En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

Jag skola icke mera frukta mitt överblivna ansiktsfläsk.

 

Det här med att vilja ändra på sin kropp. Korrigera små felaktigheter och vara JÄVLIGT missnöjd med diverse kroppsdelar. Det är en heltidssysselsättning utan slut och tar väldigt mycket energi. Mina fixeringar brukar gå i perioder. Oftast är det magen. Ibland rumpan. Kanske brösten. För tillfället har jag hittat en helt nytt organ att utforska: Dubbelhakan. Jag tycker mig se den överallt. På alla gamla bilder, i hela mitt arkiv på datorn, i fotoalbumet jag gav till Mårten i födelsedagspresent och i spegeln på morgonen. Hej dubbelhaka! Jag klämmer på den tills den blir öm och sedan trycker jag halsen bakåt i en krampaktig rörelse för att helt blotta dess existens. Detta leder till huvudvärk och spändhet i axlar och nackmuskulatur. Jag har till och med utövat "penntricket" på den och nej, pennan stannar inte kvar.

 

Men jag skola icke mera frukta för mitt överblivna ansiktsfläsk!

 

 

Jag har nämligen hittat den ultimata produkten för mitt problem. Nämligen...

 

 

 

 

 

...Neckline slimmer! Genom att fästa denna lilla tingest mellan hakan och bröstet, sätta dig skönt i soffan och titta på ditt favoritprogram så kan du bli kvitt din dubbelhaka med bara två minuters övning per dag. Ett dramatiskt resultat! Den "gör dina underliggande muskler fastare i halsen och stramar åt huden." Den har dessutom tre motståndsnivåer efter ambitionsnivå (alltså exakt hur jävla gärna du vill ha bort din dubbelhaka): låg, mellan och hög. Fungerar både för nybörjare av dubbelhaksträning och mer avancerade användare. (!)

 

 

 

Bara titta på resultatet:

 

 

 

 

 

 

Detta är ju amazing. Helt fantastiskt! Inga piller eller kirurgiska ingrepp. Hurra!

 

 

 

 

Jag. Dör.

Ååh nu blir jag påmind om en reklamannons jag såg i svensk damtidning (tror jag) från 60-talet!! Måste visa den när jag letat upp den! Principen var ett band man skulle spänna under hakan har jag för mig. :')

Jag förstår verkligen att du tycker det verkar bra med detta, jag själv lider av samma problem - dubbelhakan som konstant gör sig påmind överallt. Men är det inte bättre att i stället acceptera din kropp som den är och försöka se dubbelhakan som något bra istället?

Alla har vi ju komplex och problem och vill göra allt vi bara kan för att bekämpa dessa. Skulle alla vilja "bekämpa" dubbelhakan, skulle många inte ha några och det vore inte speciellt kul heller. Är det inte bättre att se den som något bra? Om man nu tycker det är jobbigt, att bara försöka tänka bort den? Hur vet du att samma resultat kommer hålla i sig resten av livet?

När vi lever i ett samhälle med ett brutalt utseendeideal ska man väl försöka jobba ifrån det istället för att göra det ännu mer konstant? När man gör reklam för en sådan här produkt, varför man ens uppfinner en, beror ju att man vill upprätthålla det där idealet. Företagen tjänar pengar genom att på så simpla sätt som möjligt få folk (särklit kvinnor, varför gestaltas annars en kvinna då både på omslaget och i resultatet) smalare. Du gör självklart som du vill men fundera kanske lite innan du väljer att använda den eller inte.

grym du är alltså. mer av detta, så som det är idag är så himla inte okej.

Jamen det är ju preciiis sånt här jag har försökt skriva om en gång men nog inte riktigt fick fram.. Tänker på översta kommentaren om att "acceptera sin kropp" och sina komplex men samtidigt ha dem. Jag känner ofta en slags skam över att jag har komplex, för min feministiska hjärna vill säga att det spelar ingen roll. Så jag kan få dåligt samvete för att jag inte tränar, eller för att jag äter en kaka eller fem och tänker på den växande vidden av min uppenbarelse. Sen får jag dåligt samvete över det dåliga samvetet för "jag är nöjd över kroppen min för det är en kropp". Ja du vet. Det är komplext och störigt. Förstår du hur jag tänker? En del av mig skrattar åt dubbelhakemaskinen, en annan del av mig funderar på hur mycket den kostar...

Ja, alltså det var jag som skrev senaste kommentaren, inte meningen att vara anonym.

Kram!
Annika

Kan detta vara ett relevant inlägg i sammanhanget?
http://www.youtube.com/watch?v=M6wJl37N9C0