo for å måtte vurdere hvert menneske som et blankt ark, uten ytre "hint" om det indre), ødelegger helt klart mange liv. Hadde jeg fått skrive dette i konklusjonen min, hadde det blitt bare: "fuck kjønnsroller og fuck patriarkiet!"

Vilken himlans bra text! Jag börjar tänka på min pappa som alltid haft en mer känslosam sida än många andra män, och jag är så glad över att han är sådan å inte som många av de mansgrisar som finns! Hur som helst, riktigt bra ämne du skriver om! Gillar bloggen din väldigt mycket! Kram kram

fint!

Tack för detta intressanta och viktiga inlägg. Mycket välskrivet. Feminism är viktigt för alla. Jämställdhet är definitivt något att kämpa för. Men tyvärr tror jag ofta vi glömmer bort de små pojkarna. Jag tror att små pojkar ofta har det tuffare än små flickor. Små flickor som vill bröta, brottas, köra skejt och spela fotboll anses som tuffa och rejäla. De är pojkflickor. Att vara en riktikt flickig flicka är också accepterat, liksom att vara en pojke som motsvara alla våra förväntningar på hur en pojke ska vara. Men hur tufft är det att vara en flickpojke? En pojke som är känslosam, omhändertagande och som kanske inte alls gillar fotboll är ofta ett stort problem för sina föräldrar och sin omgivning. Jag har flera bekant med söner som är så kallade flickpojkar. Dessa pojkar behöver, enligt föräldrarna, förändras för att inte bli mobbade. Så ser verkligheten ut och det måste vi förändra. Och såklart bottnar allt i, som du skriver, att traditionellt kvinnliga egenskaper anses mindre värda och futtigare än manliga dito.

Fruktansvärt bra skrivet. Tack! Stor kram!

Så sjukt himla bra att jag vill printa ut och tapetsera hela jäkla stan med denna text!!!

grymt skrivet! synd dock att det jag reagerar på är att så fort det handlar om att det är "synd" om vita män också så är det ingen som klagar. det är inte det är jag inte håller med till hundra procent om det du skriver men det hugger ändå i mig att det finns så mycket motstånd mot kvinnors lidande men inget mot killars.

*det finns så mycket motstånd mot kvinnors "motstånd mot kvinnors lidande" men inget mot killars.

Du är så himlarns klok och du skriver så bra!

Word!

Tack Emelie, för din text: Jag tycker det känns befriande skönt ju fler som tänker självständigt över sakernas tillstånd i vår värld!

Det är svårt ibland detta med genus, som du tar upp. Blir lätt ett verbalt slagsmål om vem det är mest "synd om", vilket ju leder samtalet in i återvändsgränden om offeridentitet. Kan man istället inse att både män och kvinnor systematiskt missgynnas av det rådande systemet, fast på olika sätt, kan man bevara en konstruktiv nivå. Och att hålla tungan rätt i mun: Samtidigt bejaka att man som människa (=alla) råkar illa ut pga sexismen - är ett offer - OCH hålla kvar identiteten som en varelse med oändliga möjligheter, tillsammans och individuellt.

Heja alla er därute, som vägrar låta gammalt begränsat tänkande definiera vilka ni - och vi alla - är!!!

Riktigt bra skrivet! Och måste bara säga att jag älskar din blogg! :)

Jättebra inlägg! Hittade din blogg idag och jag gillar bloggen skarpt! Keep it up! :D

Alltså, min spontana reaktion är att ställa mig upp och applådera. Världen behöver fler som du!

u go girl, u go!