En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Den där Bridget alltså.

 

På tal om Hej Blekks fantastiska inlägg om Bridget Jones. Jag vet inte HUR många gånger jag har fått höra att jag är lik henne. Detta har hänt i krogköer, vid bankomater, i butiker, på toaletten, jag lite varstans. Och jag har alltid tänkt att "nej, är jag?" och blivit ledsen för det. Nu frågar jag mig själv VARFÖR DET? Hon är ju en extraordinär fiktiv figur och ja, helt fantastisk i sin virriga hopplöshet. Självklart har jag tagit illa upp för att hon framställts som en ganska "klumpig" kvinna som "väger lite för mycket", "låter lite för mycket" "ÄR lite för mycket". Hon gör fel, hon klagar, hon skramlar, hon blir full, hon sörjer, hon är inte nöjd, hon hatar och älskar. 

 

Hur najs? 

 

Som Hej Blekk skriver i sitt inlägg. Vi måste visa unga tjejer att det är okej att göra fel. Att det är okej att klaga. Att det är okej att inte passa in. Att det är okej att ge efter och att DET ÄR OKEJ ATT FÖLJA NORMEN. 

 

Jag tar ett vardagligt exempel. Jag och några vänner var på Vätö i helgen. På lördagen åts det en massa sill och potäter, dracks nubbe och öl samt åts hemgjord vaniljglass. Detta tillsammans med fredagskvällens ihärdiga bakisångor som pös ur alla mina porer. Ja, ni kan tänka er. Min mage mådde SÅDÄR. Jag och Stina bestämmer oss för att gå ned till vattnet och svalka av våra alkoholomsusande kröppar och nere på bryggan står två tjejer i 6-årsåldern och fiskar. Vi börjar hurtigt samtala om fisk och skräddare. Håv och spö. Melodisfestivalen och hockeyvm. Plötsligt lägger jag av en brakare. Det faktum att min rumpa är halvt under vatten resulterar i en ljudlig kavalklad av vad Stina senare nämnde som "ett slappt rumphål" (frågetecken på det). Vi börjar asgarva och när flickorna frågar vad vi skrattar åt så säger Stina att jag släppte en stor blöt fis. "Hörde ni inte det?" De skruvar på sig. "Nej, vi varken hörde eller såg." svarar det och vi är snabba på att deklarera att det är OKEJ att fisa för det måste man ibland och att det inte är något konstigt. Nöjda över vår insats för mänskligheten vadar vi sedan in mot land och går upp mot stugan för att berätta om min fis för övriga vänner. 

 

 

 

 

I helgen blir det Bridget och Ben and Jerrys. Fan vad bra. Och om jag nu är lik henne. Då är jag så sablans nöjd. 

Har också tänkt att du är lik henne, men inte kommenterat det, just för att jag inte var så säker på att du skulle uppskatta det (men i min värld var det tänkt som en komplimang) och för att jag var övertygad om att du redan visste det. Ha en bra dag=)

Jo ni är kanske lika ni två. Härligt! :-) Blev själv sugen på ett riktigt Bridget-maraton nu! :D

Bridget är bäst, du borde verkligen inte bli ledsen över att vara lik henne! :)

åh gillar också bridget jones! :D

Åh, det har jag också tänkt på! Väldigt fint tycker jag! Inget blir ju tråkigt med en Bridget i närheten tänker jag.

Jag älskar Bridget!:)
Nu är jag bara 18 år men hon är precis en sådan kvinna som jag vill bli när jag blir lite äldre.