En blommig tekopp

Jag har världens finaste pappa. Min egen superhjälte. När än jag behöver det har han slängt den röda manteln över axlarna, sträckt armen ovanför huvudet och tagit ett språng ifrån marken. När jag var på språkresa i England och en trumpen busschaufför dumpade av mig ute i förorten, i mörkret, bland låga tegelhus och skällande hundar, var han där på en sekund. När ett vulkanutbrott försenade min hemflytt från London hjälpte han mig snabbt att boka om biljetten. När väggarna i min lägenhet prompt bestämde sig för att vägra bära mina nya hyllplan från IKEA så var han där med borren. När en arg fastighetsmäklare på cockney-engelska skällde och viftade med skyhöga räkningar för en vattenläcka jag inte orsakat så fixade han biffen.

Oavsett om jag nu lärt mig att lösa saker på egen hand. Utan att frenetiskt knappa in det välmemorerade mobilnumret på mobilen och snyfta fram mitt missmod. (Okej, det händer fortfarande ibland...) Så är han fortfarande min superhjälte. I röd mantel. Världens bästa pappa.