En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

"Nej, Elsa, jag hinner inte prata med dig om din dödsångest för jag ska vara hos Åke och en minut och trettioåtta sekunder!"

 

En av de viktigaste och mest tankeomvälvande sakerna jag gjort hittills i mitt liv är att arbeta

inom hemtjänsten. Att få en inblick i hur livet kan se ut när vi blir äldre och behöver hjälp känns

inte bara nyttig utan är också så otroligt känslosam. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat

med att prata öronen av min pojkvän om vad som hände när Einar ramlade, Marianne grät eller

när Greta så tragiskt gick bort. Jag vet inte hur många nätter jag drömt om alla äldre jag mött eller

hur många bajsiga blöjor jag bytt. Hur många tårar jag torkat. Hur många händer jag hållt. Hur 

många lampor jag släckt och hur många gånger jag sagt "jag hoppas verkligen det blir bättre."

Jag har tänkt att fy sjutton vilket viktigt jobb detta är. Vad mycket jag får ut av det och vad 

mycket jag ger till andra. Detta skulle jag kunna tänka mig att arbeta med i framtiden. Kanske 

se som mitt "stadiga" arbete om man nu ska ha ett sådant.

 

Men sedan. Nej. Det skulle jag aldrig orka. De där tårarna man torkat och de där händerna man

tryckt försvinner i en spiral och virrvarr av minuter, onda ryggar och springande fötter. Plötsligt

kommer bilden upp av när jag för någon kväll sedan dumpade min cykel i en snöhög eftersom

underlaget inte tillät mig att cykla och började jogga mellan husen för att hinna i tid. "Nej, Elsa,

jag hinner inte prata med dig om din dödsångest för jag ska vara hos Åke och en minut och 

trettioåtta sekunder! Så fort, fort, fort! Nej, du ska inte kväva dig med en kudde. Nej livet är

inte meningslöst. Alla blir vi gamla. Nej, gråt inte. Aaaaah hjälp, shit nu måste jag gå! Fan nu

ringer mobilen. Larm hos Asta. Jaha, hon får vänta tills efter Åke. Vad sa du, Elsa. Nejdå, du

är inte alls till besvär. Du är viktig. Nej, nu måste jag gå. Hej då, Elsa. Då kommer vi om en 

timme och lägger dig. Kan bli lite sent. Vi har så mycket ikväll. Ett glas vatten. Ja visst. Ehhh,

fan." osv. 

 

Min kära vän, Li Kristjansdottir har skrivit en himla bra artikel om detta i Uppsala Fria tidning. 

Jag tycker att ni ska gå in och läsa den här. För hon har rätt. Vi måste göra något. NU. 

Jag jobbar också som timvikarie inom hemtjänsten, och känner VERKLIGEN igen mig i det du skriver (och din vän). Alla de gånger man suttit och kramat, tröstat och torkat tårar. Tänker ofta på hur fantastiskt viktigt det jobbet är, och hur otroligt värdefullt det är att ha fått testa på att jobba med det. (började redan som 16-åring, tokigt!) Det känns som att man har mer förståelse för saker och ting, för de äldre och all ångest som kan dyka upp när det helt plötsligt inte är så självklart att man kan resa sig från en stol längre. Man lär sig så mycket. Om livet, om olika människor och stadier i livet. Fantastiskt. Men åhh vad jag önskade att tiderna inte styrde så förbannat mycket!! Och att kommunen ska ha stenhård koll på varje sekund du spenderar. Blir tokig påt'!

Känner så mycket igen mig, i stressen, otillräckligheten och det enorma behovet av att prata av sig när man kommer hem. Älskar verkligen att arbeta inom äldrevården eftersom man, precis som du skriver, ändå verkligen får så mycket ut av det. Men det finns verkligen ett och annat att jobba på. Dels är det för tight planerat, men något jag också blir väldigt ledsen av är att många ordinarie i äldrevården har en så konstig inställning till sitt jobb. Jag uttryckte någon gång på en kafferast att jag verkligen tycker det är kul att jobba med äldre, varpå resten av personalen fnös och småskrattade lite... "Det finns idioter till allt" var väl ungefär reaktionen. Sorgligt. Eller som den gången jag gick intro på ett nytt ställe, och ordinarie personalen gör en svepande rörelse mot ett rehab schema på väggen hos en dam och talar om för mig att "ah, hon har fått en stroke så man ska göra rehab... men det är det ingen som gör, så det behöver du inte göra". ?!?! Jag vet att det finns såå många duktiga människor i äldrevården, men att de människor som beter sig så här får jobba kvar är för mig helt obegripligt. Nä, jag hoppas verkligen att äldrevården hinner bli bättre på alla sätt tills vi blir äldre. Lite kvalitetstid skulle inte skada.