En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

"Backa för helvete, det räcker nu."

En bra lista av Karin. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.

 

 

 

Det är mycket som gör mig fly förbannad. Från det mest banala till det högst essentiella. Djurplågeri, gubbstruttar, punka på cykeln, våldtäkter, datorkrångel, antifeminism, rasism, sverigedemokrater, regn när man fixat frippen, Jimmie Åkesson, skavsår i de nya skorna, högerextremism, missförhållandena inom vården, en finne mitt på näsan, löften som lovas ut och inte hålls, vardagsrasism, högfärdiga jävla proffesorer på mitt jobb, elaka tungor, mobbing, nedvärdering på grund av sitt kön och oförståelse för att man kanske inte känner att man tillhör ett kön, flygplansresor, inskränkthet, begreppet "de andra" och "dem där", saker som man säger bara är utan att ifrågasätta, sura tanter som skriker att man inte får cykla på trottoaren. Ja, listan kan göras lång.

 

Ja, och så näthat såklart. JAG BLIR SÅ JÄVLA ARG. Det värsta är egentligen inte det näthat som uppenbart och rakt på sak säger saker som att man ska "skära av ens bröst och steka dem i smör" utan det där små, knappt märkbara kommentarerna. De som bränner till lite snabbt och sedan lämnar kvar ett litet brännsår. Som mitt märke efter min locktång i pannan ungefär. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra för bövelen? Jag har märkt av små elaka kommentarer i olika vänners kommentarsfält som skrivs utav folk i samma genrer. Va va va va? Ska inte vi stärka varandra och prisa varandras existens?

 

Skärpning faktiskt. Och jag säger som Karin. "Bråkar du med mina kompisar så bråkar du med mig. Backa för helvete, det räcker nu."

 

Vi pratade faktiskt om detta igår min kille och jag. Vi kom fram till att det är väldigt, väldigt märkligt beteende det där, att faktiskt sätta sej ned, formulera något taskigt och trycka på skicka. Däremot kan man ha de taskigaste, mörka tankarna ibland, störa sej, bli ilsk. Tror det är mänskligtt. Men om man då tar en stund och reflekterar över varför man känner så här så, så är der ju ofta så att problemet ligger hos en själv. Ex. Om jag tänker: "Guuuu, vad jag är trött på Underbaraclara. Måste hon vara så jäkla präktig jämt". Då är det oftast så att jag faktiskt avundas den där präktigheten hos henne och känner mej lite hotad för att jag inte är lika "duktig" själv.

Om någon istället skriver något riktigt jädra dumt, typ: invandrare är dumma eller bögar är äckliga så blir nog min första reaktion mer att försöka omvända, förklara varför de har fel, mer än att skriva "Du är dum i huvvet! Dööö"

Så tänker jag! Lite mer konstruktivitet på nätet alltså:-)

Kärlek, kärlek, kärlek!