Dagar då man älskar att dela kök med 12 personer.
.
.
Jag letar febrilt efter heimstaden-kortet i fickor och fack utan att hitta det. Utan det där lilla jävla vita plastkortet så kommer jag inte in i korridoren som jag hyser en otrolig hatkärlek för. Där! Där var det! Fastklistrat på baksidan av ett gammalt H&M-presentkort med fem kronor kvar på. Jag slår min kod och ramlar in genom dörren. Mina skor stiger över plats och en sur doft svävar i luften. Jag tar några bävande steg in i köket och suckar tungt. Odiskade kastruller med vidbränt ris och en kryddexplosion på diskbänken. En hop disk trängs i diskhon och pastasås har runnit ner från spisen och bildat ett litet rött hav av tomatsås på den smutsgrå lineoleummattan. Mitt sug efter mina köttbullar med snabbmakaroner och ketchup sätter sig i halsen och jag sväljer ner den. Jag vänder på klacken istället och går bort mot min dörr.
Men hej, man ska inte klaga.
Man är ju student.
Då får man nöja sig med sådan här skit.
Då får man nöja sig med att det är 16 grader på rummet och att man vaknar mitt i natten av att man fryser om näsan. Då får man nöja sig med att någon jäkla vaktmästare går och städar bort ens älskade svarta kängor som står utanför dörren. Man får nöja sig med smuts i hörnen och maskar i taket. Med euroshoppertonfisk och nudlar. Att någon slags rörmokare klampar in genom dörren vid sex på morgonen utan att knacka och ska fippla med ventilerna.
Men nej, man ska inte klaga.
Det är sjukt kul att vara student.
(Detta utan ironi)
Men vi får stå ut med det minsta.
Emeliefrida 2011-02-27
Kommentarer
Maria skriver:
Åh vad jag lider med dig :( buu
Anja skriver:
Haha fy fan! Har också bott i korridor och i vårt kök var det mer regel än undantag att det såg ut så där. Men de skyldiga fick till slut disken placerad framför sina dörrar så de kunde inte ens komma ut ur sina rum utan att det ramlade och skramlade. De fattade nog till slut och det blev lite mer ordning i alla fall.
Trackback
