En blommig tekopp

Jag äger inte en enda blommig tekopp. Jag har några som blomstrar, men det är kaffekoppar. Så frågar mig inte varför min blogg heter just det den gör. Det är ett bra namn helt enkelt. Här kan ni nämligen läsa om de tusen saker som snurrar runt i mitt huvud. Om feminism och om loppisrundor. Om hur man bakar världens godaste vaniljmuffins och pysslar ihop en fantastisk guldfitta. Om traderafyndade gummistövlar och om hur jag i dem försöker undvika att klampa runt med patriarkalisk geggamoja upp till knävecken. Om hur många obetydliga plåtburkar som finns bakom mina mintgröna köksluckor och min avsky för Sverigedemokraterna och vardagsrasism. Om hur hårt mitt hjärta klapprar för svunna tider, vintage och kärlek i alla former. Ja, helt enkelt allt detta i en salig blanding

17. En bild på dig som tonåring.

 

Lucka nummer sjutton i Emilys Julkalender. (Vad sjutton, jag blir så 

jäkla nostalgisk och sentimental av den här julkalendern. Förlåt.) 

 

 

 

 

Jag hade lockigt hår som jag alltid fönade med huvudet upp och ner och kramade i någon

slags kräm som skulle göra det lockigt. Brunt underhår. Jag gjorde alltid fula miner på bild.

Jag hade tandställning och storlek 25 i jeans. Boleros var på modet och jag hade tre stycken. 

Jag pluggade som en galning och hade nästan alla MVG. Jag drack tetrapaksvin som hette

Rebenschopen. Man var tvungen att pussa mannen som langade på kinden. Hela hans 

bagageutrymme var fullt av vin och billig sprit. Jag bara smuttade, slutade så fort det blev

lite snurrigt i huvudet. Jag busringde folk i en ring av konstgjorda vänner. Någon skrek hora

i korridoren och jag fick en spotloska i ansiktet. Jag som bara kysst en. Gråt i mammas knä.

Byxor som blev snodda i simhallen kom tillbaka i en ICA-påse som luktade rök. Kräks inuti

jackarmarna. 

 

Jag var 16 år. 

Fy fasen, det vill jag aldrig bli igen.