En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Shit Alabama, Adamo.

 

Det är måndagsmorgon och dragen gryr vid ens bleka skuldra. Och nog fasen ska man behöva blir förbannad det första man blir. Man sätter morgonkaffet i vrångstrupen och bräker ur sig ett rossligt "men vad fasen råååååå!"

 

Vad nu? Jo, en hurtig chefredaktör stör morgonstunden. Hennes krönika (som den eminenta Kakan Hermansson skrev om på Nöjesguiden) om den sexualiserade kvinnokroppen gör en faktiskt aningen mörkrädd. (Springer och drar upp rullgardinen) Att bräka på en hel krönika om sin ovilja att behöva lägga ögnen på "mjälla bröst under fikarasten", "trospartier" och "lårvisningar" utan att en enda gång problematisera VARFÖR det ser ut så här och vilken STRUKTUR som kan tänkas ligga bakom. Nej, det är kvinnornas fel och därmed vårt fel att vi är underordnade. 

 

 

 

 

Shit Alabama, Adamo. Ruttet och surt. Lite inskränkt till och med. 

Alltså vafan? Hittade liksom ingen logik den där krönikan. Åh håller med dig, att man ska behöva bli förbannad såhär tidigt på morgonen.

Men neeeej, usch vad unket! Jag är för trött just nu för att bli förbannad, så jag blir mest ledsen. Och ännu tröttare.